Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Tisdagskvällarna på Billy's

Publicerad 2022-05-22 12:12:14 i Allmänt,

Fade to Grey

Visage I 1980

Feel the rain like an English summer
Hear the notes from a distant song

Allt var bara så in i helvete grått. Hösten 1978 hade the Winter of Discontent slagit klorna i Storbritannien. Den ena strejken avlöste den andra. Arbetslöshet. Inflation. Bensinstationerna hade slut på bensin. Hyllorna i snabbköpet gapade tomma. Och berg av sopor på gatorna efter att sopåkarna gått ut i strejk.

I London hade de två kompisarna Rusty Egan, trummis i Rich Kids och Steve Strange, en walesare och popwannabee som jobbade i en klädaffär, börjat få nog. De delade lägenhet och hade gott om tid att fundera över tillvaron. Trötta på situationen i allmänhet och trötta på att lyssna på punk och pubrock som i mångt och mycket var den rådande trenden. De gillade David Bowie och den elektroniska musiken som börjat dyka upp.

De beslöt sig för att starta en klubb där man skulle köra Bowiekvällar. De hittade en lokal i Billy’s på Dean Street i Soho. Den bunkerliknande källaren under en bordell. Utan någon som helst marknadsföring satte de i gång. Man delade ut flyers till förbipasserande med den kryptiska frasen: “Fame, Fame, Fame. Jump Aboard the Night / Fame, Fame, Fame.  What’s Your Name?”

Varje tisdagskväll körde de sin klubb som de inte hade gett något namn. Steve Strange skötte insläppet medan Rusty Egan stod i DJ-båset. Redan från dag ett blev det en stor succé. Lokalen rymde bara 250 besökare så kön ringlade lång utefter gatan. Man spelade framför allt David Bowie och Roxy Music. Men även den nya elektroniska musiken som börjat dyka upp; Kraftwerk, eurodisco a la Giorgio Moroder och Brian Eno. Det verkade som det fanns ett uppdämt behov av att lyssna på pop. “We played Bowie, Roxy [Music] and electro,” berättade Strange i en intervju. “It was where our friends could be themselves.”

Även besökarna skiljde sig från andra klubbar. Det var nästan som en maskerad. Besökarna kom klädda som kosacker, pirater, utmanande fnask, vampyrer, hålögda spöken. Alla med ett tjockt lager smink. Fantasin visste inga gränser. På grund av att källarlokalen var fylld till bristningsgränsen, samt de stora kreationerna, var det svårt att dansa. Man fick liksom stå på stället och röra på höfterna.

Efter bara tre månader hade klubben växt ur sina kläder. Man behövde en ny lokal för att kunna ta emot fler besökare. Valet föll på the Blitz Club i Covent Garden. Man hade dessutom anlitat ett husband som skulle spela live. Det var en ny okänd grupp vid namn Spandau Ballet. I garderoben stod George O’Dowd aka Boy George. Nu hade ryktet spridit sig om Bowiekvällarna och plötsligt var Rusty Egan och Steve Strange lilla klubb den hippaste i London.

"I'm not really a musician. I belong in a club dressed as sharp as a razor. That's the thrill – just being there at 3am, excited by where you are and the people sharing the night with you." berättade Spandau Ballets Martin Kemp i en intervju i början av 80-talet när de var husband på Blitz Club.

Det sägs att alla som såg Sex Pistols första konsert startade ett eget band. Det var lite åt det hållet med Blitz Club också. Klubben låg granne med två konstcollege och här samlades mängder med nya unga artister, designers, konstnärer, filmmakare. Steve Strange stod vid insläppet och gallrade hårdhänt ut alla som var äldre än 25 år eller inte var tillräckligt sanslöst klädda. När Mick Jagger dök upp en kväll blev han inte insläppt på grund av att han bar jeans.

Gänget på Blitz Club var posörer. Och de trivdes med det. I vimlet på klubben kunde man stöta på Siouxsie Sioux, Adam Ant, medlemmarna i Spandau Ballet (naturligtvis), sångerskan Marilyn, Midge Ure, regissören Derek Jarman, den vackra Sade, Martin Degville från Sigue Sigue Sputnik, Siobhan Fahey (Bananarama) och mängder andra. Personer som något år senare skulle forma den brittiska popkulturen under hela 80-talet.   

Vid ett tillfälle passade även den trendkänslige David Bowie på att göra ett besök. Antagligen var han nyfiken på ”Bowiekvällarna” som gjorde stor succé i Londons uteliv. Bowie blev så tagen av det han såg, så till den milda grad fascinerad, att han på stående fot bjöd in några av klubbens stammisar, däribland Steve Strange, att medverka i videon till hans kommande singel; ”Ashes to Ashes”. ”Ashes to Ashes” var vid den här tiden den mest påkostade musikvideon någonsin. Medan Bowie vandrar runt i en pierrotdräkt kan man se Strange och hans kompisar i bakgrunden.

Den brittiska pressen visste inte hur de skulle ställa sig till den nya trenden. Inte heller vad man skulle kalla den. Deltagarna själva hade inte brytt sig om att ge den något namn. Olika benämningar som The Blitz kids och peacock punks cirkulerade. Till slut benämndes vågen ”New Romantics” i en artikel i Sounds. Och på något sätt fastnade uttrycket.

Det var i den här vevan Steve Strange och Rusty Egan fick idén att även ge sig in i popbranschen. Steve Strange hade länge närt en dröm att bli popstjärna. Ultravox hade vid den här tidpunkten gjort ett uppehåll och tillsammans med dess medlemmar, tillika Blitz club stammisar, Midge Ure och Billy Currie kom de överens att bilda en hobbygrupp. De kallade den Visage. Första singeln ”Tar” gick obemärkt förbi. Men den andra ”Fade to Grey” skulle förändra musikhistorien.

”Fade to Grey” definierade mycket av den musikrevolution som höll på att växa fram. Det var en revival för popen och ett lyft för den elektroniska musiken som man spelade på the Blitz club. Hela New Romantics-rörelsen var någon slags eskapism. Där man ville komma bort från den grå vardagen. Drömma sig bort med hjälp av kreationer och ytlig popmusik. Det var en motreaktion mot rocken.

Själva melodin är skriven av Billy Currie och Chris Payne. Den handlar om att fly undan från den grå vardagen. Precis som kidsen på The Blitz Club gjorde. I en stundens infall lät de Rusty Egans belgiska flickvän Brigitte Arens säga några meningar på franska. I senare intervjuer har Steve Strange hävdat att han skrev texten när han stod vid Berlinmuren och blickade ut mot DDR. Det var bara den detaljen att det inte var Steve Strange som skrev texten – utan Midge Ure.

”Fade to Grey” blev en superhit. Den hamnade på åttondeplatsen på den brittiska listan och fick topplaceringar runt om i Europa. Även den medföljande videon, producerad av Godley och Creme, med en sminkad Steve Strange i förgrunden, är numera klassisk.

New Romantics-vågen kom samtidigt som Margaret Thatcher gjorde entré på den politiska scenen. Och hela rörelsen har blivit förknippad med hennes konservativa politik. Många av banden och artisterna som dök upp vid den här tiden var arbetarklassungar. Men de var trötta på strejker och socialism. De var individualister som anammade nyliberalismens tankar om att vara sin egen lyckas smed och satsa på sig själv. I pressen blev de kallade för ”Thatchers kids”.

”Fade to Grey” blev en av de första av New Romantic-vågens hittar. I deras kölvatten följde brittiska band som Spandau Ballet, Ultravox, Duran Duran, Culture Club och Wham! Från att ha börjat som en liten kult i en källarlokal, hade det nu blivit hippt att spela pop igen. Och synthmusiken fick sitt stora genombrott. De ploppade upp som svampar ur jorden. Visage krattade manegen för band som: Soft Cell, Depeche Mode, ABC, The Human League, Heaven 17, Toyah.

Vid den här tiden stod Steve Strange på toppen av sin karriär. Men saker skulle förändras. Steve Strange, eller Steven Harrington som han egentligen hette, var uppväxt i en liten stad i Wales med en ensamstående mamma under enkla förhållanden. Efter Blitz Club fortsatte Strange att öppna klubbar och blev en del av Londons innekretsar. Den bisexuelle walesaren blev ihop med Francesca ”Chessie” Thyssen (dotter till stålmagnaten och mångmiljardären Baron Heini Thyssen). Paret levde ett jetsetliv runt om i Europa. Åkte skidor i Gstaad och “played elephant polo in India with Ringo Starr and Barbara Bach”, som Strange avslöjade i sin självbiografi. Prins Andrew och hans dåvarande flickvän, modellen Koo Stark, var frekventa gäster i Strange lägenhet i Chelsea.

Men vid det här laget hade Steve Strange skaffat sig en smak för kokain. Och bruket av kokain övergick snabbt till heroin. I samband med att han gjorde modelljobb på Jean-Paul Gaultier blev han introducerad till den djävulska drogen.

Fallet blev snabbt och brutalt. Från att ha umgåtts med kändisar, näringslivstoppar och kungligheter hamnade han mer eller mindre på gatan. Han åkte dit för snatteri. Satt inne. Fick ett psykiskt sammanbrott. Inom loppet av några år förlorade han allt.  “The biggest mistake I ever made was heroin,” berättade han senare. “You don’t ever dabble with it, you stay clear away.” 2015 dog han av en hjärtattack. Vid de laget hade han blivit drogfri och återbildat Visage.

New Romantics-vågen blev en revolution för musik, mode, journalistik och design. Det innebar även ett lyft för London. Sedan the swinging 60s hade metropolen varit på nedgång. Men nu började the swinging 80s som innebar att världens blickar vändes mot Storbritannien. Helt plötsligt var London staden på allas läppar. En smältdegel för den nya tidens musik, film, design och mode. The Swinging 80s hade börjat. Och allt hade börjat bara några år tidigare. Av ett gäng ungdomar som var trötta på allt det gråa.

 “The ball really started rolling.”
Steve Strange drar sig till minnes när the Blitz Club öppnade i Covent garden.
 
 
 
 
 
Lyssna på låten här:  

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela