Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

En vanlig dag på stranden

Publicerad 2021-06-20 15:23:45 i Allmänt,

13 Beaches

Lana Del Rey I 2017

With drippin' peaches, I'm camera ready
Almost all the time

Historien har berättats tusentals gånger men den tål att berättas en gång till. Sent på kvällen lördagen den 30 augusti 1997 lämnade prinsessan Diana och affärsmannen Dodi Fayed Hotel Ritz vid Place Vendôme i Paris för att ge sig ut på stan.

Dodi och Diana hade bara varit ett par i sex veckor. Men i nyhetstorkans juli och augusti var det naturligtvis en stor sensation. Och i tabloidpressen skvallrades redan om giftermål och om att lady Di skulle vara gravid.

De hade tillbringat några veckor tillsammans på Dodi Fayeds yacht The Jonikal vid den Franska Rivieran. Men hela tiden hade de uppvaktats av paparazzis. Paret var jagade. De var ett villebråd. Det fanns stora intäkter att göra på deras romans. För att få en bild av hur mycket pengar som var inblandade kan nämnas att ett grynigt foto där man kan se de två kyssas hade några dagar tidigare sålts för 500 000 pund.

När de nu, den 30 augusti, med flyg hade tagit sig in till Paris, var de omringade av paparazzis. Färden från flygplatsen var omskakande för de båda. De tog sig till Ritz Hotel som ägdes av Dodis pappa. Lite senare på kvällen tog sig Dodi till restaurang Chez Benoit för att äta lite men fotografernas närvaro gjorde att han ändrade sina planer och återvände till hotellet.

Så var alltså läget när Dodi och Diana på nytt planerade att lämna hotellet. Dodi hade kommit på en plan där de, i stället för att använda sig av huvudentrén där deras limousin och följebil stod, skulle smyga ut bakvägen, där Dodis privata chaufför Henri Paul väntade. Planen var helt improviserad och Henri Paul som på några minuters varsel fått reda på att han skulle köra dem – var inte nykter.

Men fotograferna hade överlistad parets planer. När de gav sig av in mot staden hade de paparazzi i hasorna. Nio fotografer på motorcyklar och minst två bilar jagade dem genom ett nattligt Paris. De var som en svärm. Bålgetingar. Hela tiden försökte motorcyklisterna köra upp längs med sidan av bilen för att ta foton genom bilrutorna.  

Färden gick i över hundra kilometer i timmen, innan den fick sitt tragiska slut. När parets ekipage körde in i tunneln vid Place D’alma slog bilen in i den högra sidan av tunnelväggen och flög över den tvåfiliga vägen till den vänstra sidan där de krockade med en betongpelare.

Dodi Fayed och chauffören dog omedelbart. Medan Lady Di låg döende på passagerarsätet. Motorcyklisten Darmon Stephane var en första som stannade vid bilvraket. Hans fotograf Romauld Rat hoppade av motorcykeln och öppnade Mercedesens dörr. Lady Di var fortfarande vid liv och Stephane trodde Rat skulle hjälpa prinsessan. Men i stället för att hjälpa den döende lady Di satte han i gång att fotografera. Snart anslöt andra paparazzis. Eller som Stephan Darmon vittnade om: "I did not see the car any more because the light [of the flashes] was so bright. It was continuous." Vittnen har även berättat att fotograferna tog sin in i bilen och tog bilder på de döda kropparna.

Några dagar efter händelsen anhölls tio fotografer misstänkta för dråp. Men det fanns även en bil inblandad. En mystisk vit Fiat Uno påstås ha prejat parets Mercedes av vägen och på sidan av bilvraket fanns vita skrapmärken i plåten. Polisen lyckade dock aldrig spåra bilen men Mohamed Fayed, Dodis pappa, anlitade en privatdetektiv som lyckades identifiera bilen. Fiaten tillhörde en känd fransk paparazzi. Men mannen blev aldrig åtalad.

Nu är paparazzis inget nytt. Paparazzins ursprung kan spåras tillbaka till slutet av 50-talet. Skvallertidningar efterfrågade foton på kändisar som inte var arrangerade, och de var villiga att betala stora summor till de som kunde erbjuda smygtagna bilder, speciellt de som var pikanta eller komprometterande för celebriteten.

Det som räknas som den första paparazzibilden togs av en italiensk fotograf vid namn Tazio Secchiaroli i Rom 1958. Han knäppte en bild i smyg på den egyptiske kung Farouk när han satt i en trädgård med två kvinnor – ingen av dem var hans fru. Kung Farouk rusade upp och försökte ta kameran från Secchiaroli men då passade Tazios kompis på att ta fler bilder på scenen. En ny typ av fotograf hade sett dagens ljus. Men än så länge hade den inget namn.

Vid den här tiden arbetade den italienske filmregissören Frederico Fellini på en film som skulle handla om innekretsarna i Rom. Han kallade filmen La Dolce Vita - Det ljuva livet. Fellini gav Tazio Secchiaroli en roll i filmen där han skulle spela en påstridig nyhetsfotograf. Fellini kallade rollfiguren ”Paparazzo”. Det finns många teorier om hur Fellini kom på namnet. I en intervju med Time Magazine berättade regissören att ordet påminde honom om ”en surrande insekt - svävande, anfallande, stickande.” Hursomhelst har ordet, numera i plural, blivit synonym med den typ av fotografer som följer kändisar var de än går, tar bilder utan deras medgivande och säljer till högstbjudande.

Pressen betalar fortfarande miljontals kronor för bilder som kan sälja lösnummer. Med åren har gränsen för hur långt paparazzis är villiga att gå för att få tag på den här typen av foton förskjutits. Och har närmast tagit sig en extrem form av intrång i privatlivet.

Fallet med Lady Diana kanske är det värsta exemplet men det finns fler. 2005 jagades skådespelerskan Lindsay Lohan av fotografer så hon krockade med sin bil. Och 2008 blev Kanye West så förbannat på närgångna paparazzi på en flygplats att han förstörde deras utrustning. Många kändisar har dessutom valt att gå den lagliga vägen. George Clooney stämde en paparazzi som hade klättrat över ett staket och trängt sig in på skådespelarens privata hem i Italien för att ta bilder på Clooney och hans familj. Andra väljer alternativa strategier. Leonardo di Caprio till exempel är känd för sina ”smarta” förklädnader.

En som verkligen fått lära känna paparazzis är Lana Del Rey. På hennes album Lust for Life fanns låten ”13 Beaches” med. Många undrade nog vad texten handlade om men i en intervju med Paris Match avslöjade hon: ”I wrote the song ’13 beaches’ to tell how I had to search 13 beaches before finding one without the paparazzi, where I could sit and read a book … but we get used to it. Maybe the game is worth the candle.”

Vid den här tiden, sommaren 2016, bodde Lana Del Rey i ett hus i Malibu. Hon hade precis gjort slut med pojkvännen. Historien är nästan klaustrofobisk hur hon beger sig till stranden för att få vara i fred. Men vart hon än kom var paparazzis där också. Efter tretton försök hittade hon till slut en strand dit inte fotograferna hittat.

It took thirteen beaches to find one empty
But finally, it's mine
With drippin' peaches, I'm camera ready
Almost all the time
 

”13 Beaches” är en modern torch song. Det är en sorgsen Lana Del Rey som träder fram. Låten inleds med en samplad monolog från den gamla skräckfilmen Carnival of Souls. Med en lakonisk stämma sjunger sedan Lana om händelserna vid Malibu. Samtidigt som hon har ett behov av att få vara för sig själv och att få bearbeta det brustna förhållandet med pojkvännen, tränger sig omvärlden på. Och allmänhetens krav att få sin del av henne. Till ljudet av smattrande kameror i det vita solljuset försöker hon fly världen. Jagad. Som ett byte.

Vanligtvis köper tidningar och magasin foton av paparazzis och skriver någon liten påhittad historia baserad på bilden. En enkel sökning på Google ger vid handen mängder av bilder av Lana Del Rey tagna på stranden vid den här tiden. Brittiska Daily Mail har till exempel skrivit en liten artikel med rubriken: A Del Rey of sunshine! - Singer Lana covers up in a grey dress and wide-brimmed hat asshe enjoys a relaxing day at the beach in Malibu.

Och i själva artikel skriver reportern:

”And Lana Del Rey appeared to be embracing the calm before the proverbial storm on Sunday, as she enjoyed a relaxing afternoon on the beach in Malibu, California. The High On The Beach singer, 31, stepped out in a grey sundress, which featured colourful floral embroidery around the neck and hemlines.”

Men var går gränsen? Marknaden för den här typer av bilder och reportage verkar omättlig. Varje dag säljs bilder för miljontals kronor. Varhelst där det finns kändisar, finns paparazzis. De är överallt, med långa teleobjektiv, med drönare, i alla vinklar, uppifrån, nedifrån, under kjolen, upp i ansiktet. Handlar om vårt behov av att kunna smygtitta på andra? Vårt behov av det snaskiga? Är paparazzi priset för att vara en offentlig person? En kändis? Och hur långt kan det gå?

Det hade varit intressant att höra vad Lady Di hade att säga om detta. Men det går ju inte. Hon är ju död. Av de nio paparazzis som ursprungligen greps och åtalades för prinsessan Dianas död var det endast tre kvar när målet gick upp i en domstol i Paris 2006. Men de dömdes inte för dråp som åtalspunkten först gällde, utan för en lag om kränkande av privatlivet. Straffet? De fick böta en Euro var.

"I just felt a little more present. Writing a song like '13 Beaches' – it's a little bit of an abstract notion, but for me it took stopping at 13 beaches one hot day to find one that nobody was at. And I just thought, you know, the concept of needing to find 13 beaches might seem like a luxury problem for someone, but that's OK, I'm going to go with that."
                                      I en intervju med NME berättar Lana del Rey om sina tankar kring ”13 Beaches”.
 
 
 
Lyssna på låten här:
 

 

 

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela