Låten och inspirationen

Ruby Tuesday

The Rolling Stones I 1967

She would never say where she came from
Yesterday don't matter if it's gone

Groupien är något som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Som en central del i rock’n rollivet har det alltid funnits kvinnor som följt artisterna runt på turnéerna. Väntat i hotellkorridorerna eller bakom scenen till konserten är över. Varit ett surrogat för en frånvarande maka under trista hotellnätter. Fungerat som älskarinna, vän, tröstare, musa eller kanske bara sexuell förströelse under några minuter.

Under olika tidsperioder har hon (för oftast handlar det om en hon även om vissa hävdar att det finns manliga groupies och gaygroupies) fått olika benämningar: Bandchick, Band aid, Starfucker eller Snuff Queen (inom countryn). Men någon gång i början av 60-talet övergick groupiekulturen från att vara ett fenomen till att bli en subkultur. En subkultur med egen terminologi, klart utmejslad hierarki och organiserad verksamhet. Hur, och varför, groupiekulturen tog den här vändningen är det ingen som säkert vet. Och framför allt; varför just vid den här tidpunkten?

Den moderna groupien kom till någon gång under 60-talet. Varifrån termen kommer är det ingen som med säkerhet vet. Många menar att det är The Beatles som är upphovet till subkulturen. "Fab 4:s" oerhörda popularitet drog till sig mängder av unga tonårstjejer som ville få en glimt eller en pratstund med bandet. De samlades i skaror utanför sceningången. Från början fanns det ingen sex involverat. Men efter tiden gick ställde många flickor upp på sexuella tjänster gentemot roadies eller managers för att få komma nära eller till och med få träffa bandet. 

Att den här subkulturen trädde fram just i mitten av sextiotalet tror många beror på att den sexuella revolutionen sammanföll med rock’n’rollvågen. Redan 1948 kom Alfred Kinsey’s forskningsrapport ”Sexual Behavior in the human male” några år senare, 1953, kom den kvinnliga motsvarigheten ” Sexual Behavior in the human female”. De innebar startskottet för den sexuella revolutionen och framför allt kvinnornas sexuella frigörelse.

Under 50-talet började sexuallagstiftningen i USA luckras upp. Det blev fritt att sälja sexredskap. Porrblaskor som Hugh Hefners Playboy och Penthouse dök upp på marknaden och förespråkade en friare sexualitet. Men den kanske allra viktigaste faktorn i den sexuella revolutionen var p-pillret. 1960 lanserades den på marknaden. Med p-pillret kunde kvinnan kontrollera sitt eget reproduktionssystem. Dessutom var det billigt, effektivt och lätt att använda. Två år efter det hade lanserats använde redan 1,2 miljoner kvinnor i USA pillret.

Helt plötsligt hade kvinnorna rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet. Sex var inte längre till bara för reproduktion. Alla dessa ovanstående faktorer hjälpte till att sakta men säkert förändra synen på könsumgänge i det västerländska samhället – både för män och för kvinnor. Det var inte längre skamligt att ha sex innan äktenskapet. Och kvinnor hade precis som män rätt till ett eget sexliv.

När den andra brittiska rockvågen drabbade USA i början av 70-talet fick groupiekulturen sin gyllene era. Det var nu den tog sig en organiserad form. Groupiekulturen fick ett uttryck som nästan liknade frimärksentusiasten eller fågelskådaren. Flickorna samlade på rockartister precis som filatelisten samlar frimärken eller fågelskådaren prickar av olika fågelarter i sin fågelbok. De bildades även inbördes hierarkier efter vilka artister tjejerna hade sex med. Längst ner på stegen stod "gatecrushern" eller "starfuckern". De fick ofta nöja sig med att ha sex med råddarna och medlemmarna i de mindre kända banden. Högst upp i hierarkin återfinns "supergroupien". Det var de som vänslades med det riktigt stora stjärnorna.

Att definiera vem som är groupie är svårt. Hon har många skepnader. En del hävdar att groupien kan vara allt från den anonyma tonårstjejen på rymmen hemifrån, till glamourösa omslagsflickor inom jetsetvärlden som Marianne Faithful, Linda Eastman, Nico eller Anita Pallenberg. Personer som är socialt accepterade och dessutom en del av etablissemanget. Här bör tilläggas att allmänhetens, och även mediernas, syn på groupies har präglats av samhällets dubbelmoral. De kvinnorna som låg med rockstjärnorna pratades det i nedsättande ordalag medan alla de rockstjärnor som kunde ha flertal kvinnor varje månad fortfarande räknades som omnipotenta ”hingstar”.

