Låten och inspirationen

Daddy’s Speeding

Suede I 1994

Crashed the car and left us here
Broken glass for teenage boys trapped in steel and celluloid

Little Bastard skulle inte bara innebära slutet för James Dean. Alla ägare efter honom har drabbats av oförklarliga olyckor. Ibland med dödlig utgång. För det finns något olycksbådande, för att inte säga djävulskt, över bilen.

Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var en ren slump att James Dean hade åkt förbi bilhandlaren den här dagen. En impuls. Nu stod han där inne i bilhallen och betraktade skönheten framför sig; En Porsche 550 Spyder medan han hörde försäljarens entoniga rabblande i bakgrunden om en toppfart på över 200 km/tim, 1500 kubiks boxermotor, 110 hästkrafter, dubbla överliggande kamaxlar.

550:an var en renodlad racingbil. Tillverkad i en begränsad upplaga för att slå rekord på tävlingsbanor. Knappast en familjebil för söndagsutflykterna. James Dean kunde inte släppa den med blicken. Han gick sakta runt bilen. Betraktade den från varje vinkel. Den var silverfärgad med en matt lyster. Magnifik i all sin anspråkslöshet. Dean beundrade dess smäckra former, sensuella, förföriska linjer. Bilen hade nästan en sexuell laddning.

James Dean stod vid den här tiden på toppen av sin karriär. Efter supersuccéer med filmer som Rebel witout a Cause och East of Eden var han Hollywoods hetaste skådespelare och redan vid det här laget en ikon för ungdomsgenerationen. James Dean var förtjust i snabba bilar. Precis som sin kollega, den likaledes populära Steve McQueen, var Dean intresserad av racing och brukade tävla på sin fritid.

Efter succén med East of Eden hade han köpt en Triumph Tiger T110 samt en Porsche 356. Men när han nu stod där hos bilhandlaren förstod han att han bara måste ha Spydern som stod framför honom. James Dean behövde ingen betänketid. Jag köpte bilen direkt.

Det första han gjorde efter att han inhandlat bilen var att köra den till George Barris, som var en av Hollywoods mest kända customizers, för att få den uppiffad. 550:an fick nya säten. Dean lät måla ”130” på motorhuven. Han lät dessutom måla röda ränder på skärmarna bak och längst ner på bakluckan lät han skriva ”Little Bastard” med svarta bokstäver. Hans ömma smeknamn till den nya bilen.  

Några dagar senare, när James Dean tog en tur på stan med den nya Porschen, stötte han på den brittiske skådespelare Alec Guinness. James Dean visade upp sin racer för Guiness. Men britten fick en illavarslande kuslig känsla av den. Senare skrev Guinness i sin dagbok att Little Bastard såg ut att var ond, utmattad, hungrig och gav en känsla av illvilja. När Dean erbjöd Guiness en provtur sa han bara: "Please never get in it. If you get in that car you will be found dead in it by this time next week."

Men Dean skrattade bara bort brittens kommentar och kontrade med att det var ödesbestämt att han skulle dö i en snabb bil. Dean anade inte hur rätt han skulle få.

Den 30 september 1955 hade James Dean anmält sig till biltävlingarna i Salinas. Tanken var att det skulle bli premiären för Little Bastard. Dean hade tagit med sig vännen Rolf Wütterlich, en utbildad Porschemekaniker, till tävlingen. Från början var planeringen att man skulle ta 550:an på ett släp till Salinas men Wütterlich förslog att Dean skulle köra bilen dit. Dels för att han skulle vänja sig med bilen, dels för att motorn skulle får en genomkörning.

Kompisarna lämnade Los Angeles på eftermiddagen. Bara två timmar senare, vid halvfyratiden, i närheten av Bakersfield, hade James Dean redan åkt fast för fortkörning. Men det bekymrade inte den kände skådespelaren. Han var ju trots allt en rebell. Han tog boten med ett leende och de två männen fortsatte färden.

Efter att ha stannat vid en vägkrog för att få lite mat och dryck fortsatte de trippen vid kvart över fem. De körde längs med Route 46. Färden gick i närmare 140 kilometer/timmen. I motgående riktning körde Donald Turnupseed, en student på California Polytechnic State University med sin svartvita Ford Tudor Coupe. När Turnupseed plötslig skulle göra en vänstersväng mot Route 41 såg han inte Deans Porsche som närmades sig snabbt.

De bägge bilarna frontalkrockade med en våldsam kraft. Wutterlich slungades ur bilen men överlevde mirakulöst.  Turnupseeds Ford stöttes nästan tolv meter ut på vägbanan medan 550:an hamnade i diket. När ambulansen kom till platsen var James Dean redan död. Här är James Deans saga all, men inte Little Bastards. För den onda bilen skulle mirakulöst nog leva vidare.

Trots att försäkringsbolaget hade deklarerat att bilvraket inte gick att använda, såldes bilen vidare. En viss Dr William Eschrich köpte Porschen från en bilskrot i Burbank och satte i gång att montera ner delarna. Little Bastards motor hamnade i läkarens Lotus IX, och han lånade ut växellådan och hjulupphängningen till sin kompis, läkaren Troy McHenry.

