Låten och inspirationen

American Pie

Don McLean I 1971

I can’t remember if I cried
When I read about his widowed bride

Få låtar har det spekulerats så mycket om som “American Pie”. Vad handlar låten egentligen om? Vad syftar McLean på med frasen “The day the music died”? Och vem är den hemlige huvudpersonen som hela tiden förekommer men aldrig nämns vid namn?

Allt handlade om dålig planering. Buddy Holly ville egentligen inte ge sig ut på en ny turné. I synnerhet inte mitt i smällkalla vintern.  Men han var ett stort behov av stålar. Dels hade hans tidigare manager blåst honom på pengar, dels var hans puertoricanska fru Maria Elena gravid och de planerade att köpa en lägenhet i New York. 

Det var bara att dra på sig gitarren och ge sig ut på vägarna igen. Turnén skulle gå runt stora delar av mellanvästern och de kallade den "Winter Dance Party". Buddy Holly hade några månader tidigare dumpat sitt kompband The Crickets, istället hade han med sig den blivande countrylegendaren Waylon Jennings, Tommy Allsup och Carl Bunch som kompband. Dessutom hade Holly med sig några up'n coming artister som förband; Ritchie Valens (som precis hade haft en hit med "La Bamba"), JP Richardson med artistnamnet ”The Big Bopper” och Dion and the Belmonts.

Två år tidigare hade Buddy Holly, en 20-åring från Lubbock i Texas, gjort stor sensation när han dök upp på den amerikanska rockscenen. Den gänglige ynglingen med den larviga uppsynen och stora glasögonen var något helt nytt. Med sin snälla image tog han publiken med storm. Faktum är att han var den förste rockartisten som bar glasögon*. Det speciella med Buddy Holly var att han inte var något speciellt. Med sina sneda tänder och hornbågade glasögon skulle han knappast vinna några skönhetstävlingar. Till skillnad från många andra rockartister hade han inte något utseende att tala om.

Inte heller hade han någon sångröst att skryta med. Snarare lät det som han hickade när han sjöng. Men det var just detta som var så speciellt. Han var som vilken vanlig kille som helst. Och miljoner amerikanska tonåringar kunde identifiera sig med honom. Plötsligt blev det uppenbart för alla att vem som helst kunde bli rockstjärna.

Dessutom, inte att förglömma, Buddy Holly var en gudabenådad låtskrivare. Han hade redan haft en lång rad hits bland annat "Peggy Sue" och ”That'll be the Day”. Bakom den oskyldiga uppsynen fanns en oerhört driven och skicklig kompositör och arrangör.

Turnén började den 23 januari 1959 i Milwaukee. Turnéschemat var obarmhärtigt. På 24 dagar skulle de avverka spelningar i 24 städer. Det fanns ingen ledig dag emellan. Dessutom var det logistiken. Planering hade gått snabbt och var milt sagt bristfällig. I stället för att åka som en cirkel från en stad till en annan för att minimera avstånden, så sicksackade man istället mellan hela regionen. Man hade totalt missbedömt avstånden. Vissa sträckor var över 60 mil. Nu måste man ha i åtanke att vid den här tiden var inte motorvägsnätet helt utbyggt och trippen gick på små landsortsvägar. Dessutom hade man även missbedömt väderleken. Under den amerikanska inlandsvintern kan termometern lätt gå ner till minus tjugo. Och uppvärmning var inte standard i bussar vid den här tiden. De medföljande artisterna muttrade redan om "The tour from hell".

Det bar sig inte bättre än att Buddy Hollys trummis, Carl Bunch, förfrös sina tår, när deras buss bröt samman någonstans i Michigan, och hamnade på sjukhus. Och flera av musikerna hade utvecklat influensaliknande symtom i det kalla dragiga fordonet. När de den 2 februari nådde Clear Lake, en lite håla i norra Iowa, hade Buddy Holly fått nog. Han förstod att det inte var hållbart att kuska runt i bussen. I stället bestämde han sig för att hyra ett litet flygplan till sig själv och bandet för att åka till nästa schemalagda stopp på turnéplanen, Fargo i North Dakota. 

