Låten och inspirationen

If Ned Kelly was King

Midnight Oil I 1981

He'd make those robbers swing
He'd send them down

Varje land med självaktning har sina brottslingar som de omhuldar och blivit en del av mytologin. Medan USA har laglösa som Billy the Kid och Jesse James, och engelsmännen Highwaymen som Dick Turpin, har Australien Ned Kelly. En bushranger klädd i något som mest liknar en medeltida rustning. Men meningar om Ned Kelly går isär; Var han en hjälte eller bara en simpel skurk?

Under två års tid gäckade Ned Kelly och hans gäng både rättvisan och myndigheterna i den australiensiska delstaten Victoria. Under hela den här tiden skrev Ned Kelly långa brev till allmänheten där han berättade om sin syn på händelserna och delade med sin sina tankar om samtiden. Få förstod då att denna man i rustning för evigt skulle förändra samhället Down under.

Edward ”Ned” Kelly hade oddsen emot sig redan från födseln. Han föddes 1854 som den tredje av sammanlagt åtta barn och äldste sonen till Ellen och John Kelly. Redan när Ned var tolv år dog pappan. I stället blev det Ned som blev överhuvud och fick ta ansvaret för den stora och fattiga familjen.

Året efter John Kellys död, flyttade familjen till Eleven-Mile Creek i Greta distriktet i nordöstra Victoria, för att komma närmare mammans familj, släkten Quinn. Vid fjorton års ålder hamnade Ned Kelly i klammeri med rättvisan för första gången. Han blev gripen av polisen för misshandel och rån – men han släpptes kort därefter.

Samtidigt avtjänade Ned Kellys mamma ett fängelsestraff för häststöld. Familjen Kelly hade dåligt rykte i den här delen av nordöstra Australien. Vid den här tiden härjade en lång rad kriminella familjer den australiensiska landsbygden. Och Kellys räknades till Quinnklanen som ansågs som en av de mest kriminella i Wangarattadistriktet. Myndigheterna vid den här tiden hade en policy att punktmarkera de här kriminella familjerna vilket gjorde att polisen så gott som dagligen hade koll på vad familjen Kelly hade för sig. Vid minsta överträdelse av lagen kunde de räkna med att hamna bakom galler.  

Det var en spänd stämning mellan polisen och Neds släkt. Familjen Quinn/Kelly hade ett rykte om sig att ”låna” andra medborgares hästar. Ungefär som våra dagars bilstöld så tog man en häst och red omkring med den hela dagen för att sedan släppa den lös på något ställe. De flesta familjemedlemmarna i klanen hade någon gång suttit inne för häst- eller boskapsstöld.

Nu måste man sätta saker och ting i ett sammanhang. Mycket av spänningarna i det här nybyggarlandet kom från friktionen mellan de etablerade landägarna (squatters) och invandrarna (selectors) som etablerade sig i området. The Squatters var de ursprungliga nybyggarna som slog sig ner i regionen under 1830-talet. De tog ofta de bästa markerna nära floddalarna för att använda som bete för boskapen. Familjen Kelly, som emigrerade från Irland till Australien några decennier senare, betraktades som selectors. The selectors hade en attityd som den koloniala eliten ansåg vara problematisk.

Tillvaron för invandrarna var ofta hård och fattig. Om de ägde land var den mager och svår att bruka men i de flesta fallen fick de arrendera mark av de rika jordägarna. De blev inte mycket pengar över att leva för. Dessutom utsattes de ständigt för diskriminering på grund av vilket land de kom från eller vilken religion de tillhörde. Familjen Kelly var, till skillnad från den australiensiska eliten, katoliker.

Som sagt, Ned Kelly var redan från födseln en underdog.  Under tiden han bodde i Eleven- Mile Creek blev han god vän med några av traktens bushrangers. En bushranger var den australiensiska landsbygdens svar på stråtrövare. De stal och rånade personer i området. Det gick inte bättre än att Ned Kelly blev ”praktikant” hos några. Det var nu Ned Kelly för andra gången blev arresterad. Den här gången för rån. Tillsammans med en lång rad andra åtalspunkter han hade samlat på sig fick han stå framför skranket.

Ned Kelly hamnade i fängelse. När han blev frigiven tre år senare hade hans mamma gift om sig med en amerikan. Styvfadern var även han kriminell. Tillsammans med några andra lokala förmågor hade han satt i gång en liga som stal boskap. Och det var med det här gänget Ned Kelly började jobba. Men myndigheterna hade god koll på familjens aktiviteter. Den 15 april 1878 red en av traktens poliser, en viss Fitzpatrick, utan papper för husrannsakan, till Kellys farm för att gripa Neds bror Dan.

