Låten och inspirationen

Centrumhets

Magnus Uggla I 1979

Alla ränner runt på stan i centrumhets
alla irrar runt på stan i centrumhets

Sommaren närmar sig med stormsteg. Inom någon vecka kommer landets gator och torg proppas med bensindoftande amerikanare fyllda med skräniga män som spelar rock n roll, visar röven och kastar ölburkar genom sidofönstren.  En gammal fin svensk sommartradition. Lika klassisk som smultron med mjölk och Idas sommarvisa. Men det har inte alltid varit lika fredligt. Annat var det under striderna mellan raggare och punkare.

Raggare är nog det svenskaste som finns tillsammans med flourtant, Åsa-Nisse och mellanmjölk. Raggarna dök upp någon gång i slutet av 50-talet. Svenska ungdomar som var inspirerade av brittiska Teddy Boys och Rockers. Teddy Boys för stilen och kläderna; Håret uppkammat med brylkräm och med coola outfits. Rockers för musiken och attityden; De lyssnade på Eddie Cochran, Elvis, Gene Vincent, Fats Domino, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och Little Richard. Bar skinnjackor och åkte på motorcykel. När Modsen dök upp i början av 60-talet blev det vilda slagsmål mellan mods och rockers. Men till skillnad från sina kontinentala förebilder hade deras svenska motsvarigheter lagt till ytterligare ett attribut: Bilen.

Raggarna i Sverige körde amerikanska bilar. När andra världskriget var slut hade svenskarna en förhållandevis stark ekonomi (i alla fall i jämförelse med andra europeiska länder). Det gjorde att många svenskar hade råd att köpa de stora amerikanska bilarna som fanns på marknaden. När de här bilarna ett tiotal år senare hamnade på andrahandsmarknaden köptes de upp för en billig peng av ungdomar. Och snart blev de amerikanska bilarna en del av ungdomskulten. Namnet ”raggare” påstås för övrigt komma från en rubrik i Expressen från den 2 augusti 1958:

Sex i raggarbil togs av polisen

Blev så nervösa att de åkte i diket.

Kanske inte den mest smickrande starten för en subkultur, men ändå en start. Men ungdomar som söp och slogs och lyssnade på rock n roll sågs inte med blida ögon av myndigheterna. Man såg dem som ett problem. Det dröjde inte länge förrän stora delar av det svenska samhället drabbades av moralpanik.

Pressen skrev snaskiga artiklar om den depraverade ungdomskulten, teve följde på. I den här vevan gjordes ett flertal filmer för att frossa i och exploatera den nya folkrädslan som till exempel Olle Hellboms Raggare! (1959) med Christina Schollin och maken Hans Wahlgren i huvudrollerna; Eller Raggargänget (1962) med Ernst-Hugo Järegård och Jan Olof Strandberg som motorburen ungdom; Eller varför inte kultrullen Susanne (1959). Och så vidare. Den nya ungdomsrörelsen satte verkligen myror i huvudet på makthavarna. Det gick så långt att Stockholms stad initierade den så kallade ”Raggarutredningen” 1962 för att se hur man skulle kunna komma till rätta med problemet.

Från att ha varit ett storstadsfenomen, där raggarna cruisade upp och ner för Kungsgatan i Stockholm, blev raggarkulturen med åren mer en landsortsföreteelse. Bråken med mods övergick till öppna konflikter med punkare. Konflikten övergick snart i fullt krig. I synnerhet efter att Eddie Meduza 1978 släppte singeln ”Punkjävlar”:

Johhny Rotten är ett jävla svin
Låter som en gammal ångmaskin
Alla punkare kan fara in i helvete, ja!

Stockholmsbandet The Rude Kids spelade som ett svar in sången: ”Raggare is a bunch of mothersfuckers” och den hjälpte knappast till att gjuta olja på vågorna. När Magnus Uggla gjorde sig redo för sin folkparksturné sommaren 1979 började konflikten nå kokpunkten.

Magnus Uggla, den svenska rockens retsticka, hade redan från början ett ansträngt förhållande till raggarna. Östermalmssonen och dandyn var ursprungligen inspirerad av glamrockband som David Bowie och Mott the Hoople. När den nya musiken med The Clash och Sex Pistols kom påverkades naturligtvis även Uggla. Men hade fortfarande sin speciella stil. Men av raggarna betraktades han som en punkare.

Magnus Uggla punkare? I sin självbiografi Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen från 2018 beskriver Magnus Uggla en spelning på ett värdshus i uppländska Almunge i början av sin karriär:

”Vi hade hör genom logeväggen att det var en del liv där utanför men det var först när vi äntrade scenen som vi insåg vad vi stod inför. Hela lokalen var fylld med raggare. Stora starka vildar som blev liksom tokiga när de fick syn på min sminkade uppenbarelse. Redan i öppningslåten började de vråla att vi skulle spela rock. De skrek högre och högre medan vi kämpade oss igenom första låten. Det var knappt att vi hörde oss själva och i ren panik bestämde vi oss för att köra ”Flens rock” som andra låt i ett försök att lugna ner den uppretade publiken. Vi lyckades, men bara efter några takter i den tredje låten, ”Två små primadonnor”, bröt helvetet lös igen. Spela rock, spela rock ekade det i lokalen. Vi förstod inte riktigt eftersom vi ansåg att vi spelade just rock, men raggarnas uppfattning om rock var något helt annat. De ville inte höra ”Flens rock” utan snarare gamla dammiga ”Great Balls of Fire” och ”Johnny B. Goode”, men framförallt ville de inte kolla på en kille som struttade runt i rouge och ögonskugga.”