Buddy Holly hade hyrt ett litet fyrsitsigt plan, en Beechcraft 35 Bonanza, med plats för en pilot och tre passagerare. Ursprungligen var Hollys tanke att han och bandet skulle flyga medan de andra fick ta bussen, men de blev genast diskussioner om vilka som skulle följa med på planet.

Buddy Holly var självskriven. Han var det stora affischnamnet. The Big Bopper hade åkt på influensa på bussen och bad om att få en plats. Waylon Jennings erbjöd hövligt sin. Ritchie Valens hade aldrig flugit tidigare och han och Allsup singlade slant om den återstående platsen innan det var dags att åka ut mot flygplatsen. Valens vann och uppriktigt förvånad utbrast han: "That's the first time I've ever won anything in my life." 

Klockan ett på natten var det dags för avfärd. Vädret var uselt. Det blåste och snöade. Mörka moln fördunklade himlen. Bakom spakarna på kärran satt den 21-årige piloten Roger Peterson. När planet lämnade marken kunde man från kontrolltornet se dess positionsljus försvinna i fjärran. Det var det sista man såg av dem. Dagen därpå, när planet inte hade landat på sin destination, och man inte hade haft radiokontakt med Peterson på hela natten, startade söket. Det visade sig att planet bara hade tagit sig en mil från flygplatsen innan det hade störtat i en frusen majsåker. Samtliga ombord hade dött omedelbart. 

Varför störtade det? Man vet inte säkert. Den unge piloten hade inte certifikat för att flyga enbart efter instrument och någonstans i mörkret och blåsten måste han ha tappat kontrollen över planet. Nyheten om rockstjärnans död spred sig bara några timmar senare som en löpeld över kontinenten. Buddy Hollys unga fru fick reda på flygolyckan via nyheterna på teve. Dagen efter fick hon missfall. Men det var inte bara hans fru och närmaste som sörjde hans bortgång. Det var som om hela Amerika stannade till för ett ögonblick. Det ofattbara hade skett. Buddy Holly var död. Musiken hade tystnat.

Samtidigt, i en annan del av USA, närmare bestämt New Rochelle i staten New York, höll 14-årige Don McLean på att dela ut tidningar som han hade som extraknäck. Den unge tonåringen fick en chock när han läste de braskande rubrikerna på förstasidan om Buddy Hollys död. Precis som hundratusentals tonåringar runt om i USA, så var rockstjärnan från Texas Don McLeans idol. Händelsen etsade sig fast i den unge mannens minne och tio år senare skrev Don McLean "American Pie" om sina upplevelser den dagen. 

"American Pie" är en av de mest klassiska rocksånger som någonsin har komponerats. Det har gjorts dokumentärer om låten, en Broadwaypjäs är på väg att sättas upp, det har skrivits artiklar och böcker, till och med en barnbok. 

Den amerikanska skivindustrin rankade häromåret den åtta och en halv minuter långa sången top 5 av amerikanska sånger efter "Over The Rainbow" och "White Christmas"; ett flertal artister har gjort cover på den alltifrån Madonna till den brittiske tungviktsmästaren Tyson Fury som sjöng den a capella i ringen efter att ha knockat Deontay Wilder. En handskriven lapp med texten såldes 2015 för 1,2 miljoner dollar, det tredje högsta summan någonsin i USA för ett handskrivet litterärt verk. Få låtar är så omskrivna som "American Pie".

“American Pie” är en episk berättelse om USA som tar sin början i Hollys dödsfall 1959. Den långa låten använder sig av pophistorien och politiska händelser för att skildra kontinentens utveckling från det ljusa och optimistiska 50-talet, genom beattiden och flower power på 60-talet, till det mörka och droghärjade decennieskiftet.

