Hollywoods original "Bad girl"
Frances Farmer Will Have Her Revenge on Seattle
Nirvana I 1993
She'll come back as fire
And burn all the liars
leave a blanket of ash on the ground
Den vackra, intelligenta och temperamentsfulla men samtidigt bräckliga Frances Farmer är ytterligare ett exempel på en skådespelerska som uppnår stjärnstatus först efter sin död. Där myten växer sig större än människan. Men i Frances fall var myten nästan enbart skapad av rent uppdiktade historier. Vi tar det från början.
1935 begav sig den unga Seattletjejen Frances Farmer till Hollywood för att finna lyckan. Efter att ha vunnit en popularitetstävling som ett stort magasin anordnat hade glamourstadens filmmoguler fått upp ögonen för den ljuslockiga skönheten. Frances Farmer skrev på ett sjuårskontrakt för Paramount och lanserades som den ”nya Garbo”. Hon medverkade i en lång rad av den tidens stora produktioner. Hon gjorde succé på en gång. Inte nog med att hon var iögonfallande vacker, hon var dessutom begåvad. Hon fick spela mot ett flertal av 30-talets stora stjärnor som Bing Crosby, Tyrone Power och Cary Grant.
Det var egentligen bara ett problem. Frances Farmer passade inte riktigt in i Hollywoodmallen. Farmer var en resolut individualist som vägrade gå Hollywoods väg. Hon blev ofta citerad med att hon hatade allt med stället - utom pengarna. Hon protesterade mot att Paramount placerade henne i roller som var mer baserade på hennes utseende än talang. Farmer såg sig som en seriös skådespelerska och inte som en pinuppa. Hon ville egentligen hellre ägna sig åt teater, spela Tjechov och de stora klassikerna, men trots en hel del Broadwayroller, kom hon ändå i slutändan alltid tillbaks till Hollywood.
Nu måste man ha i åtanke att det här var en tid då de stora filmbolagen styrde i princip varenda liten detalj i filmstjärnornas liv. Farmer satte sig upp mot detta. Hon ville bestämma över sitt eget liv. Visserligen ställde hon upp på att fotograferas i baddräkt för pr-syften. Men i en tid då varje skådespelare ansågs vara sitt eget varumärke, vägrade hon att låta sitt privatliv ”glamouriseras” för att sälja filmer.
Frances Farmer ville att karriären skulle vara på hennes egna villkor – inte Hollywoods. Det gjorde inte saken bättre att Farmer i sig själv var ganska frank och frispråkig. Hon sa vad hon tyckte och tänkte. Detta gjorde att hon ansågs besvärlig och omedgörlig av filmindustrin.
Samtidigt var hennes privatliv ett enda kaos. Kändisskapet började ta ut sin tribut. Hon drack stora mängder alkohol och åt piller. Kärlekslivet låg i spillror. Farmer visade tydliga symtom på vacklande psykisk hälsa. Vredesutbrott varvades med depressioner. Missbruket började gå ut över hennes skådespeleri. 1941 valde Paramount att bryta hennes kontrakt efter att hon blivit allt omöjligare att jobba med.
Året efter greps hon av polisen då hon hade kört bil med strålkastarna på mitt i en mörkläggningszon (detta var under brinnande världskrig). Hon dömdes till vilkorlligt plus skyddstillsyn, vilken hon naturligtvis misskötte. En tid senare misshandlade hon filmbolagets frisör. Hon hamnade dessutom i ett krogslagsmål på en milt sagt skum sylta. I bråket förlorade hon sin tröja och sprang topless nerför The Strip innan polisen ingrep.
Medierna frossade skadeglatt i historien och visade snaskiga bilder på hur Farmer fördes i väg av polisen till häktet. Under polisförhören vägrade Farmer att medverka och när den nya Garbo skulle fylla i personuppgifter i häktets blankett skrev hon ”kuksugare” som yrke. Vid det här laget var Frances Farmer i så dåligt psykiskt skick att istället för att hamna i fängelse - hamnade hon på mentalsjukhus.
I Hollywood var det knappast någon som saknade henne. Hon betraktades som en otacksam bråkmakare med kommunisttendenser. Eller som en Hollywoodkolumnist uttryckte det: Hollywood Cinderella Girl has gone back to the ashes on a liqour-slicked highway.
Frances Farmer skulle bli kvar på mentalsjukhuset i över ett decennium. Hon diagnosticerades som ”paranoid schizofren”. Behandlades med elchocker och sattes i spännbälte. 1950 blev hon utskriven och tog arbete på ett tvätteri. Vid det här laget var hon mer eller mindre bortglömd av den publik som ett decennium tidigare hade hyllat henne.
Först 1957 ”återupptäcktes” hon och medverkade bland annat i The Ed Sullivan Show. Hon fick jobb som programledare för en egen show på en lokal tevestation i mellanvästern. Men alkoholmissbruket fortsatte och efter några år fick hon även sluta på det jobbet. 1970 dog Frances Farmer i cancer. Men hennes historia slutar inte här. Tvärtom. Det är nu den tar sin början, eller i alla fall myten om Frances Farmer.