Det utbröt fullt kaos i huset när konstapeln dök upp. Ned Kelly sköt skarpt mot polisen medan mamma Ellen pucklade på honom med en skyffel. Trots att Fitzpatrick bara fick lättare skador och dessutom plåstrades om av familjemedlemmarna, åtalades familjen nu för mordförsök. Det var i det här läget Ned Kelly tog till flykten. Blev laglös.

Tillsammans med några andra boskapstjuvar som kände att de brände under fötterna flydde Ned Kelly till de ödsliga bergstrakterna i norra Victoria. Det var här han grundade det beryktade ”The Kelly Gang”. The Kelly Gang bestod av Ned Kelly och hans bror Dan samt deras kompis Joseph Byrne. Dessutom hade en ung kille vid namn Steve Hart (som hade förutspåtts att få: ”a short life, but merry one”) anslutit sig.

De fyra gängmedlemmarna hade mycket gemensamt. De var samtliga unga och ogifta, katoliker, söner till selectors och de hade dessutom suttit inne för boskapsstöld. I oktober 1878 red de nu i väg ut i ödemarken på sin ödesdigra resa.

Myndigheternas svar lät inte vänta på sig. De sände genast ut ett uppbåd för att gripa de unga männen. Men Kellygänget, som var vana att röra sig i vildmarken, hade god koll på uppbådet som förföljde dem. När poliserna hade slagit läger anföll Kellygänget dem och dödade två poliser.

Det blev ett jäkla liv. Tidningarna skrev spaltmeter om dessa desperados och formellt betraktades de nu som laglösa. Efterlysningar med deras fotografier sattes upp i vartenda liten avlägsen avkrok i regionen och en belöning på 800 pund erbjöds de som kunde gripa gängmedlemmarna, 200 pund för varje medlem.

Laglösa? Vid den här tiden fanns det inte någon lag i Australien där man kunde göra någon ”laglös”, som man kunde till exempel i USA. Snabbt som ögat röstade det australiensiska parlamentet igenom en ny lag, the Felons Apprehension Act, som gjorde det möjligt att gripa och skjuta dem - av vem som helst, när som helst. Och alla som hjälpte gänget kunde hamna i fängelse.

Det fanns en baktanke med lagen. Tusentals människor, främst irländska katoliker, sympatiserade med The Kelly Gang. Och polisen misstänkte att de i hemlighet gav gängmedlemmarna sitt stöd och att de undanhöll information för polisen var gänget befann sig. I januari 1879 greps 20 män för att man misstänkte att de hade kommunicerat med gänget.

Men lagen fick motsatt effekt. Sympatierna för The Kelly Gang ökade snarare än minskade på grund av polisens massarresteringar och klumpiga taktik. Under tiden fortsatte The Kelly Gang sin brottsturné.

Gänget, som var i desperat behov av pengar, genomförde en lång rad bankrån, längs de ensligt belägna samhällena. I den lilla staden Younghusbands Station (även känd som Gooram Gooram Gong Wool Station) tog The Kelly Gang hela staden som gisslan och de förtretade medborgarna fick lämna ifrån sig sina ägodelar. I tidningar skrev man att Ned Kelly hela tiden uppträdde artigt och inte gav sig på vare sig kvinnor eller barn, även om han flera gånger hotade med att skjuta männen om de inte samarbetade. Ligan avslutade sitt dåd med att klippa av telegraftrådarna så att man inte skulle kunna meddela polisen.

Redan tidigare hade Ned Kelly varit en flitig brevskrivare och skrivit långa redogörelser till polisen. Efter det här dådet skrev Ned Kelly ett långt brev till pressen där han försökte ge sin version av händelserna och rättfärdiga sina gärningar. Men även försöka ge en mer nyanserad bild av Fitzpatrickaffären och vad som hade hänt Stringy Bark Creek.  Brevet publicerades i tidningar runt om i Australien och gjorde Ned Kelly om än ännu mer populär.

The Kelly Gang fortsatte med sina bankrån. Och sin brevkorrespondens. Det var i den här vevan Ned Kelly kom på idén att de skulle bära rustning. Ungefär som kriminella idag bär skottsäker väst, så ville Kellyligan ha något som skydd under skottlossningarna. De byggde rustningar av plogdelar som de stulit eller som deras sympatisörer skänkt till dem.

De måste ha varit en märklig syn. Deras rustningar såg i de närmaste medeltida ut med hjälmar och plåtar längs med hela kroppen. Samtida vittnen har beskrivit det som en skräckinjagande upplevelse när Ned Kelly dök upp i morgondiset.

Men klockan tickade för de fyra laglösa. Tiden var på väg att rinna ut. Myndigheterna hade satt i gång med en omfattande jakt på de fyra brottslingarna. Och det var dömt att de någon gång skulle åka fast.

Slutet kom i den lilla staden Benalla. Gänget hade övernattat i det lilla hotellet Glenrowan Inn när polisen lyckades spåra upp dem. Tidigt på morgonen valde polisen att belägra etablissemanget. Skottlossning satte i gång. Och trots att det fanns fler gäster, bland dem kvinnor och barn, pepprade polisen hänsynslöst byggnaden. När de trots detta inte fått The Kelly Gang att ge upp valde de att sätta eld på hotellet.  Medan hotellet brann ner dök Ned Kelly upp från den omgivande bushen med sin rustning på sig. De andra medlemmarna i gänget var döda och nu överlämnade han sig till polisen.

Medan man förberedde Ned Kellys rättegång, sattes det i gång en kampanj för att rädda bushrangern från galgen. Man skrev ett öppet brev till guvernören som sattes upp på stora affischer överallt där folk samlades; vid torgen, vid barerna och hästkapplöpningsarenorna.
“PETITION FOR REPRIEVE TO HIS EXCELLENCY THE GOVERNOR-IN COUNCIL, Your humble PETITIONERS (having carefully considered the circumstances of the case) respectfully pray that the Life of the CONDEMNED man, EDWARD KELLY, may be spared.”

Man startade även en namninsamling. Över 30 000 underskrifter lämnades in till guvernören, en enorm siffra på den här tiden, då fanns det ändå ett mörkertal eftersom alla listor inte hade kommit in.  

Men för myndigheterna hade det gått prestige i ärendet. De vägrade att backa. Ned Kelly dömdes till döden. Den 11 november 1880 fick Ned Kelly stiga upp på galgen i old Melbourne Goal för att möta sin skapare. Närmare 20 kriminalvårdanställda bevittnade hängningen. Utanför fängelsemurarna hade en tyst, sammanbiten folkmassa på över 4 000 personer samlats.

Ned Kellys sista ord var: ”Such is life”.

Här kunde Ned Kellys historia ha slutat men så blev det inte. Ned Kellys död gjorde att allmänheten uppmärksammade all den diskriminering och orättvisor som många av invandrarna i Australien upplevde dagligen. Man uppmärksammade även polisens brutala metoder som hade gjort att flera oskyldiga strukit med på hotellet. Ned Kellys död ledde till en lång rad lagändringar och i mångt och mycket till en ny politik.

Ned Kelly har numera en legendarisk status i Australien. Ett självklart inslag i folkloristiken down under. Ned Kelly var mer än en kriminell. Han blev någon slags Robin Hood -figur. Han stod upp mot ett orättvist system. Var hela tiden ett gissel, en nagel i ögat, för myndigheterna.

Han har numera ett eget museum. Det har gjorts mängde med böcker och filmer om hans liv (en film hade Mick Jagger i huvudrollen som Ned Kelly). Fortfarande debatteras om han var en skurk eller hjälte.

Några som verkligen sympatiserar med Ned Kelly är medlemmarna i Midnight Oil. Midnight oil började som ett punkband i slutet av 70-talet men hittade mer och mer sin stil som något slags socialt medvetet rockgrupp. De är kända för att väva in traditionella australiska instrument som didgeridoo i sina låtar. I Bonniers rocklexikon från 1987 beskrivs Midnight Oils musikstil som ”High Tech primitivism”. En definition som bandet troligtvis skulle älska.

1981 Kom deras platta Place Without a Postcard. Den kanske bästa låten på albumet är ”If Ned Kelly was King”. I låten skildrar Garrett ett samhälle fullt av exploatörer och profitörer. Som bara vill suga ut vårt gemensamma arv. Men där Ned Kelly dyker upp som någon slags antihjälte och ställer allt till rätta.

Place without a Postcard räknas som en av Midnight Oils sämsta plattor. Den kom precis i skiftet mellan punk och rock. Men ”If Ned Kelly was King” står ut som en glimrande liten pärla i en annars ganska medioker samling.

Ned Kelly fick ett kort men intensivt liv. Tiden går, samhället har förändrats men fascinationen för den australiensiske bushrangern består. Nya generationer fortsätter att fångas av den envise mannen med sin märkliga rustning och passionerade brev.