(…)

”I slutet av den tredje låten blev stämningen riktigt hotfull. Ett par raggare hade tagit sig upp på scenen för att ge mig ett kok stryk, vilket ledde till att vi helt sonika slog av låten och flydde in i logen. Diskjockeyn drog igång ett rockmedley men det hjälpte föga. Raggarna skulle spöa oss till varje pris och lyckades, trots att stället tillhandahöll inhyrda vakter, ta sig fram till den låsta logen. Där stod de och sparkade och bankade medan vi satt där inne och bad för våra liv.” Uggla avslutar berättelsen med att konstatera att: ”Efter den spelningen kollade vi alltid noga upp vilken publik som väntade.”

Så blev det nu inte.

Redan på debutalbumet Bobbo Viking hade Magnus Uggla släppt låten ”Raggare”, som på ett raljant sätt beskriver den bilburna ungdomen. Men när han sommaren 1979 släppte singeln ”Centrumhets” skulle saken bli allt värre. ”Centrumhets” är i grund och botten en cover på ”Metro Jets” med sångerskan Nick Gilder som varit en mindre hit i USA samma år. Uggla satte bara svensk text på låten.

Vi tar bilarna och glider långsamt bort ner mot folkets park,
ser du brudarna vid centrum kiosken ska vi fråga om dom vill hänga med?
- Jä, jä, jä, jä!
Folkets park, dom står och halsar kosken,
gör ett bryt, sparkar upp en bildörr,
raggarna, plankar över kiosken för spänningens skull.

”Centrumhets” dryper av ironi. Låten målar upp tillvaron på den svenska landsorten. Här är man långt från storstadens inneklubbar och trendängsliga citykids. Här är det ”bönner” som regerar. Man behöver inte vara Einstein för att inse att Uggla sjunger om raggare. Till en början gick ”Centrumhets” obemärkt förbi. Det var först när Expressen uppmärksammade vad den egentligen handlade om som helvetet bröt loss. Vid det laget var Ugglas turné i full gång.

Den 13 augusti nådde turnén Folkets Park i Nässjö. Det låg i luften att något skulle hända. Konserten var utsåld sedan länge och parken var full av folk. Det var hög stämning och mycket fylla. Och mycket raggare där. Redan när Magnus Uggla körde i gång konserten var det oroligt. Flera i publiken försökte ta sig upp på scenen. En yngling lyckades ta sig hela vägen upp och tog över mickstativet från Uggla. Spelningen avbröts gång på gång.

I det läget började publiken att bombardera scenen med stenar, ägg och flaskor*. Det var rena kriget. En slyngel visade sin bleka bakdel.  Magnus Uggla stod som en ensam härförare och åsåg eländet. Han skådade ut över publikhavet. Bara raggare. Uggla insåg att slaget var förlorat. Att det bara fanns en utväg – att fly. Tillsammans med bandet lämnade han scenen.

”Det mesta tyder på att bråket var planlagt i förväg eftersom det började så fort showen hade satt i gång”, rapporterade Smålands Dagblad dagen efter. Det påstås att det var raggarnas hämnd för ”Centrumhets”. Tumultet fortsatte efter bandet gått av scenen och polisen fick gripa flera personer. Bråkmakarna i parken vandaliserade dessutom Magnus Ugglas lastbil som fick bärgas från platsen. Turnébussen klarade sig dock. Magnus Uggla var emellertid så skakad att han i stället för att övernatta i Nässjö som planerat, tog in på hotell i Husqvarna.

En av arrangörerna var Göran Lundin från Växjö. Han fruktade att det här innebar slutet för Magnus Uggla karriär eller som han uttryckte det för Smålands Dagblads reporter: ”Jag är rädd att det inte är sista gången han blir angripen på det här sättet. Personligen tror jag annars att han skulle bli en mycket stor artist.”

Rune Aldeborg, föreståndare för Nässjö Folkets park, var om än ännu mer upprörd: ”Jag betraktar det inträffade som hets mot en människa.”

Åren går. Tiden rinner som sand mellan fingrarna. Ska man sammanfatta det inträffade kan man väl säga att bataljen slutade oavgjort. Magnus Uggla häcklade den motorburna ungdomen i minst två låtar. Raggarna gav igen. 1-1. Arrangörernas profetia från den här kvällen kom på skam. Magnus Ugglas karriär hämtade sig. Och numera är han nästan folklig. För att inte säga folkkär.

Kriget mellan raggare och punkare är också sedan länge glömt. Grånande Johnny Rotten wannabees sätter då och då på en platta med Eddie Meduza och ler. Likaså har händelserna i Nässjö försvunnit från det kollektiva minnet. Kvällen då flaskor och ägg ven genom luften. Och raggarna skrålade i sommarnatten.

”Nu stannar maskinerna. Nu töms kontoren. Affärerna stänger. En arbetsdag är slut. Nu åker dönickarna hem – till Farsta och Vällingby – till skrikande ungar och gnatiga kärringar, till ärter och fläsk. Spelet kan börja.”

Lyssna på låten här: