Låten och inspirationen

Motorhead

Motörhead I 1977

Don't know how long I've been awake,
Wound up in an amazing state

I ett anonymt, grått betonghöghus på östra delen av Sunset Strip flödade hedonismen. Vanliga dödliga kallade hotellet för Hyatt West Hollywood. För rockstjärnorna var det mer känt som “Riot House”. Om det är något ställe som symboliserar rock’n’roll så är det här. Eller rättare sagt Hyatt West Hollywood är rock’n’roll.

Hotellet startades en gång i tiden av den sjungande cowboyen Gene Autry. Sitt grundmurade rykte som rockstjärnornas favorithotell fick det i slutet av 60-talet. Under den så kallade andra brittiska invasionen var det många engelska band som valde att kvarta här. Framförallt var det dess strategiska läge vid östra delen av Sunset strip, där en lång rad kända rockklubbar som till exempel Whisky a Go Go fanns, som lockade. Men även en mycket hög toleransnivå för excesser bidrog till populariteten.

Grupper som The Rolling Stones, Led Zeppelin och The Who gjorde hotellet både osäkert och världsberömt på samma gång. På “Riot House” festade rockstjärnorna bokstavligt talat hjärnorna ur sig medan minderåriga groupies smög omkring i korridorerna. Här var det ständigt raj-raj. Backanalen pågick twentyfourseven.

Vid ett tillfälle körde Led Zeppelins trummis John Bonham motorcykel genom hotellkorridoren. Rum 1015 är känt för att Keith Richards kastade ut en teve från balkongen (och startade en trend?), Keith Moon i The Who ville inte vara sämre och gjorde detsamma när han var på besök. Men värst var ändå Jim Morrison. Han hängde ut från en balkong från tionde våningen. Polis tillkallades och lyckades efter en lång förhandling övertala rockstjärnan att klättra tillbaka in på rummet.

Riot House var kanske det mest ökända rock'n' roll-hotellet i Los Anegles och då bör man ha i åtanke att staden har åtskilliga. Framförallt var det Led Zeppelin som gjorde hotellet legendariskt. Trots att bandet hade råd med betydligt exklusivare hotell valde de ändå Hyatt West. Här hyrde de hela våningsplan för sig själva och sitt entourage och hade vilda “foampartys” i hotellpoolen.

Det var här Robert Plant (som det påstås) skrek ut: “I am a golden god!” från en av hotellets balkonger. Enligt vad som sägs så hade Led Zeppelin alltid med en revisor under turnéerna som snällt betalade alla kostnader för förstörda rum. I dokumentären Sunset Strip berättar deras turnémanager Richard Cole hur en anställd på hotellet vid ett tillfälle berättade för bandet hur avundsjuk han var på dem att de kunde trasha rum som de ville. Då uppmanade de honom att välja ett valfritt rum, vandalisera det enligt eget tycke och sätta upp det på deras räkning.

Hyatt West har varit med om en hel del och har numera kultstatus bland rockfansen. Inför inspelningen av filmen Almost Famous återskapade man den ursprungliga interiören som fanns på hotellet under 70-talet. Även vissa scener från Spinal Tap, bland annat den när bandet sitter i poolen och filosoferar,spelades in på hotellet.

Hotell har en alldeles särskild plats i rock'n'roll mytologin. De är älskade och omhuldade trots att artisterna allt som oftast lagt ner mycket möda och energi på att trasha dem. Här har hedonismen frodats. Det var på dessa ställen rockstjärnorna levde ut alla sina excesser. En lekplats där de kunde de släppa alla hämningar. I de utvalda rockhotellen har det det festats och röjts, kopulerats, raggats, bråkats, mördats, vandaliserats och knarkats. Ja, framförallt knarkats.

Den gemensamma nämnaren för dessa hotell var skyhög tolerans. För naturligtvis är det inte bara Hyatt West Hollywood som har inhyst rockstjärnor. Det var på Hilton hotell i Amsterdam som John Lennon och Yoko Ono hade sin Bed-in, eller det var på Holiday Inn i Flint, Michigan som Keith Moon körde ner en Lincoln Continental i swimmingpoolen. För att inte tala om Chateau Marmont i Los Angeles där både det ena och det andra har inträffat. Häromåret listade BBC några andra dekadenta hotell:

>> Hotel Chelsea, New York

New Yorks allra mest legendariska hotell var ursprungligen en vanlig hyresfastighet uppbyggt som en “kommun” inspirerad av den franske filosofen Charles Fouriers teorier. Fourier, mannen som myntade ordet feminism, var en radikal utopistisk socialist som strävade efter att skapa den perfekta sociala ordningen.

Till att börja med fungerade Chelsea hyggligt som bostadsfastighet. Det var först när fastigheten konverterades till hotell 1905 som det började hända saker. Hotellet var som en magnet för kreativa skapande människor; författare, musiker, artister. Otaliga konstnärer har bott och skapat sina alster här. Det var här Bob Dylan skrev Blonde on Blonde, Janis Joplin sög av Leonard Cohen i en hiss (läs: Möte i hissen) och Sid Vicious knivhögg sin flickvän, Nancy Spungen, till döds.

>> Columbia Hotel, London

Det lilla hotellet i Bayswater har sedan många år varit rockmusikernas favorithotell i London. Giganter som Iggy Pop, Johnny Marr och Amy Winehouse brukade tillbringa sina vistelser här. Columbias popularitet bland musiker går tillbaka till början av 80-talet när indiebandet Teardrop Explodes hade stället som sitt stamhak (när det gjordes en dokumentär om hotellet för några år sedan stod bandet för soundtracket). I deras kölvatten följde storheter som Simple Minds, Eurythmics, The Human League och Frankie Goes to Hollywood. Även kultbandet Inspiral Carpets brukade gästa hotellet tillsammans med sin roadie: Noel Gallagher. När Mr Gallagher senare bildade sitt eget band: Oasis var den första låten han skrev en hyllning till Columbia efter alla goda tider han haft där.

A propos Oasis. Bandet blev bannlyst från hotellet under inspelningen av Definitely Maybe enligt uppgift på grund av ett uppförande som var “mer än ett tolerant hotell klarar av”. Albumets tekniker Owen Morris gav sedermera ge mer detaljer till Q Magazine om vad som tilldrog sig: "By six in the morning, it was just me and Bonehead and Sid left drinking, and for some reason, don't exactly know why, all the furniture in the bar started getting thrown out of the windows… chairs, tables,sofas, pot plant, etc... very archetypal rock'n'roll sad behaviour. It suddenly escalated when a Mercedes car in the car park got trashed by something landing on it. The Mercedes belonged to the Columbia Hotel manager. The hotel rang the police, who arrived in force, but by which time we'd all packed our bags and walked out."

>> Swingos, Cleveland

När Jim Swingos öppnade sitt hotell i början av 70-talet hade han ambitionen att skapa ett litet hotell för barnfamiljer med stort fokus på restaurangen. Så blev det inte. Affärerna gick knackigt och allt ändrades när Elvis manager ringde och bokade in tre hela våningsplan. Från den dagen var Swingos öde beseglat. Rockartisterna flödade in; allt från Kiss, Led Zeppelin, Rolling Stones, The Who till Frank Sinatra. Och efter hand anpassades interiörerna och menyerna för att vara mer tilltalande till rockers.

Häromåret gjordes en dokumentär om Swingos; The Swingos celebrity inn. Där berättar Jim Swingos utvalda minnen. Bland annat hur han vid ett tillfälle fick gå emellan ett slagsmål mellan Deep Purples Ritchie Blackmore och Yul Brunner efter att den senare klagat på allt oväsen och dessutom blivit kallad: “a little french gypsy” av Blackmore.

Men den kanske märkligaste episoden var när Elvis beställde in en stek i restaurangen och bad Jim Swingos personligen att skära den i små, små bitar. Bara för att därefter be honom sätta samman bitarna igen till ett “köttpussel”.

Swingos hotel skymtar även det förbi i Almost Famous.

>> Pikes, Ibiza

En sådan här lista vore inte fullständig utan att nämna något hotell på Ibiza; hedonisternas paradis. Hotell Pikes var under 80-talet samlingspunkten för mängder av popstjärnor. Berömt för sina spelningar och poolpartyn. Här arrangerades storslagna fester och extravaganta tillställningar. Dekadensen flödade.

Allt började när Wham! Letade efter en inspelningsplats för sin “Club Tropicana”-video. Det ideala stället var naturligtvis Pikes. Det blev därefter ett populärt ställe för allehanda popstjärnor som var på besök på de Baleariska öarna.

Mest känt är hotellet för Freddie Mercurys 41-års kalas. Det vildaste partyt Ibiza någonsin skådat (och det vill inte säga lite). Kort efter att han fått besked om att han var HIV-positiv valde Mercury att arrangera en storslagen fest. Mängder med kändisar var inbjudna Julio Iglesias, Grace Jones, Jean-Claude van Damme, Kylie Minogue, Bon Jovi, Tony Curtis, Naomi Campbell, Spandau Ballet och inte att förglömma, den ständigt närvarande, Robert Plant.

Freddie Mercury sparade inte på krutet. Hela 350 magnumbuteljer Moët Chandon gick åt, en närmare två meter hög tårta med texten till Mercurys “Barcelona” skrivet på den (den var en ersättning för originaltårtan en lika hög kopia på Gaudis Sagrada Familia som rasade ihop av sin egen tyngd och grandeur). Det tog tre hela dagar bara att blåsa upp alla ballonger och fyrverkeriet vid midnatt sågs ända till Mallorca.

Det här var dock ingenting i jämförelse med den fest han stod som värd för 1978 på Fairmont Hotel i New Orleans. Queen precis släppt sitt album Jazz och firade detta med ett litet releaseparty. Den lilla bjudningen inkluderade nakna servitriser (och servitörer), en underhållare som bet av huvudet på levande kycklingar (!), nakna kvinnliga modeller som brottades i en pool samt en hel armé av dvärgar som gick omkring med brickor fastspända på huvudet fulla med kokain. Det kan man kalla fest!

>> Mandarin Oriental, Bangkok

Det magnifika lyxhotellet vid floden Chao Phrayas strand brukar av tradition vara populärt bland västerländska artister som besöker den sydostasiatiska metropolen. Under tre veckor 1989 bodde postpunkaren Billy Idol där, och det är ett besök hotellpersonalen sent ska glömma. Under vistelsen hade Billy Idol vilda drogbackanaler där han drog in prostituerade och slog sönder inredningen i sin penthouse svit för hundratusentals dollar. Till slut fick hotellet nog av den brittiske punkaren och Idol fick besked att han måste lämna sitt rum, då en lokal dignitär redan var inbokad. Billy Idol, vars räkning vid det här laget redan översteg $200 000, vägrade. I det här läget valde hotelledningen att kalla in den thailändska armén (!). Man försökte förhandla med den bångstyrige rockern – utan resultat. Armén såg då ingen annan utväg än att skjuta honom med en bedövningspil. Billy Idol checkade ut från Mandarine Oriental utburen på en bår.

Åter till Sunset Boulevard. Det var även på Riot House som Ian Kilmister, aka Lemmy, den vårtige sångaren i Motörhead komponerade sin epokgörande låt “Motorhead”. På den tiden spelade han i det kvasipsykedeliska kultbandet Hawkwind.

Motorhead är amerikansk slang för någon som går på amfetamin och sången med samma namn är Kilmister ogenerade hyllning till substansen i fråga. “Motorhead” skrevs en sömnlös natt 1975 på en av Wyatt West balkonger. På många sätt är den representativ för det vilda hedonistiska livet på Riot House. “Motörhead” är även unikt på ett annat sätt. Det torde vara den enda låten där man fått in ordet “parallellogram” i texten.

“Motorhead” kom med på Hawkwinds album Warrior on the Edge of Time. Till saken hör att kort därefter blev Lemmy arresterad av den kanadensiska polisen för innehav av amfetamin. Spacerockarna Hawkwind, som inte ville riskera sin Amerikaturné, valde i det läget att sparka sin bassist. “Motorhead” blev den sista låten Ian Kilmister skrev för Hawkwind. Och den första han spelade in för sitt eget nybildade band, som han döpte till, ja just det … Motörhead. Succén var naturligtvis given.

Röck' n' röll!

Lyssna på låten här: