Låten och inspirationen

John Walkers’s Blues

Steve Earle I 2002

So I started looking around for a light out of the dim
And the first thing I heard that made sense was the word
Of Mohammed, peace be upon him

Slaget vid Mazar- i-Sharif blev kort och blodigt. Mycket blodigt. Efter 11 september-attackerna hade USA, efter många turer, beslutit sig för att invadera Afghanistan, för att en gång för alla få stopp på Al-Qaida. En av de första städerna som USA angrep var Mazar-i-Sharif. Redan dagarna innan hade amerikanarna bombat talibanernas fästen i staden. Den 9 november 2001 satte anfallet i gång.

Medan Cia och de amerikanska styrkorna positionerade sig i bergen runt om staden anföll deras allierade, det tadzjikiska Jamiat-i-Islami, under ledning av Atta Mohammad och uzbekiska milisen Junbish-i-Mellie, under befäl av Rashid Dostum, staden till fots, på hästrygg eller med pickuper med sina trashanksarméer, samtidigt som USA understödde med flygbombardemang.

Men Alliansen mötte bara svagt motstånd. Och så fort deras trupper trängde in i staden valde majoriteten av talibaner att retirera. De lämnade staden i vild panik med alla fordon de kunde komma åt. Men alla hade inte gett upp. En hård kärna av jihadister valde att stanna kvar för att slåss till sista man. Samtidigt hade de fått förstärkning med 900 man från Pakistan.

Den pakistanske Mullan Sufi Mohammed hade rekryterat frivilliga i Karachi. Hans män hade kört omkring stan med en pickup utrustad med högtalare som skrek ut: "Those who die fighting for God don't die! Those who go on jihad live forever, in paradise!"

Talibanerna och deras pakistanska allierade använde en gammal flickskola inne i staden som sitt fäste. Det pågick hårda strider vid skolan i flera timmar, samtidigt som amerikanarna flygbombade, innan talibanerna till slut gav upp. Då hade minst 500 talibaner dödats och lika många tillfångatagits. Det var en brokig skara män som fördes till den närliggande militärgarnisonen i Qala-i-Jangi. CIA drog öronen till sig när det gick rykten om att det även fanns en engelskspråkig taliban bland fångarna.

Han hade tovigt långt hår, ovårdat skägg och var otrolig smutsig. Den okände mannen var dessutom sårad. Han hade granatsplitter i låret. Men förhörsledarna kunde till sin förvåning se att mannen var västerlänning.

När mannen utfrågades av amerikanarna uppgav har i förstone att han var irländare. CIA gjorde genast kopplingen att han måste tillhöra IRA men mannen nekade. Bara timmarna senare reste sig fångarna i ett våldsamt uppror och tog – nästan - över hela garnisonen. Än en gång utbröt hårda strider och när krigsdammet lagt sig hade de flesta talibanerna stupat. Av femhundra fångar hade endast 86 överlevt. Bland dem västerlänningen. När nu CIA på nytt förhörde den 20-årige mannen kom det fram att han inte var från Irland – utan från Kalifornien. Hans namn var John Walker Lindh.

**

John Walker Lindhs historia är som hämtad från en Noah Baumbachfilm. Walker växte upp det soliga och välbärgade Marin County i Kalifornien. När han var i tidiga tonåren kom hans pappa Frank Lindh ut som gay och lämnade familjen för sin manliga älskare. Samtidigt började hans mamma Marilyn Walker ägna sig alltmer åt New Age spiritualism. Deras tonårige son lämnades åt sina egna idéer.

Som sextonåring konverterade John Walker Lindh till islam och började synas i de lokala köpcentren iförd kaftan och med muslimsk huvudbonad. I det här läget så uppmuntrade Johns föräldrar hans ”spiritual journey”, till och med när han ett år senare avslöjade att han ville göra en pilgrimsresa till Jemen för att lära sig arabiska och studera i religiösa skolor i Sana’a. Hans mamma Marilyn googlade Jemen. Och trots att landet var ökänt för krig, kidnappning av västerlänningar och religiös extremism, tillät hon sin tysta, excentriska och intelligenta son att åka.

"Some people are seekers, and he is one of them. I know that sounds New Age, and some people won't get it. But he wasn't doing this out of a void. He wanted this kind of life out of a pure motive," berättade Marilyn Walker i en intervju med People Magazine.

Johns pappa gav också sitt godkännande till Jementrippen: "We always accepted [his] interest in and conversion to Islam," kommenterade Frank Lindh i en intervju och tillade: "If you were going to study French, you'd go to France."

Nu kan detta låta som höjden av laissez-faire men faktum är att många av familjens vänner och anhöriga har vittnat om att de trots allt var en omtänksam och kärleksfull familj som månade om sina telningars bästa. John Walker Lindh var ett intelligent barn och hans föräldrar lät han gå i specialskolor för elever med goda studieresultat. När unge John ville gå till moskén tyckte hans föräldrar att det var bättre än att fastna i förortens utanförskap och droger.

John Walker Lindhs intresse för islam väckte redan som 12-åring när hans mamma tog med honom till bio för att se Spike Lees film Malcolm X, om de svarte radikale politikern. Det var framför allt slutscenen, då hundratusentals muslimer, alla klädda i vitt samlas i Mecka kring den heliga helgedomen Kaba under pilgrimsfärden, som imponerade på den unge killen.

Nu konverterade inte John till islam med en gång. Walker Lindh var rent allmänt intresserad av religion och utforskade det på olika sajter på nätet. Men han hade andra intressen också. Han var en flitig gäst på olika sajter för UFO:s och allehanda konspirationsteorier. Och han älskade hip-hop. På diverse olika hiphopforum utgav han sig för att vara en svart gatsmart kille från ghettot. Han hade nicket ”Hip hop’s Christ” och kunde komma med uttalande som: "I'm much more than merely a master, in fact I'm faster than the last flash flood disaster."

Men med tiden blev känslan av tillhörighet med islam allt starkare. Vid 14-års ålder tillkännagav han sig själv som muslim, började kalla sig Suleyman och klä sig i traditionella muslimska kläder. Vid 16-års ålder blev han formellt introducerad till religionen vid ett muslimsk center i Mill Valley, inte långt från hans hem. Han anslöt sig till en grupp känd som Tablighi Jama'at, som predikar en nästan bokstavstrogen tolkning av koranen och som betonar missionsarbete.

När han därefter reste till Jemen uppvisade John Walker Lindh en nitiskhet som kännetecknar nyfrälst. Han retade upp de andra studenterna på skolan med sin stränga tolkning av muslimsk korrekthet. Gång på gång kritiserade han de andra för att inte vara klädda på rätt sätt. En lärare på skolan beskrev honom som "A real pain in the ass".

Frustrerad över det sekulära livet på språkskolan, började John Walker Lindh i stället tillbringa alltmer tid i Sana’as moskéer. De flesta var dock shiitiska moskéer, som skilde sig från den kärva salafistiska/sunnimuslimska församling han först hade sökt sig till i Kalifornien. John var kritisk till de vackra ornerade utsmyckningarna i moskén och efter ett tag fann han en salafistmoské i utkanten av staden.

John Walker Lindh tröttnade efter ett tag på den torftiga och okomfortabla tillvaron i Jemen. I februari 1999 var han tillbaka i Marin County, bara för att upptäcka att han inte längre passade in i Kalifornien. Han kände sig som en främling. Hans föräldrar hade separerat några år tidigare och det här året ansökte Frank Lindh om skilsmässa. John Walker Lindh tillbringade alltmer tid i moskén i Mill Valley. Där berättade han nästan inget om sin familj eller bakgrund. Under hösten 1999 kom några missionärer från Tablighi Jama'at till moskén för att undervisa. En av missionärerna, en pakistansk affärsman vid namn Khizar Hayat, verkade ha gjort ett djupt intryck på Lindh, för efteråt bad John om mannens adress och telefonnummer.

Kort därefter återvände John Walker Lindh till Jemen. Här tillbringade han nio månader med att bara tala arabiska och kämpade med att lära sig delar av koranen utantill. Vi något tillfälle under den här tiden, möjligtvis i den lilla staden Damaj, nära gränsen till Saudiarabien, träffade John Walker Lindh radikala salafister som övertygade honom att han borde hänge sig åt jihad. Sagt och gjort, John tog första bästa flyg till Islamabad där han kontaktade herr Hayat.

Den pakistanske affärsmannen har i efterhand vittnat i rätten om att de hade en sexuell relation när de träffades igen. Något Walker Lindhs juridiska ombud bestämt förnekat. Klart är att Hayat hjälpte John att komma in på en religiös skola i Pakistan, en så kallad madrassah, och därefter, när tiden var mogen för John att bevisa sin muslimska tro, hjälpte honom att korsa gränsen till Afghanistan.

Walker Lindh skrev till sin far och bad om hans tillåtelse att flytta från den religiösa skolan upp till ”bergen” där luften var svalare. Frank Lindh gav sin tillåtelse omedveten om att ”bergen” låg inne i det talibankontrollerade Afghanistan.

Resten kan ni räkna ut själva. Någon hiking i bergen blev det definitivt inte för John. I stället hamnade han mitt i de heta striderna i Mazar-i-Sharif. Efter att han hade tillfångatagits flyttades han snart till ytterligare en amerikansk armébas. Där band man fast honom med händer och fötter till en bår. Och satte på honom en ögonbindel. Någon hade skrivit ”shit head” med stora bokstäver på ögonbindeln.

Några armésoldater radade upp sig kring båren och tog ett foto med den fastbundne fången. Bilden blev därefter viral. Och nyheten om de amerikanske talibanen spred sig som en löpeld runt världen. Sensationen var ett faktum. Till och med president George W Bush kände sig manad att kommentera. Han avfärdade John Walker Lindh som "some misguided Marin County hot-tubber". Nyheten om den västerländske jihadisten nådde även en viss Steve Earle.

**

Steve Earle har levt ett hårt liv. Det kan man nästan höra i hans sånger. Han har knarkat och levt rövare, suttit i fängelse, krossat det ena äktenskapet efter det andra (han är inne på sitt sjunde just för tillfället), försakat sina barn. Det finns inte en drog i denna världen som han inte haft problem med – alkohol, heroin, kokain, LSD, you name it.

Samtidigt är han en av vår tids främsta countryrockartister. Utan någon som helst tvekan. Med sin raspiga röst har han vår tids bästa skildrare av Förenta staterna av idag och alla dess vinddrivna existenser. Hans låtar pendlar mellan det stenhårt rockiga till nästan hudlöst ömsinta.

Steve Earle är kontroversiell i USA. Han passar liksom inte in i mallen för Nashville. Earle säger vad han tycker och backar inte en millimeter från sina värderingar. Det kan reta många. Han smeker inte medhårs. Han har presenterat sig själv som marxist (Earle torde vara den enda marxisten som spelat på Grand Ole Opry) och är en högröstad motståndare mot dödsstraffet. Då får man inte många kompisar i det konservativa lägret.

Men när han skrev en låt om John Walker Lindh var det som hela nationen hamnade i upplösningstillstånd. I refrängen reciterar bland annat Earle en gammal arabisk bön (”A shadu la ilaha illa Allah”*) och låten slutar med rösterna av mullor som läser ur koranen. I samband med inspelningen avslöjade Steve Earle sina planer för sin gamla kompis Elvis Costello som svarade: ‘You’re out of your mind, don’t do that’.”Men Earle tänkte inte ändra en stavelse. I sången låter han John Walker Lindh berätta sin historia:

I'm just an American boy raised on MTV
And I've seen all those kids in the soda pop ads
But none of 'em looked like me
So I started looking around for a light out of the dim
And the first thing I heard that made sense was the word
Of Mohammed, peace be upon him

Det var som en bomb hade briserat när låten släpptes. Det var som topplocket hade gått på hela den amerikanska nationen. Det blev en folkstorm utan dess like. Att skriva en låt om en ung man som konverterat till islam och dessutom anslutit sig till talibanerna var amerikanerna helt enkelt inte redo för.

Folk anklagade Earle för att sympatisera med talibanerna. Han fick ta emot dödshot. Högerkonservativa grupper manade till bojkott av Steve Earle. I media utmålades han som en förrädare. I New York Post kunde man läsa rubriken: TWISTED BALLAD HONORS TALI-RAT. Den kända radioprataren Steve Gill i Nashville jämförde Earle med Jane Fonda under hennes ”Hanoi Jane”-fas och kallade låten ”opatriotisk” och fortsatte: "it celebrates and glorifies a traitor to this country."

Gill fortsatte:"We'll give it airplay once and then it's going into the dustbin of history, where it belongs, Most people have not heard the song yet, so the level of outrage is diminished by a lack of information."

Steve Earle tog dock kritiken med jämnmod. Han hetsade inte upp sig. Men varför skrev han den? “Because I saw a 20-year-old underfed kid Duct-Taped to a board and he was exactly the same age as my oldest son Justin [Justin Townes Earle, now a successful musician in his own right], which means that kid has been in prison now 15 years.” Did he empathise with him? “I empathised with him as a parent.” Svarar Earle i en intervju med The Guardian.

”John Walker’s Blues” kom med på albumet Jerusalem. Plattan tar upp en lång rad politiska och sociala frågor som till exempel Israel/Palestina-konflikten, konspirationsteorier och den amerikanska lagstiftningen. Även Jerusalem stämplades som ”opatriotisk” Men Earle tog kritiken med upphöjt lugn: "I'm not trying to get myself deported or something. In a big way this is the most pro-American record I've ever made."

**

Historien om John Walker Lindh är bisarr berättelse, en ond saga, som innefattar allt från den förmögna medelklass liberalismen i soliga Kalifornien till den asketiskt religiösa tillvaron i det vindpinade Afghanistan. Lindh själv står i skarp kontrast till de nära 600 anonyma fångarna som utan rättegång hamnade i Guantanamo.

2002 dömdes John Walker Lindh till 20 års fängelse. Processen drogs ut av ett flertal rättegångar, överklagande och diverse lagvrängande. Under tiden har media försökt att hitta en förklaring till hans handlande både på ett psykologiskt, emotionellt och spirituellt plan.

I otaliga teve-och radioprogram porträtterades han som resultatet av hur den liberala och tillåtande västkustlivsstilen hade spårat ut. John Walker Lindh hävdar själv att han bara följde sin tro. Häromåret blev han frigiven från fängelset. John Walker Lindhs vidare öden är okända. Kanske hänger han i den lokala moskén?