Låten och inspirationen

I Am The Walrus

The Beatles I 1967 

Mr. City policeman sitting
Pretty little policemen in a row

Vissa personer blir bara en fotnot i historien. Ett diskret omnämnande i tidningen. En notering i ett protokoll. Eller en rad i en sångtext. Norman Pilcher var den korrupte snuten som snabbt hittade sitt levebröd, sin nisch i tillvaron, genom att sätta dit rockartister, sälja storyn till tabloiderna och sola sig i kändisglansen. En person som de flesta nog egentligen skulle vilja förtränga – i synnerhet en lång rad av 60-talets rockartister.

Men vi tar det från början. Våren 1966 blev Norman Pilcher omplacerad från The Flying Squad till Scotland Yards nybildade narkotikaenhet. Det här var ett steg nedåt på karriärtrappan snarare än uppåt. Ett nerköp. Medan The Flying Squad (en enhet som i huvudsak sysslade med rån) i det närmaste betraktades som en elitstyrka inom polisen, var narkotikaenhetens status inom kåren bara snäppet högre än trafikpolis. Men Norman Pilcher såg möjligheter även här.

I januari samma år hade BBC visat en dokumentär, A boy called Donovan, om den kände popsångaren. I en scen i dokumentären fick man se hur Donovan och hans kompisar hade en fest där de helt ogenerat satt och rökte hasch. Det var första gången i den brittiska televisionshistorien som man visade människor som öppet använde droger. Och det blev av naturliga skäl en folkstorm utan dess like. Britterna rasade mot det skandalösa programmet. Även Norman Pilcher såg dokumentären.

Några månader senare. En sommarnatt i juni, klockan 01:30, stormade Pilcher och hans mannar in i Donovans lägenhet i Maida Vale. Donovan låg och sov tillsammans med sin flickvän. Polisen genomsökte lägenheten medan pressen, som av någon oförklarlig anledning redan var på plats, fotograferade det överraskade paret. Polisen hittade en liten bit hasch och Donovan dömdes sedermera till 250 pund i böter.

Efteråt frossade tabloiderna i historien. De fokuserade på att både Donovan och tjejen var nakna och antydde att det varit någon slags drogorgie i lägenheten - trots att paret de facto hade legat och sovit. Bilder på den nakna flickvännen valsade runt i pressen*. Det här vara bara början.

För att till fullo kunna förstå den följande kedjan av händelser måste man sätta in den här tiden i dess sammanhang. Den så kallade brittiska rockinvasionen i mitten av 60-talet hade gjort England, och framförallt London, till rockmusikens centrum. Det stack i många britters ögon när unga långhåriga rockstjärnor över en natt kunde har råd med att köpa stora slott på landsbygden medan vanligt folk fick kämpa i sitt anletes svett. Tabloidpressen drev rena kampanjer mot popen. Man frossade i artisternas dekadenta leverne och sålde lösnummer på alla skandaler i drogernas kölvatten.

Även Pilcher läste tidningarna. Året efter, i februari 1967, ledde han den kända raiden mot Keith Richards med sällskap i Redlands (Läs: Vem vill krossa en fjäril?). Razzian resulterade i att både Mick Jagger och Keith Richards hamnade inför skranket. Den efterföljande rättegången blev en av de mest uppmärksammade nyhetshändelserna under slutet av 60-talet.

Några månader senare var det Brians Jones tur. Den bräcklige Jones var ett tacksamt offer. Och Pilcher fortsatte att göra fler tillslag hos stonesgitarristen där han visste att han skulle hitta droger.

Det är nu Norman Pilcher hittar sitt modus operandi. Han sätter i system att sätta dit kända rockmusiker. Tillsammans med sina knarkhundar Yogi och Boo-Boo gör Pilcher livet surt för Londons innefolk. Hans raider ger honom samtidigt mycket uppmärksamhet i pressen. Men bland Storbritanniens kändisar och rockartister blir Sergeant Pilcher snabbt en ökänd figur.

Nu var knappast någon av de gripna oskyldiga. Tvärtom. Hela Swinging London bokstavligt talat badade i droger. Uppåttjack kombinerat med neråttjack och marijuana när man ville slappna av. För att inte tala om LSD som blivit drogen på modet, sedan det börjat strömma in från det stora landet i väster i mitten av 60-talet. Alla inom rockvärlden kände alla, och alla gjorde det. Knarkade det vill säga. För Londons innefolk var droger något lika självklart som bröstmjölk för ett spädbarn.

Att polisen skulle slå till någon gång var alla på det klara med. Det var bara en tidsfråga. När Pilcher nu dundrade in på scenen kunde man tro att rockartisterna skulle ta det med ett upphöljt lugn. Men det var inte Pilchers razzior i sig som artisterna protesterade emot, utan sättet de skedde på. För det fanns en lång rad märkliga detaljer kring Pilchers operationer.

För det första hittade Scotland Yard i de flesta fall narkotika som artisterna själva inte visste om att de hade. Många rockartister som åkte fast av Pilcher har vittnat om att de varit oskyldiga till innehavet. Ganska snart började det ryktas om planterade bevis. En annan märklig detalj var att pressen nästan alltid var på plats under razziorna. Ibland till och med några minuter före ...

En som lyckades undkomma Pilcher var Eric Clapton. Vid den här tiden spelade Clapton i Cream och bodde i The Phaesentry** mitt på Kings Road i London. Några dagar före razzian blev Clapton varnad av Creams trummis Ginger Baker. Via en kontakt på polismyndigheten hade Baker fått reda på att Clapton stod på ”Pilchers lista” och att han snart skulle få besök av den illa beryktade snuten och hans mannar. Clapton förstod allvaret i situation och efter samråd med sin manager Robert Stigwood, beslöt han att flytta in till Stigwood under några dagar tills faran hade blåst över.

Ginger Baker hade haft rätt. Någon dag senare stod Pilcher och hans mannar utanför porten till The Phaesentry. Norman Pilcher låtsade vara postman och tryckte på dörrklockan och ropade in i porttelefonen: “Postman, special delivery!” och sedan stormade de dörren. Clapton var inte där. Däremot vistades två av hans vänner i huset vid tidpunkten och bägge åkte dit för narkotikabrott.

Nu var det inte bara rockstjärnor som hamnade i Pilchers nät. Den skicklige jazzsaxofonisten, Tubby Hayes, vid tidpunkten ansedd som Englands kanske främste jazzmusiker, åkte dit i en av Pilcher squads razzior efter att man hittat en herointablett i hans lya. Hayes som var djupt nere i ett heroinmissbruk dog bara några år senare endast 38 år gammal.

Men Norman Pilcher saknade fortfarande den största skalpen i samlingen: En Beatlesmedlem. Pilcher hade under en längre period siktat in sig på John Lennon. Nu hör det till saken att John Lennon visste att Pilcher skulle göra en raid i hans lägenhet. Redan tre veckor tidigare hade Lennons gode vän, Don Shorter, reporter på Daily Mail, fått höra via sina polisinformatörer (japp, polisen läckte som ett såll redan på den tiden), att en razzia var på gång. Han meddelade genast sin vän.

John Lennon och Yoko Ono bodde vid den här tiden, hösten 1968, i en lägenhet, som de hyrde av George Harrison, på 34 Montague Square. Den förre hyresgästen hade varit Jimi Hendrix. Nojig att han skulle ha lämnat kvar något knark någonstans, hade John Lennon noggrant låtit storstäda hela lägenheten.

Fredagen den 18 oktober kl 23.55 bankade Pilcher och hans mannar på dörren hos John Lennon viftande med husrannsakningsorder framför titthålet. För några år sedan begärde The Guardian ut den hemligstämplade rapporten från tillslaget och där fanns hela förloppet dokumenterat.

Inne i lägenheten hade John Lennon och Yoko Ono hunnit gå till sängs och låg under täcket och kände sig “mycket rena och drogfria”, som det står i rapporten. När de förstod att det var Scotland Yard som var på besök reglade de snabbt ytterdörren. John Lennon var inte på det minsta humör att samarbeta med polisen och ringde istället sina advokater.

När Fab four-ikonen inte ville öppna dörren försökte istället Pilcher och hans konstaplar att ta sig in via ett källarfönster. Men de hindrades av Lennon som såg till att fönstret var stängt samtidigt som han skrek: “I don’t care who you are, you’re not bloody coming in here.”

I det här läget valde polisen att bryta upp ytterdörren. I en kamp som varade i åtta minuter, kunde inte Lennon längre hindra dem utan valde att öppna dörren. Där blev hela sällskapet sittande i väntan på att narkotikahundarna; Boo-Boo och Yogi skulle anlända. Under tiden hade även Lennons advokater samt pressen hunnit komma till lägenheten.

Nu var cirkusen i full gång. Pilcher lät hundarna undersöka lyan och inte helt överraskande hittade de stora haschbitar gömda i ett kikarfodral och i en gammal resväska. Reportrarna jublade. Kamerablixtarna smattrade. Pilcher log mot kameran. Lennon fördes iväg till ett väntande polisförhör.

Men nu hade myndigheterna börjat få upp ögonen för Pilcher. Pilcher blev tvungen att avge en skriftlig rapport och blev uppkallad till självaste inrikesministern (och blivande premiärministern) James Callaghan. Ministern ville få svar på varför det krävdes sju poliser och två hundar för att genomsöka Lennons lägenhet? Och hur det kom sig att pressen var på plats bara några minuter efter tillslaget?

Pilcher hade stora problem att förklara sina beslut. Att de var så många poliser motiverade han med: "it is not unusual when executing search warrants on premises occupied by members of the entertainment world to find that there are large numbers of people present taking part in unusual parties. In this case it was found that only two persons were present, and both were in a state of undress."

Det är överflödigt att nämna att Pilcher blånekade till att han skulle ha tipsat pressen.

Taggad av det tillfälliga debaclet med Lennon laddade istället Pilcher för nästa stora skalp: George Harrison. Denna gången valde Pilcher att slå till medan George Harrison var iväg på Paul McCartneys “hemliga” bröllop med Linda. Närmare bestämt den 12 mars 1969. Hans squad väntade till Fab four ikonen åkt iväg innan de slog till mot hans hus. Vad de inte räknat med var att George Harrisons dåvarande fru, Pattie, var kvar i bostaden. Efteråt läckte en hel del pikanta detaljer ut. Som till exempel att poliserna som var med på raiden, totalt tolv stycken, bett fru Harrison att koka te åt dem (onödigt att nämna att Pattie vägrade) medan de sökte i genom huset eller att en polisman frågat henne om det var några nya inspelningar med Beatles på gång.

Några timmar senare, medan Pilchers mannar fortfarande höll på med genomsökningen, kom George Harrison tillbaka hem. Vid det laget hade Pilcher et cohortes hittat en stor bit hasch i en av Georges sockor. George Harrison hävdade med bestämdhet ända fram till sin död att narkotikan var planterad och när Pilcher konfronterade honom med den svarade Harrison lugnt: ”I’m a tidy man. I keep my socks in the sockdrawer and stash in the stashbox. It's not mine.”

Både George och Pattie Harrison dömdes till böter.

Lyckligtvis, för alla inblandade, var Pilchers terrorvälde på Londonpolisen kortlivat. Han föll på eget grepp. Slutet på hans karriär inträffade i början av 70-talet när en känd narkotikasmugglare vid namn Basil Sands togs på bar gärning med mängder av narkotika. Under den följande rättegången vittnade Pilcher till Basil Sands fördel. Pilcher hävdade inför den förvånade rätten att Sands var oskyldig och att han tvärtom arbetat för polisen. Men vid det här laget hade Pilchers rykte börjat nå allmänheten.

Basil Sands dömdes till sju års fängelse. Pilcher, samt två andra poliser, blev åtalade för mened. Men innan åtalet hann gå upp i domstol hade Pilcher sagt upp sig från Scotland Yard och rymt till Australien. Pilcher blev dock utlämnad från Down Under och ställd inför skranket i Old Bailey i november 1973. Pilcher dömdes till slut till fyra års fängelse. Dubbelt så långt straff som alla hans offer. När domen föll meddelade domaren Pilcher: “You poisoned the wells of criminal justice and set about it deliberately.”

Det bör nämnas i sammanhanget att det gick rykten om att mycket av den illegala droghandeln i London kontrollerades av korrupta poliser och att Basil Sands var en del av den här kommersen. I synnerhet Londons undergroundtidningar, publikationer som Oz och Friendz, skrev flera artiklar på ämnet. Men man lyckades aldrig bevisa nätverket.

Nu kan man tycka att Pilchers operationer inte är mycket att bråka om. Artisterna var ju de facto skyldiga. Och straffen som de fick var i samtliga fall låga. Dessutom drabbade det knappast någon fattig. Men för några av de personer som Pilcher satte dit blev konsekvenserna hårda och innebar åratal av problem.

Brian Jones var en skör person redan från början. Och när polisen började trakassera honom försämrades hans hälsa avsevärt. Många menar att Pilchers bevakning blev början till slutet för honom.

Ett annat exempel är John Lennon. När Pilcher gjorde sitt tillslag mot paret Lennon/Ono var Yoko Ono gravid. Samma dag som hon släpptes ur häktet fick hon missfall. Många menar att det kan ha ett samband med den stress hon upplevde under gripandet.

Även John Lennon fick stora bekymmer. Narkotikadomen mot honom bidrog till att de amerikanska myndigheterna nekade honom visum. Han fick ägna en fyraårig kamp i olika domstolar för att få uppehållstillstånd i USA. Ono menar att domen även medverkade till att hon förlorade vårdnaden om sin dotter Kyoko.

1967 började dyka upp psykedeliska låtar som ”I Am The Walrus” och ”Strawberry Fields Forever” på The Beatles repertoar. Låtar som var i det närmaste surrealistiska för att inte säga absurda och starkt påverkade av den drog som var trendig just då: LSD. ”I Am The Walrus” är som en kalejdoskop av intryck och associationer. Lösryckta tankar och minnesbilder som fladdrar förbi.

Åtskillig tid har lagts på att försöka tolka ”I Am The Walrus”. Forskare, musikjournalister, Beatlesfans har brutit ner låttexten i dess minsta beståndsdelar och försökt tolka allt som flimrat runt i Lennons skalle under kompositionsögonblicket.

Man kan dra vilka växlar man vill på ”I Am The Walrus” men mest av allt som får man intrycket att Lennon har drognojor. Har ser poliser överallt! Och mot slutet av låten dyker han upp: Poliskommissarie Norman Pilcher. I Lennons LSD-version förvandlad till en sardin (= pilchard) och halvmalt mjöl (= semolina).

Semolina Pilchard
Climbing up the Eiffel tower
Elementary penguin singing Hare Krishna
Man, you should have seen them kicking Edgar Allen Poe

Man kan bara spekulera i varför Norman Pilcher omnämns i låten. Kanske pratades det om honom i Lennons bekantskapskrets vid den här tiden. Kanske läste John om honom i tidningarna. Även om Lennon själv inte hade åkt dit än, så hade flera av hans artistvänner gjort det. Möjligtvis hade han helt enkelt Pilcher i tankarna.

”I Am The Walrus” gjorde ingen succé på de brittiska topplistorna. Sanningen är att låten knappt kom inte upp på listorna överhuvudtaget. Anledningen till det var att BBC hade bannlyst låten. Inte på grund av den förhärligade droger, utan för att John Lennon råkat nämna ”knickers” (=damtrosor) i texten. Något som på den tiden ansågs för obscent för att våga sända i etern.

Någonstans upptäckte Nobby Pilcher att det var betydligt mer glamoröst och man fick betydligt mer uppmärksamhet på narkotikaroteln genom att sätta dit rockstjärnor - än det andra kneget. I synnerhet om man struntade i sin moraliska kompass och lät ändamålet helga medlen. På senare tid har det även kommit fram att Pilcher samarbetade med den engelska tabloidpressen, i synnerhet News of the World, och att de tipsade honom i utbyte mot ett säkert scoop. Det som många av hans ”offer” anklagade honom för visade sig stämma. Det är en ödets ironi att Pilcher fick spendera mer tid i fängelse än samtliga de rockartister som han grep, tillsammans, blev dömda för.

Pilcher kommer för evigt att gå till historien som den korrupte snuten som, för att få känna värmen från rampljuset, sålde ut både sig själv och andra. Ska man försöka hitta något positivt i eländet skulle det möjligtvis kunna vara att Pilchers nitiska korståg mot jazztobaken indirekt medförde att brittiska artister turnerade desto mera. Ingen vågade vara hemma i England när de visste att Pilcher och hans styrka var dem på spåren. På så sätt spred sig den brittiska rocken över hela världen.