Vilka blev då groupies? Olika studier visar att genomsnittsgroupien var ofta en tjej i de övre tonåren. Hon kom från en välbärgad medelklassfamilj på landsorten. Inte så sällan finansierades hennes ”hobby” med pappas bankkonto. Groupieskapet var välorganiserat. Tjejerna flög från stad till stad för att kunna möta bandet. Ibland nischade de sig. I Chicago fanns till exempel "Plaster Casters" som gjorde gipsavgjutningar av rockstjärnornas penisar. I Los Angeles kunde artisterna få möta "GTO:s" som till och med, med Frank Zappas hjälp, bildade ett eget band.

Men varför valde unga, begåvade tjejer att bli groupies? I intervjuer som har gjorts med ett stort antal "bandtjejer" framkommer vissa tydliga mönster. Många svarar att de dragits mot det förföriska rockstjärnelivet och all den glamour som omgärdade det under 60- och 70-talet. Den sexuella upplevelsen några andra. Men ett svar är gemensamt för alla tillfrågade: intresset för musiken. 

En groupie som ger en bra bild av hur subkulturen och dess medlemmar fungerar är Pennie Lane. Det är Pennie Lane som står som förlaga till huvudpersonen med samma namn i Cameron Crowes film Almost Famous. Hon var en av USA mest välkända groupies under 70-talet. Pennie Lane ingick i en grupp av tjejer som kallade sig ”The Flying Garter Girls” och verkade i USA nordvästra del med bas i Portland, Oregon. En stor del av filmen är baserad på hennes upplevelser.

Pennie Lane kom från ett välbärgat hem och var en väluppfostrad ung dam. Hon var bara 16 år och gick på High School när började som groupie. Pennie hade blivit bekant med en av medlemmarna i Steppenwolf. Han inbjöd henne till sitt hem i Los Angeles. Hon skulle bara vara där under en weekend men blev kvar i fyra veckor. Under den tiden han hon lära känna en stor del av den tidens musikerelit. Hon hann knyta flera nyttiga kontakter med andra rockmusiker men framför allt – hon fick en smak av det goda (och förföriska) rockstjärnelivet.

Efteråt var Pennie på det klara med att hon ville fortsätta träffa och ha sex med rockmusiker. De andra tjejerna i Garter Girls träffade hon under olika konserter i Portland. De fördes samman av sitt gemensamma intresse: rockmusik.

- We were the girls who were in the front of the stage screaming our heads off because we were so in the music and that’s how I met everyone of them (The Garter Girls). And we became friends and there is no way that any of us would’ve ever met otherwise, berättar Pennie Lane i en intervju.

The Garter Girls använde sig av i det närmaste affärsmässiga metoder för att komma backstage. För att säkra entré till rockstjärnorna bokade Pennie Lane och hennes kompisar in ett möte med den lokale promotorn i god tid innan konserten.

- I went in, sat down, and put all of my cards on the table. I told them that I would bring the finest women to the shows, we would look good, we would not be drunk or high, we would stay out of their way and the way of the crews. In return, I wanted up to 12 passes for each show, PLUS a reserved parking space (it rains a lot in Oregon and we had our hair to worry about). We were not going to have sex with any of them or any of their staff. Period. Each promoter agreed. We shook hands. It worked.

Den stora skillnaden mellan The Garter Girls och andra groupies (bortsett från de affärsmässiga metoderna) var att Pennie och hennes kompisar inte tog några droger eller alkohol. På frågan varför hon överhuvudtaget blev en groupie tvekar hon inte på svaret.

- We’re in it for a good time. We’re going to see the world and meet some great people, we’re going to have fun and we’re going to walk away and I just sat a three year timeline. When I retired I said: "”Ok, I’ve met everyone I wanted to meet and I’m done.

För rockstjärnorna var groupien en ljuspunkt i det ofta ganska trista turnélivet. Många artister hade långa förhållande med olika groupies. Det fungerade som något slags parallellt äktenskap. Där hemma umgicks artisten med sin ”riktiga” fru och familj. Medan när han var ute på turné hade han en groupie som sällskap. Förhållandet med groupien var oftast baserat på sann kärlek och äkta känslor. Och det finns en lång rad äktenskap inom rockvärlden mellan olika artister och före detta groupies. Om inte annat så märks detta på det stora antal kärlekssånger som har skrivits om groupies inom populärmusiken. För det finns en uppsjö. En av de vackraste kärleksförklaringarna till en groupie är Rolling Stones "Ruby Tuesday".

She would never say where she came from
Yesterday don't matter when it's gone
While the sun is bright
Or in the darkest night
No one knows
She comes and goes
Goodbye, Ruby Tuesday
Who could hang a name on you?
When you smile with every new day
Still I'm gonna miss you...

Vem sången handlar om är det ingen som säkert vet. Många hävdar att låttextens flicka är Keith Richards dåvarande flickvän Linda Keith. "Ruby Tuesday" kom med på albumet Between the Buttons och blev en stor hit när den släpptes. Som kompositörer står Jagger/Richards, men det stämmer inte. På den här tiden gavs de slentrianmässigt låtskrivarcred för i princip alla Stoneslåtar.

Det här är Brian Jones sång (även om han fick lite hjälp på traven av Keith Richards). Brian Jones var en gudabenådad musiker som behärskade i stort sett alla instrument han kom över – men han saknade totalt talang för att skapa musik. Under hela sin karriär komponerade han bara ett handfull, medelmåttiga, låtar. Men det fanns ett undantag – den ömsinta "Ruby Tuesday".

Men verkligheten var inte alltid så ömsint. Det finns också en annan sida av groupiekulturen. En betydlig mörkare, smutsigare och mer cynisk. En historia om sexuella övergrepp, förnedring och drogmissbruk. För ofta behandlades de här flickorna, i synnerhet de längst ner i hierarkin, som en förbrukningsvara. Med samma värde som en gratislunch. Vittnesmålen om sexuella övergrepp är omfattande. Många av de här tjejerna som hängde i hotellkorridorerna under 60- och 70-talet gick ett nattsvart öde till mötes. De gick en för tidig död till mötes som sprutnarkomaner eller slutade som prostituerade på någon bakgata.

Ett talade exempel om den smutsiga sidan av groupiekulturen är den så kallade "fish-fuck"-incidenten som inträffade på hotellet Edgwater Inn i Seattle 1968. Medlemmar ur Led Zeppelin och Vanilla Fudge hade bundit en naken, minderårig, groupie vid en hotellsäng. Mot hennes vilja stoppades delar av en haj (!) i hennes rektum och vagina. Dessutom filmades akten. Händelsen fick mycket publicitet vid den här tidpunkten men ingen blev någonsin dömd för övergreppet.

Led Zeppelin var överhuvudtaget groupiebandet nummer ett. Vart hän de än turnerade följdes de av skaror av unga groupies. Det har lämnat avtryck i ett flertal av Led Zeppelins låtar. Den kanske mest kända är "Living Loving Maid" från albumet Led Zeppelin II.

Förebilden för låtens text är en groupiedrottning i 30-års åldern som dök när bandet höll på att mixa "Bring it on Home" i en studio i New York. Som alltid hade det samlats ett gäng utanför studion som väntade på att få en glimt av bandet. Nu stormade den äldre groupien in i lokalerna och försökte köra bort de yngre. Kvinnan var kraftigt sminkad med blonderat hår, klädd i svart läderminikjol, höga stövlar och en cowboyhatt. Hon hävdade att hon var en ex-fru till en känd producent och att hon hade haft sex med Jimmy Page föregående natt.

Kvinnan ställde till med så mycket oväsen och oreda att Jimmy Page kände sig nödgad att köra ut henne ur studion bara för att få lite arbetsro. Under högljudda protester lämnade hon området. Irriterad över kvinnan och uppjagad över händelsen skrev Jimmy Page och Robert Plant "Living Loving Maid" senare samma dag. En elak skildring av groupien med cowboyhatt. 

With a purple umbrella and a fifty cent hat,
Livin', lovin', she's just a woman.
Missus cool rides out in her aged Cadillac.
Livin', lovin', she's just a woman.

"Living Loving Maid" räknas till en av de bättre låtarna på det klassiska albumet Led Zeppelin II. Trots det fanns den aldrig med på zeppelinarnas liverepertoar på grund av att Jimmy Page vägrade spela låten. Det är först på senare år som Robert Plant har tagit med låten på sina solokonserter. 

Det bästa exemplet på en låt om groupies på temat "gratislunch" är annars Rolling Stones "Star Star". I början av 70-talet beslöt sig Mick Jagger och Keith Richards att skriva en hyllningslåt till alla de groupies som de träffat. Både tillfälliga och mer långvariga relationer. Ursprungligen var låten döpt till "Starfucker" men en låt med en så frispråkig titel vågade inte skivbolaget gå med på. I stället döptes låten om till "Star Star". Den ger en bra insyn i artisternas attityd gentemot de unga kvinnorna.

Yeah, I heard about you Polaroid's
Now that's what I call obscene
Your tricks with fruit was kind a cute
I bet you keep your pussy clean
Honey, I miss your two tone kisses
Legs wrapped around me tight
If I ever get back to New York, girl
Gonna make you scream all night
Yeah! You're a star fucker, star fucker, star fucker, star fucker, star
Yeah, a star fucker, star fucker, star fucker, star fucker, star
A star fucker, star fucker, star fucker, star fucker star

Vad man än tycker om groupies är de ändå en central del av vår populärkultur. De har fungerat som muser för ett otal av vår tids största artister. Vare sig om de hängt i en hotellkorridor eller cirkulerat omkring på en vipfest med en martini i handen.