1972 publicerades hennes spökskrivna självbiografi Will There Really Be A Morning? Officiellt skriven av Farmer tillsammans med hennes väninna Jean Ratcliffe. I boken beskrevs hur hon hade blivit våldtagen, misshandlad, tvingad ner i iskalla bad och tvingad av personalen att äta sin egen avföring under tiden hon vårdades på mentalsjukhus.
Psykiatrin på den här tiden var knappast något muntert ställe men riktigt så illa var den inte. I efterhand erkände spökskrivaren, Jean Ratcliffe, att större delen av boken var skriven enbart av henne, utan Frances Farmers medverkan, och att uppgifterna om övergreppen var starkt överdrivna om inte helt falska. Motivet var att höja bokens upplaga och eventuell få sålt storyn till något filmbolag.
Men myten om Frances Farmer stannade inte här. 1978 kom den ”fiktiva” biografin Shadowland av William Arnold. Fiktiv i den bemärkelsen att den helt enkelt inte var sann. I Shadowland presenterades om än ännu mer sensationella uppgifter, bland annat att Frances Farmer skulle ha genomgått lobotomi. Ganska snart visade det sig att William Arnold fabricerat en lång rad saker i boken, bland annat den uppgiften. Arnold erkände att hans avsikt aldrig varit att skriva en sann biografi om Farmer. Vanligt folk ville inte läsa sådant.
Men vid det här laget var Frances Farmers levnadsöde så omtalat att knappast någon visste vad som var sant och inte. Hon var egentligen mer berömd efter sin död än hon hade varit under sin livstid. Frances Farmer hade blivit en handelsvara som man genom att blåsa upp myten, eller manipulera sanningen tillräckligt mycket, kunde tjäna stora pengar på. Mytbildningen minskade inte när långfilmen Frances med Jessica Lange i huvudrollen (som nominerades med en Oscar för sin insats) kom 1982. Filmen var även den baserad på Shadowland och i slutet av Frances finns en berömd scen där man får se hur Frances Farmer lobotomeras.
William Arnolds biografi gjorde ett djupt intryck på många amerikaner. En av dem var Kurt Cobain. Redan 1978, när han var i tidiga tonåren, läste han boken för första gången. Shadowlands var tillsammans med en biografi över Lenny Bruce hans absoluta favoritböcker. Och under årens lopp läste han Shadowlands om och om igen.
Vid flera tillfällen berättade Cobain för vänner och bekanta att han var ”besatt” av Frances Farmers öde. Kurt hade vissa gemensamma beröringspunkter med den frispråkiga aktrisen. Båda två var från Seattleområdet. Flera av Kurt Cobains nära släktingar hade vårdats på samma mentalsjukhus som Frances Farmer (dock inte vid samma tidpunkt). Men det här räcker knappast för att förklara Cobains fascination för den olyckliga skådespelerskan.
Kurt Cobains gåtfulla och dubbeltydiga ”Frances Farmer Will Have Her Revenge On Seattle” är inte någon av Nirvanas mest kända låtar, och långt ifrån någon av de bästa - men definitivt den mest mytomspunna. ”Frances Farmer Will Have Her Revenge On Seattle” kom med på Nirvanas sista album In Utero. Vad är det egentligen för hämnd Frances Farmer ska ta ut på Seattle? Och varför? För att hon placerades på mentalsjukhus?
Det finns mängder av myter kring Kurt Cobains relation till Frances Farmer. Kanske berodde Nirvanasångarens fascination för den olyckliga stjärnan att han på många sätt delade hennes öde. Likheterna är slående: Bägge blev kändisar vid en tidig ålder och de visade en ambivalens gentemot sin stjärnstatus. Bägge utmanade Hollywoods mäktiga nöjesindustri och ansågs besvärliga av branschen. Bägge förde en kaotiskt och självförbrännande tillvaro (även om Kurt till skillnad från Frances aldrig placerades på mentalsjukhus och omyndigförklarades). Både Kurt och Frances fick uppleva den skam och förödmjukelse som det innebär att få sitt privatliv dissekerat i offentlighetens ljus. Låtens text lämnar fler frågor än svar - och något svar lär omvärlden aldrig få.
Fler låtar om Frances Farmer:
Culture Club ”The Medal Song”
Everything But The Girl ”Ugly Little Dreams”
The Men They Couldn't Hang "Lobotomy Gets 'Em Home"
Fler myter om Kurt Cobains relation till Frances Farmer:
*** Courtney Love bar Frances Farmers klänning under bröllopet med Kurt Cobain.
*** Cobain och Loves gemensamma dotter, Frances Bean, skulle vara döpt efter Farmer. (Något som kategoriskt tillbakavisades av både Kurt och Courtney som istället hävdade att hon är döpt efter Frances McKee i det skotska punkbandet The Vaselines.)
*** Kurt Cobain försökte veckorna innan sitt självmord förtvivlat få tag på William Arnold – utan att lyckas. Det var först efter att Cobain dött som Arnold upptäckte hans meddelande på sin telefonsvarare.
*** Kurt Cobain tog livet av sig för att hämnas Frances Farmer.
Kolla videon här:
https://www.youtube.com/watch?v=5wev8W9PDAg