Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Den lilla flickan och gamen

Publicerad 2021-05-09 16:47:30 i Allmänt,

Kevin Carter

Manic Street Preachers I 1996

Vulture stalked white piped lie forever
Wasted your life in black and white

Mer än kanske någon annan kände Kevin Carter till stanken av död. Som en medlem i Bang-Bang Club dokumenterade han krig, terror och mord. Men ett möte med en liten flicka på den afrikanska savannen skulle på ett avgörande sätt förändra hans liv.

I mars 1993 blev Kevin Carter och hans kollega João Silva erbjudna ett fotouppdrag i Sydsudan. I regionen pågick sedan några år tillbaka ett blodigt inbördeskrig. Som en följd hade det brutit ut svält bland befolkningen där. FN projektet Operation Lifeline Sudan arbetade i området för att minska lidandet bland civilbefolkningen och lindra hungersnöden. Men deras problem var att de hade svårt att hitta bidragsgivare. Folk i gemen var helt enkelt inte intresserade av att donera pengar till ett avlägset hörn i Afrika som man knappt hört talas om.

FN:s tanke var att om konflikten uppmärksammades internationellt skulle mer pengar strömma in och projektet skulle ha möjlighet att rädda fler liv. Man valde att anlita Kevin Carter, en mager, intensiv och passionerad man, som var en erkänt skicklig krigsfotograf.

Kevin Carter kom från Johannesburg i Sydafrika. Efter att han slutat skolan var hans plan att studera till apotekare. Men så blev det inte. Efter att ha blivit vittne till Church Street bombningen i Pretoria 1983 bestämde han sig för att bli journalist och fotograf.

Carter fick jobb som fotograf på dagstidningen Johannesburg Star. Han började på sporten men ganska snart gick han över till nyhetsredaktionen. Tillsammans med tre vänner, kollegan på The Star Ken Ooesterbroek och frilansarna João Silva och Greg Marinovich, brukade de ta sig in i slumområdena i Soweto och Tokoza i gryningen. Med sina kameror förevigade männen gatustriderna mellan Mandelas ANC och Zuludominerade Inkatha Freedom Party. Blodiga uppgörelser med AK-47:or, spjut och yxor.

Att som vit sydafrikan bara sätta sin fot i Soweto efter mörkrets inbrott var fullständigt livsfarligt, för att inte säga dumdristigt, att dessutom plåta våldet var att leka med döden. Snart blev de fyra våghalsiga pressfotograferna kända som ”The Bang Bang Club”. Precis som många andra krigsfotografer var Kevin Carter fullständigt orädd och hade samtidigt ett sinne för bildkomposition. Lägg därtill en förmåga att vara vid rätt plats vid rätt tidpunkt. Och konflikter fanns det gott om i Sydafrika. Han gjorde sig snabbt ett namn i branschen.

Kevin Carter levde ett farligt liv ur många bemärkelser. Trots att han gång på gång blev arresterad av de sydafrikanska myndigheterna, blev kallad kaffir-boetie (nigger lover) av nationalisterna, drogs han alltid till konfliktens hjärta. Han älskade pulsen och dramat. Men hans stormiga liv gick också ut över hans privatliv. Han hade svårt att släppa jobbet och gick ofta in i depressioner.

Men nu var det svältkatastrofen i Sudan som gällde. Först hade Carter och Silva flugit till Nairobi för att invänta att striderna skulle mattas av något, så de tillsammans med FN:s anställda kunde ta sig in i regionen. Men läget verkade aldrig bli lugnare.

Efter lång väntan fick de till slut klartecken att bege sig. En rebellgrupp hade gett FN löften om fri lejd och att de skulle få eskort till den lilla byn Ayod där Operation Lifeline Sudan skulle sätta upp ett matcenter för de svältande. De korsade gränsen i ett gammalt transportflygplan.

I Ayod tillbringade Kevin Carter hela dagen med att fotografera hungrande sudaneser som kom till matcentret. Framåt eftermiddagen, trött efter några timmars arbete, gick Carter en bit avsides. Ut på den öppna bushen. Plötslig fick han höra ett jämrande bakom en buske. När han tittade närmare fick han se ett barn, en liten flicka, endast något år gammalt, som hade fallit ihop av ansträngning på väg till matcentret.

Han tog snabbt fram sin kamera och fotograferade flickan. När han höll på, landade en stor fet gam några meter från barnet. Kevin Carter tvekade. De hade fått noggranna instruktioner om att de inte fick röra svältoffren på grund av risken för sjukdomar. Så istället för att hjälpa flickan väntade han 20 minuter på att gamen skulle flyga iväg. Men gamen rörde sig inte ur fläcken. Till slut tröttnade Carter på att vänta utan sjasade iväg gamen samtidigt som han såg hur flickan fortsatte mot matcentret.

Han tände en cigarett och bad en kort bön till Gud samtidigt som tårarna rann ner för hans kinder. Han fick skynda sig tillbaka till matcentret för att planet var på väg att lämna byn. Efter att planet lyft visade han bilderna på barnet för sin kollega. Kollegan skakade bara chockad på huvudet.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Då och då dyker det upp pressfoton som förändrar historiens gång. Vem minns inte bilden på Kim Phuc, den vietnamesiska flickan som sprang naken efter att hennes by bombats med napalm? Eller fotot på den treåriga pojken Alan Kurdi som spolats upp död på stranden? Även ”flickan och gamen” skulle gå till historien.

Kevin Carter sålde bilden direkt till New York Times. Och den 26 mars 1993 publicerades den. Bildtexten lät: "A little girl, weakened from hunger, collapsed recently along the trail to a feeding center in Ayod. Nearby, a vulture waited."

Det blev en uppståndelse utan dess like. Nästan omedelbart ringde hundratals läsare in till redaktionen. De ville höra hur det hade gått för flickan. Hade hon nått matcentret? Hade hon överlevt? Uppståndelsen var så stor att New Yorks Times några dagar senare fick ge ut en extraupplaga där de förklarade sig: "A picture last Friday with an article about the Sudan showed a little Sudanese girl who had collapsed from hunger on the trail to a feeding center in Ayod. A vulture lurked behind her. Many readers have asked about the fate of the girl. The photographer reports that she recovered enough to resume her trek after the vulture was chased away. It is not known whether she reached the center."

Ett svar som knappast lugnade läsekretsen. Men nu hade bilden fått sitt eget liv. Den spreds över världen med ljuset hastighet. Till varenda nyhetsbyrå, varenda tidning. Man använde bilden för affischer till välgörenhetsorganisationer för att samla in pengar till svältoffren. Man kunde se den dag och natt på olika nyhetssändningar. Samtidigt strömmade pengarna in till FN:s hjälpprogram. Och ett år senare, i april 1994, vann bilden Pulitzerpriset för bästa featurebild.

Men samtidigt gick debattens vågor höga om pressfotograferna etiska och moraliska ansvar. Författaren och debattören Susan Sontag skrev sedermera en essä: Regarding The Pain of Others (2003) där hon starkt kritiserade inte bara Kevin Carter, utan även en lång rad andra pressfotografer och krävde ett etiskt ansvar: "There is shame as well as shock in looking at the close-up of a real horror. Perhaps the only people with the right to look at images of suffering of this extreme order are those who could do something to alleviate it … or those who could learn from it. The rest of us are voyeurs, whether or not we mean to be." 

Men det här gick knappast fram till Kevin Carter. Efter jobbet i Ayod var han fullt upptagen med att dokumentera ohyggligheterna på hemmaplan. Det var i apartheidregimens sista skälvande minuter och landet stod på randen till ett inbördeskrig. Carters bilder från kaoset spred sig över världen och på nytt vann han ett tungt internationellt pris för sina foton. Under ett jobb där de plåtade gatustrider i Tokoza blev hans kollega från Bang Bang Club, Ken Oosterbroek, ihjälskjuten.

Kevin Carter hade de senaste åren mer eller mindre levt dygnet runt med svält, mord, terror. Men nu hade mörkret som hela tiden omgav honom still slut hunnit ifatt honom. Skilsmässan med frun, hans kollegas död och bilden på den lilla flickan hemsökte honom. Han kunde inte bli kvitt de svarta tankarna.

Den 24 juli, bara några månader efter att han tagit emot Pulitzerpriset, tog han bilen till en park strax utanför Johannesburg, där han brukade leka som barn. Han kopplade en slang från avgasröret till kupén och lät motorn gå. Kevin Carter blev 33 år. På sätet bredvid sig hade han lämnat ett avskedsbrev:

I'm really, really sorry. The pain of life overrides the joy to the point that joy does not exist. ...depressed ... without phone ... money for rent ... money for child support ... money for debts ... money!!! ... I am haunted by the vivid memories of killings & corpses & anger & pain ... of starving or wounded children, of trigger-happy madmen, often police, of killer executioners ... I have gone to join Ken if I am that lucky.

I en annan del av världen fängslades en annan man, som också han dagligen kämpade mot mörkret, av den sydafrikanske fotografens öde. Hans namn var Richey Edwards och han var gitarrist i det walesiska bandet Manic Steet Preachers. Richey Edwards var känd som mannen som i direktsändning karvade in ”4 REAL” med ett rakblad i underarmen.

”Kevin Carter” var en av de sista låtar Richey Edwards skrev texten till. Den 1 februari 1995, klockan sju på morgonen checkade han ut från Embassy hotel i London och är sedan dess spårlöst försvunnen. Kanske kunde Edwards känna igen sig i Carters smärta, kanske förstod han vilka demoner som plågade honom. Det är en kuslig poesi Edwards diktar om sin själsfrände:

Hi Time magazine hi Pulitzer Prize
Tribal scars in Technicolor
Bang bang club AK 47 hour

Kevin Carter kom med på Manic Street Preachers album Everything Must Go. Låten blev en oväntad hit och nådde som bäst niondeplatsen på den brittiska topplistan. Då var Richey James försvunnen sedan mer än ett år. Någonstans hade de andra medlemmarna en förhoppning att han skulle dyka upp om de spelade in hans låtar. Men så blev det inte. Richey Edwards har fortfarande inte visat sig.

Kevin Carters bild på flickan och gamen förändrade på sitt sätt världen. Fotot på den lilla flickan gjorde att världen uppmärksammade konflikten i Sydsudan och pengarna strömmande in till välgörenhetsorganisationer. På så sätt kunde tusentals liv räddas.

Flickan då? Hur gick det för henne? Jodå, hon överlevde. Till att börja med visade det sig att det inte alls var någon flicka, utan en liten pojk vid namn Kong Nyong. 2011 lyckades journalister spåra pojkens pappa och han berättade att Kong hade lyckats nå matcentret och överlevt svältkatastrofen. Men 2007 hade han dött av ”feber”, troligtvis malaria. Det ödesdigra fotot var inte förgäves.

”The pain of life overrides the joy to the point that joy does not exist.”
En rad från Kevin Carters avskedsbrev
 
 
 
 
 
 
Lyssna på låten här:
 

 

 

 

 

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela