Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Kungen av freaks

Publicerad 2022-04-17 16:38:27 i Allmänt,

Table Top Joe

Tom Waits I 2002

I was born without a body
I got nothing but scorn

Filmen kunde inte ha fått en sämre start. Under provvisningar lämnade folk salongen mitt i. Vissa svimmade, andra rapporterades ha blivit illamående och en kvinna som var där stämde filmbolaget, MGM, för att hon hade fått missfall efter att ha sett den.  I det här läget valde filmbolaget att klippa ner filmen kraftigt. Från den ursprungliga 90 minuter klipptes den ner till 64 minuter.

Men det hjälpte inte. När Freaks gick upp på biograferna 1932 var den dömd att misslyckas. Och kritikerna var inte nådiga. "Any one who considers this entertainment should be placed in the pathological ward in some hospital.", skrev recensenten i Harrison Report. Kansas City Star filmreporter ville inte vara sämre:  "There is no excuse for this picture. It took a weak mind to produce it and it takes a strong stomach to look at it." Det slutade med att MGM drog tillbaka filmen redan efter den första veckan. I ett stort antal länder, däribland Storbritannien, totalförbjöds den. Tiden var helt enkelt inte mogen för att visa funktionsnedsatta på vita duken.

Freaks bygger på novellen Spurs av Clarence Robbins. Den utspelar sig på en turnerande cirkus, där den vackra trapetsartisten Cleopatra nästlar sig in bland cirkusens side show artister för att få deras hjälp att förföra och mörda en rik dvärg i truppen, för att på så sätt komma över hans arv.

Det var MGM:s ungdomlige vd Irving Thalberg som fått idén att filma novellen. Han anlitade regissören Tod Browning som något år tidigare hade gjort dundersuccé med Dracula. Historien låg Browning varmt om hjärtat. Regissören hade redan som tonåring rymt hemifrån och anslutit sig till en cirkus. Han kände väl till miljöerna och folket som jobbade i branschen.

Det som var det speciella med filmen var att man använde ”verkliga” funktionsnedsatta i rollerna. Browning var angelägen om att inte exploatera sina skådespelare. Att inte göra dem till skräckobjekt eller att folk skulle tycka synd om dem med hjälp av sentimental musik och närbilder. Utan endast att skildra dem och deras vardag som den var. Som till exempel att låta publiken se Randian, den hinduiske ”levande torson”, utan armar eller ben, tända sig en cigarett utan assistans.

I filmen porträtteras riktiga side show artister med riktiga handikapp. Man får följa personer som dvärgsyskonen Harry och Daisy Earles, de siamesiska tvillingarna Daisy och Violet Hilton, Schlitzi* som lider av mikrocefali, den skäggiga damen, det mänskliga skelettet, kvinnan utan armar.

Men filmens stora stjärna, trots att han bara hade en biroll, var utan tvekan ”Half-boy”. Han dyker upp i var och varannan scen. Vandrar omkring på sina händer och strör omkring sig repliker som den naturligaste sak i världen.

”Half-boys” riktiga namn var Johnny Eck. "The Amazing Half-Boy", "King of the Freaks" eller "The Most Remarkable Man Alive", som han kallades under sin livstid, föddes, till skillnad från sin fullt friska tvillingbror, med sakral agenesis, en genetisk sjukdom som drabbar en på miljonen. En åkomma där korsryggskotorna och svanskotan inte utvecklas som de ska, vilket orsakar en deformitet i ryggraden.

Det såg ut som Johnny Eck inte hade någon underkropp, att han, som han själv brukade säga, ”blivit avklippt vid midjan”. Men det stämde inte riktigt. Johnny Eck hade outvecklade diminutiva ben och fötter som han brukade dölja under sina skräddarsydda kläder. Som vuxen mätte han endast 45 cm i längd.

Johnny Eck gick på sina händer i stället för sina ben. Som liten var den unge Johnny ett försiktigt men intelligent barn. Han lärde sig att gå på sina händer vid ett års ålder, långt före hans tvillingbror ens kunde stå på sina ben.

Johnny Eck gick i den vanliga grundskolan. Han drog snabbt till sig uppmärksamhet med sitt ovanliga funktionshinder. Men Johnny Eck lyckades hantera detta bra. Och med hjälp av sin intelligens och humor blev han populär på skolan. Allt som oftast kom frågan upp om han inte hellre hade velat vara ”normal”. Då brukade han snabbt klippa av diskussionen med:  ”Why would I want legs? Then I’d have pants to press”, och han brukade ofta utmana sina jämnåriga på diverse olika lekar.