På sin hemsida förklarar Don McLean: "['American Pie' is] autobiographical and presents an abstract story of Don McLean's life from the mid 1950s until when he wrote the song in the late 1960s. It is almost entirely symbolic of the evolution of popular music over these years and represents a change from the lightness of the 1950s to the darkness of the late 1960s."

I senare intervjuer har Don McLean också förklarat att Buddy Hollys död verkligen markerade en viktig förändring även för honom själv. Den markerade ett slut på hans sorglösa barndom och hans inträde i vuxenvärlden. 

“American Pie” är som sagt hela 8:38 minuter lång. För att låten skulle få plats på den ursprungliga 45 rpm singeln var man tvungen att dela sången i två delar om fyra minuter vardera. Det innebar att lyssnaren var tvungen att vända på skivan mitt i låten. På grund av sin längd blev den ratad av många radiostationer i USA. Vid den här tiden var den allmänna policyn bland branschfolket att en poplåt inte skulle vara längre än 3:30.

Trots det gick “American Pie” direkt upp på förstaplatsen på den amerikanska listan när den kom och stannade där i fyra veckan. På senare tid räknas den som en av de stora klassikerna.

Men vad handlar låten om? Låten tar sin början med Buddy Hollys död, sedan handlar den, är de flesta överens om, om USA:s politiska och kulturella nedgång under 60-talet. I låten målar McLean upp en bild av en nation på dekis. En nation som förlorat sitt hopp och sin självkänsla. Eller som han själv uttryckte det i en intervju med The Guardian förra året: “I didn’t see America improving intellectually or politically. It was going steadily downhill, and so was the music.”

Den gåtfulla texten är full av figurer och händelser. Och texten har inte lämnat amerikanarna någon ro. Faktum är att den har varit föremål för omfattande mytbildning. Varenda mening, vartenda ord har dekrypterats och avkodats. Det finns websidor på nätet som bara ägnar sig åt att tolka den. Vem var till exempel jokern som sjöng för kungen och drottningen iförd en rock han lånat av James Dean? Och vad exakt var det som avslöjades dagen då musiken dog? Allt finns med i texten: Vietnamkriget, den sociala revolutionen, händelserna vid Altamont, Bob Dylan, Elvis Presley, JFK, Mick Jagger, Martin Luther King, Charles Manson, The Beatles, hallucinogena droger, Gud, djävulen ... eller? Endast en man vet och det är Don McLean själv. Och han har inte avslöjat ett ord om innebörden av texten.

Och kanske det är tjusningen med låten. Att det finns miljoner sätt att tolka den på. För många kändisar var det nog smickrande att passera revy i dängan. Men alla var inte lika roade. "The Jester" har allmänt antagits vara Bob Dylan, mannen som stjäl strålkastarljuset från Elvis Presley som den nye messias: “And while the king was looking down / The jester stole his thorny crown.”

Häromåret, 2017, i en av de sällsynta intervjuerna med Dylan, fick han frågan om han var ”The Jester”? En mycket vresig Dylan svarade reportern: “Yeah, American Pie, what a song that is. A jester? Sure, the jester writes songs like Masters of War, A Hard Rain’s a-Gonna Fall, It’s Alright, Ma – some jester. I have to think he’s talking about somebody else. Ask him.” 

I år är det 62 år sedan Buddy Holly dog efter den fatala flygturen. Rockstjärnan från Texas karriär blev förvisso kort. Men Holly, som var en studionörd, hade som vana att spela in precis alla låtidéer eller arrangemang som han hade i huvudet. Det gjorde att efter hans död fanns mängder med material. Hans skivbolag kunde fortsätta att regelbundet släppa outgivet material från honom ända till 1965. Trots att han då varit borta i flera år. Och än idag spelas hans låtar. Buddy Holly må vara död. Men hans musik kommer aldrig att tystna.