De bägge läkarna anade inte vilket misstag de gjort. Eschrich voltade med sin Lotus 1956 i biltävlingarna i Pomona när bägge framhjulen oförklarligt låste sig men överlevde knappt. McHenry hade inte samma tur. Han kraschade in i ett träd i samma tävling och dog omedelbart. Det var nu det började ryktas om Little Bastards förbannelse. 

Den självutnämnde ”King of Kustoms” George Barris, mannen som hottat upp bilen började nu intressera sig för dess öde. Han köpte vraket efter Spydern och proklamerade han skulle renovera den. Redan på väg till verkstaden gled bilen ur släpet och medförde att en anställd bilmekaniker bröt benet.

Under tiden den stått i Barris garage hade tjuvar en natt försökt stjäla den. De slutade med att de bägge fick fly fältet utan något byte. Den ene skadade sig när han försökte få loss bilsätet, medan den andre skar upp hela underarmen när han skulle ta loss ratten.

Det visade sig emellertid att vraket var för förstörd för att rädda. I stället valde Barris att göra pengar på bilens dåliga rykte. Han lånade ut Little Bastard till Los Angeles lokalavdelning av National Safety Council för att promota körsäkerhet. Mellan 1957 och 1959 var den ute på en kuslig turné och visades upp på bilshower, bowlinghallar och biografer.

Men de märkliga incidenterna fortsatte att upprepas. Medan Little Bastard stod i förvaring i Fresno 1959 fattade den oförklarligt eld. Trots att branden var omfattande klarade sig Spydern utan några större skador. Två däck smälte av hettan och karossen fick lite sotfläckar men annars var den intakt. Som tur var spred sig inte elden till andra bilar i garaget.

Under tiden hade Barris sålt två däck från 550:an. Den nya ägaren till däcken råkade ut för en svår olycka när bägge däcken, som av en händelse, exploderade samtidigt och gjorde att bilen körde av vägen. Överallt där Little Bastard dök upp följde olycka och ond bråd död i dess spår.

De finns mängder av obekräftade historier om Little Bastard. Bland annat sägs det att under en utställning i Sacramento föll den från ställningen där den satt och skakade en åskådare svårt. Den ska också haft ihjäl en annan arbetare som transporterade bilen mellan olika expos. 1960 försvann Little Bastard spårlöst under mystiska former. Den transporterades i en låst tågvagn mellan Miami och Los Angeles. Därefter är alla spår av den lömska bilen som bortblåsta. Vissa påstår att det var Barris som helt enkelt lät den försvinna för att spä på myten om bilen.

** 

Vissa påstår att när Suede slutade med drogerna blev de ett sämre band. Låtarna blev kassa. Ointressanta. Men vid den här tiden flödade de fortfarande. Suede dök upp från ingenstans i början av 90-talet och blev på nolltid ett av de ledande banden inom britpopen. Deras självbetitlade debutplatta blev en dundersuccé med singlar som ”Animale Nitrate” och ”The Drowners”. Men när det var dags för uppföljaren körde Suede på tomgång. Bandet var i upplösning på grund av droger och allmän hybris.

Efter de släppte det första albumet hade gitarristen Bernard Butlers pappa oväntat gått bort. Butler var naturligtvis inte lika intresserad som de andra att turnera och festa runt vilket gjorde att det uppstod en spricka med de andra i bandet. Och han hoppade av bandet mitt under inspelningarna. Men trots alla kriser och allt knark lyckades de till slut samlas i studion. Suede andra album, Dog Star Man, fick dock mördande kritik när den kom.

Kritikerna anklagade den för att vara pompös och pretentiös. Rolling Stone beskrev den som: "one of the most pretentious albums ever released by a major label," En annan recensent beskrev den som: "the most pompous, overblown British rock record of the decade".

Med på plattan fanns ”Daddy’s Speeding”. Den handlar om James Dean och hans död. En natt drömde Brett Anderson om James Dean och om hur han dog. I en intervju med Suede.co.uk har Brett Andersson förklarat:

"I was immersing myself in overtly clichéd Hollywood iconography at the time. I guess it was an extension of the isolation/ pornography themes where I saw people forming relationships with fantasy figures rather than real people; Our new communities were soap operas, our new friends were characters in American sit-coms." 

”Daddy’s Speeding” är faktiskt en ganska bra låt. Klart påverkad av Bowie. Brett Anderson går inte in på Little Bastards roll i filmikonens död utan konstaterar bara att det var en bilolycka. Men Little Bastards ande svävar över den lite spöklika låten. Även Dog Star Man har med tiden fått sitt erkännande och anses idag vara en av Suedes bästa album.

2005 utfästes en belöning på en miljon dollar till den som kunde lämna upplysningar om vart Little Bastard kunde finnas. Men vad som har hänt James Deans Porsche är fortsatt okänt. Ingen vet vad den har tagit vägen. Barris själv är död sedan åratal tillbaka och Little Bastard har varit försvunnen i över 60 år, så frågan är om den djävulska Spyderns historia någonsin kommer att bli avslöjad.   

Kan en bil vara ond? Är Little Bastard en inkarnation av djävulen? Frågorna hopar sig. För något är det. Det verkar som det vilar en förbannelse över kärran. Man har tappat spåret på den. Någonstans där ute finns den. Och väntar på nästa offer.