Johnnys föräldrar ville att han skulle välja ett yrke inom kyrkans värld. Problemet var bara att Johnny Eck inte var speciellt religiös. I stället var det närmast ödesbestämt att han skulle hamna i en side show. Freakshower av det här slaget var omåttligt populära i början av förra seklet. Redan som tolvåring började Johnny Eck att uppträda. Först skrev han kontrakt med den kända John McAslans side show. Då han var minderårig ville hans föräldrar ha inskrivet i kontraktet att hans tvillingbror skulle se till honom.

Men Johnny Eck blev dock inte långvarig hos McAslan. Efter endast ett år bytte han till en annan side show. Denna gång skrev han kontrakt med Captain John Sheesley. Nu hade han stigit i graderna och var annonserad som ”singel-o” (sideshow solo act). Han brukade mestadels uppträda tillsammans med sin bror Robert för att accentuera sin abnorma fysik.

Det var tiden på olika ”carnies” som gjorde Johnny Eck till en skicklig akrobat. Vanligtvis uppträdde han i svart smoking och gjorde sina karaktäristiska tricks stående på en arm. Allt fler, och allt större, arrangörer började höra av sig. Han började jobba på ”riktiga” cirkusar som Ringling Brothers och Barnum & Bailey. När han uppträdde på Canadian Expo 1931 råkade en av MGM:s talangscouter sitta bland publiken. Resten är historia. Scouten erbjöd honom en roll som ”Half-Boy” i Tod Brownings planerade produktion.

Under inspelningen blev Johnny Eck god vän med Tod Browning. Han brukade ofta sitta bredvid regissören när det var dags för tagning. Däremot trivdes han inget vidare med sina kollegor, de andra freaksen i uppsättningen. Han beskrev dem som: “happy, noisy crowd; childish, silly and in a world all their own.” Han brukade också klaga på att de: “gone all ‘Hollywood’ – wearing sunglasses and acting funny.”

Browning hade egentligen tänkt spela in en uppföljare till Freaks som skulle handla om en galen vetenskapsman och hans skapelser, där han hade planerat att både Johnny och hans bror Robert skulle medverka. Men efter fiaskot blev det ingen uppföljare. Många år senare berättade Johnny Eck i intervjuer att han var nöjd med Freaks, som han rent allmänt tyckte var en bra film. Det enda som gjorde honom så upprörd var att de klippt bort så många scener.

Men Johnny Ecks filmkarriär var långt ifrån över. Han fortsatte med inte mindre än tre Tarzanfilmer där han föreställde rollfiguren Gooney Bird och spelade mot ingen mindre än Johnny Weismuller. Men vid det här laget hade depressionen satt sina klor i USA. Filmbranschen var en osäker bransch. Och för att säkra inkomsterna skrev Eck kontrakt med Ripley’s Believe It or Not! Odditorium at the 1933 Chicago World’s Fair. Ripley’s marknadsförde honom som “The Most Remarkable Man Alive!”

1937 började Johnny Eck arbeta för den berömda illusionisten och hypnotisören Rajah Raboid. Tillsammans började de jobba på olika nummer. Johnny Eck var (naturligtvis) som gjord för sågtricket. I numret brukade han dyka upp bland publiken som en ”vanlig” åskådare som anmälde sig frivillig att delta i tricket. I lådan så låg Johnny på överdelen och en dvärg på underdelen. Efter Rajah sågat itu lådan sprang dvärgen omkring som en galning medan Johnny skrek: ”Kom tillbaka! Jag vill ha tillbaka mina ben!”.  Numret blev naturligtvis succé. Det här var underhållning på högsta nivå. Först satte de publiken i skräck för att senare få dem att brista ut i skratt. Showen turnerade på östkusten för utsålda hus.

Ingenting verkade omöjligt för Johnny. Vid sidan av showerna hann även Johnny Eck utveckla sina intressen. Han var en hängiven musiker och hade ett band i Baltimore tillsammans med sin bror. Han målade och tecknade en hel del och deltog i biltävlingar i sin egen specialtillverkade racerbil. 1938 besteg han Washington monument gående på händerna.

Men i började av 50-talet var side shower ute. Det ansågs inte längre som politiskt korrekt utan betraktades som något suspekt. Men vid det här laget hade Johnny Eck lyckas lägga undan en hel del pengar. Tillsammans med sin bror startade han en spelhall i centrala Baltimore. Spelhallen gick bra men efter några år var de tvinga att stänga den efter att de fått skattemyndigheterna i hasorna. I stället livnärde sig Johnny Eck på att köra ett minitåg i den lokala parken. Half boy var lite av en lokal celebritet och omtyckt av de flesta. Man kunde ofta hitta honom sittande på verandan vid sitt hus i Baltimore, där brukade berätta historier från sin långa karriär för nyfikna Baltimorebor.

Freaks var i många avseenden långt före sin tid. Inte bara ämnet de tog upp, utan även vad gäller många av de rent filmtekniska bitarna. Det skulle dröja några decennier innan filmen till slut fick sitt erkännande. Man släppte på censuren och rullen kunde visas igen. Freaks betraktas idag som en av de bästa filmer som någonsin gjorts och en given kultklassiker. Filmen anses numera som en föregångare och har inspirerat mängder av regissörer och filmmakare över hela jorden. Tyvärr har de bortklippta bitarna aldrig återfunnits.

Den har även gjort avtryck på populärkulturen. Seriekaraktären Zippy the Pinhead är inspirerad av karaktären från filmen och The Ramones ”Gabba Gabba Hey hey” kommer från freaksens speciella utrop.

I början av 90-talet hade Tom Waits gjort musiken till operan Alice; ett verk gjord av Waits, Robert Wilson och Paul Schmidt baserad på Alice i underlandet. 2002 valde han att släppa musiken på cd. Med bland låtarna fanns även Tom Waits speciella hyllning till Johnny Eck: ”Table Top Joe”. Nu har Tom Waits inte hållit sig till sanningen utan skarvar betänkligt kring Johnny Ecks liv. Men vad gör det? Det är en bra låt.

Som kuriosa kan även nämnas att en annan låt på plattan; Poor Edward, tar upp vandringssägnen kring Edward Mordrake. En amerikan på slutet av 1800-talet som påstods ha ett ansikte i bakhuvudet (!). I den här låten får Waits spela ut hela sitt register.

I början av 80-talet, i samband med att förbudet på Freaks hävdes och att man kunde hyra filmen på VHS, så fick Johnny Eck också en revival. Nyfikna fans kom från när och fjärran för att besöka honom i Baltimore. Johnny Eck lät alltid sitt hem stå öppet för fansen även om han vid det här laget levde på existensminimum och var ganska bitter på samhället för sin svåra situation.

Mot slutet av sitt liv levde Johnny Eck tillsammans med sin tvillingbror i en av Baltimores förorter. Baltimore är idag den stad i USA som har den högsta brottsstatistiken och de här tendenserna var tydliga redan på 80-talet. 1987 blev de bägge åldrande bröderna utsatta för ett rån i sitt hem. De blev svårt misshandlade under tillgreppet, som pågick i flera timmar. Och en av rånarna satte sig på Johnny medan de andra gick runt och stal hans ägodelar.

Vare sig Johnny eller brodern hämtade sig riktigt från överfallet. De blev mer isolerade och tog inte längre emot gäster i hemmet. Johnny kommenterade i efterhand händelsen: “if I want to see freaks, all I have to do is look out the window.” Några år senare, 1991, dog Johnny Eck av en hjärtinfarkt i sömnen. Men minnet av honom lever fortfarande kvar. Skådespelaren som slog världen i häpnad med sina konster. Kungen av freaks.

”Why would I want legs? Then I’d have pants to press.”
Johnny Eck hade ett avslappnat förhållande till sitt funktionshinder.
 
 
 
 

”What about the Siamese twins—have they no right to love? The pin-heads, the half-man, half-woman, the dwarfs! They have the same passions, joys, sorrows, laughter as normal human beings. Is such a subject untouchable?”

                                                              I en pressrelaese från MGM 1932 svarar filmbolaget på anklagelsen att Freaks skulle exploatera sina karaktärer.

 

 

*The Ramones låt ”Pin head” handlar om Schlitzie

 

 

Lyssna på låten här:

 

 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela