Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Vilsen varg ylar i etern

Publicerad 2022-08-14 11:09:21 i Allmänt,

Heard it on the X

ZZ Top I 1975

Talkin' 'bout that outlaw X
He's cuttin' through the air

På nätterna kunde man höra hans raspiga röst genom etern. Tusentals amerikanare växte upp med Wolfman Jack och hans galna radioupptåg. Han gav dem rock’n’roll som de aldrig hört tidigare. Och på kuppen blev han folkkär.

Wolfman Jack är en legend. En person som man berättar om i generation efter generation. Omhuldar och romantiserar på vägen. Något närmast mytiskt. På 60-talet hördes hans ylande och morrande genom natten tillsammans med den bästa musiken som inte spelades på US top 40. I stället kunde man höra de svängigaste låtarna på ”X:et.”

Han var som en rebellisk Dick Clark och han härskade över de oreglerade frekvenserna som sändes från Border Blasters i Mexiko. Det fanns inga regler och ingen att svara för – förutom alla fans som satt uppe och lyssnade där ute i mörkret. Och många av de här fansen växte upp och blev musiker. De skulle aldrig glömma Wolfman Jacks röst.

Hans riktiga namn var det något anonyma Robert Smith. Han föddes en vinterdag i Brooklyn. Redan som barn förstod han vad han ville jobba med som vuxen. Han växte upp med att lyssna på programledare som Dr Jive och Moondog Alan Freed. Personer som skulle bli hans förebilder. Som 10-åring (!) började han som diskjockey. Nu var det under mycket blygsamma omständigheterna. Han stoppade i mynten i jukeboxen på det lokala kaféet medan ungdomarna i kvarteret dansade till låtarna han tryckte fram.

Radiokarriären började på den lokala kanalen WTID i Norfolk, Virginia. Han kallade sig Daddy Jules. En tid senare flyttade till en station i Louisiana där han kallade sig för ”Big Smith and The Records”. Men det var inte riktigt var den unge Robert hade tänkt sig inom kort lämnade han stationen. I stället skulle han bli en pionjär för en företeelse som i USA kallas Border radio eller Border blaster. Han blev en av de första i en grupp av diskjockeys med namn som Hound Dog och Huggy Boy. Robert kallades sig Wolfman Jack.

Border Blaster gjorde sina utsändningar i hela 250 000 watt, fem gånger den legala gränsen för USA. Eftersom det inte var lagligt i staterna var stationerna placerade i Mexiko, precis på gränsen till grannlandet i norr.  Det medförde att deras program kunde höras över hela USA. De här gränsstationerna hade ”X” som anropssignal. Därför kallades de i folkmun också för ”X:et”. De verkade i någon slags juridisk gråzon.

Från 1963 till 1966 ylade och morrade sig Wolfman jack genom natten på XERF-AM i Via Cuna Cohuilla i Mexico. 1966 flyttade han till XERB där han körde de senaste rocksinglarna från en liten studio i den sömniga orten Rosarito i närheten av Tijuana, med utsikt över Stilla Havet.

På radion lät han fullständigt galen. Hälften människa, hälften djur. Han ”howled and growled”, utstötte vargläten och ylade. Tidigare kollegor har vittnat om att han var lika galen i dj-båset som han lät. Ansiktet var förvridet, ögonen såg ut att tränga ut från hålorna och han viftade med armarna.

Det speciella med Border blasters-stationerna var att de tog ut svängarna ordentligt. De spelade en hel del rock som inte spelades på de vanliga radiokanalerna. Framför allt svart musik; R&B, soul och funk. Det gjorde att de amerikanska ungdomarna kom i kontakt med den här musiken som de inte skulle ha gjort i vanliga fall. Han introducerade, som Wolfman Jack själv uttryckte det i sin självbiografi: "lots of dark-skinned artists to millions of pale-skinned listeners via some of the most powerful radio stations that ever sent signals around Planet Earth."

Framför allt hade han en förkärlek för Rolling Stones. Han var den första att spela hela Exile on main Street i etern. I en intervju med rockmagasinet Rolling Stones 1972 förklarade han sig: "The Stones can get away with whatever they want. They're universals. They're gods, they ain't even immortals anymore. They're whites makin' black music. Everybody black digs the Stones. Everybody white. And they even got the Chinese and the Mexicans, too. Do ya understan' what I'm talkin' about?"

Wolfman Jack fick snart kultstatus. Förutom att spela musik körde han också diverse hyss. Han gjorde busringningar som Kalle Sändare och Hassangänget. Och under sändning kunde han också ge lyssnarna sanslösa uppmaningar som: ”Ta av er nakna!”. Nu var det inte bara med musiken X:en tog ut svängarna. Det gällde även radioannonserna. Det fanns överhuvudtaget ingen gallring för vad man gjorde reklam för. Wolfman Jack kunde kränga allt från ormolja till potenshöjande medel.

Men alla uppskattade inte att Wolfman Jack spelade svart musik i radion. Under hela hans karriär hade Ku Klux Klan honom under bevakning. Och vid minst tre tillfällen brände de stora kors i trädgården utanför hans hus.

Wolfman Jacks stora genombrott skulle komma med George Lucas kultfilm American Graffitti (sv Sista natten med gänget) som kom 1973. I filmen spelade han sig själv. Fram tills nu hade miljoner amerikaner hört Wolfman Jack. De hade däremot inte en aning om hur han såg ut. Och de blev inte besvikna. Med sina buskiga ögonbryn, rufsiga hårman, polisonger, mustasch och ”devil’s goatee” såg han verkligen ut som en ”Wolfman”. Från att ha varit betraktad som något suspekt blev Wolfman Jack helt plötsligt folkkär. ”I started out as an opportunistic renegade. By now, I've lasted long enough to become sort of an American Original Respectable Renegade.”, sa Wolfman Jack i en intervju med Toronto Sun 1995.

I samma veva som filmen kom avslöjades det att Wolfman Jack inte gjorde sina sändningar från Mexiko. Även en varg kan tröttna på vildmarken. Robert Smith var bara på XERF i åtta månader innan han kroknade. I stället satt han hemma i sitt hus i Shreveport, Texas och spelade in programmen på bandspelare, som därefter sändes på kassettband till stationen. Det var som Richard Dreyfus förvånade rollfigur utbrast i American Graffitti: ”The man is on tape?”

Åtskilliga rockartister har hyllat Wolfman Jack. Det finns mängder av sånger om honom. Ett av banden som växte upp med hans radiosändningar var ZZ Top. I en intervju med Spin Magazine 1985 delgav Billy Gibbons sina tankar om ”X:en” i allmänhet och XERF i synnerhet:

”It was just outrageous. You could pick it up everywhere and we’d go. And it would bury everything else. KDRC in Houston was on a close frequency, and they would get stomped on. They had to move. XERF is 1570 on the dial. I think that remains the most powerful station.”

Dusty Hill fyllde i:

”They’ll sell segments to anybody. There are a lot of preachers out there. I heard them one time selling autographed prayer cloths. They were to put on your radio when you’re listening to these programs. But this one was autographed by Jesus himself. Then you hear a 15-minute country western show. Then there’d be a blues show. You could just buy your slot and do whatever. They didn’t have a whole lot of restrictions.” 

1975, på plattan Fandango, släppte skäggen sin hyllning till fenomenet. De kallade låten: ”Heard it on the X”.

Do you remember
Back in 1966?
Country Jesus, hillbilly blues
Where I got my licks
From coast to coast and line to line
In every county there
Talkin' 'bout that outlaw X
He's cuttin' through the air

”Heard it on the X” betraktas av fansen som en av ZZ Tops absolut bästa låtar. Låten är en minst sagt rockig historia. Den är given på konserterna och på samlingsalbumen. Här kan man verkligen höra vilken tajt liten trio Texasbandet är.

Nu är som sagt var ZZ Top de enda som hyllat Wolfman Jack och border blasters-stationerna. Även på The Doors låt ”The WASP (Texas radio and the big beat)” hyllas Wolfman Jack.

I want to tell you 'bout Texas radio and the big beat
Comes out of the Virginia swamps
Cool and slow with plenty of precision
With a back beat narrow and hard to master

Efter sitt framträdande i American Graffitti var succén ett faktum. Wolfman Jack (som vid det här laget var hans folkbokförda namn) blev snabbt anlitad av de stora amerikanska radiokanalerna där han fick sin egen show. Han blev också värvad av tevekanalen NBC där han fick ett eget teveprogram. Kultartisten var nu en hyllad mediapersonlighet. När Wolfman Jack stod på toppen av karriären dog han lite oväntat av en hjärtattack 1995. Han blev 57 år.

Nu är den stora frågan; kunde ZZ Top höra sina egna låtar på ”X:et”?

”We did in fact”, svarar Billy Gibbons, ”They do not have a pop music playlist, but the song was brought to attention of the station owner, who, it turns out, is an attorney in Del Rio who considers the station his favorite toy. He decided to have a 15-minute pop music segment, and we did get played on XERF and then on XERB in Rosarita. They also have XROC in Juarez. So it went full circle. We Heard ’heard it on the X’ on the X.”

Vid närmare eftertanke är det ju självklart att ”Heard it on the X” skulle spelas på X:et. Det var ju där de galnaste programmen och den bästa rocken fanns.

”Get your bugaloos out baby! The Wolfman is everywhere” 
— Wolfman Jack
 

 

 

 Fler låtar om Wolfman Jack och X:et:

The Doors ”The WASP (Texas radio and the big beat)”

The Guess Who ”Clap for the Wolfman”

Todd Rundgren ”Wolfman Jack”

Whodini ”The haunted house of rock”

Grateful Dead ”Ramble on Rose”

Del Tha Funkee Homo Sapien ”Same ol’ thing”

 

Lyssna på låten här:

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela