Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Gnistan som startade en brand

Publicerad 2022-01-23 11:29:39 i Allmänt,

Biko

Peter Gabriel I 1980

You can blow out a candle
But you can't blow out a fire …

Den 21 augusti 1977 greps Steve Biko av den sydafrikanska säkerhetspolisen enligt apartheidregimens antiterroristlagar. Han fördes till ett häkte i Port Elizabeth. Det här var fjärde gången inom loppet av två år som Steve Biko anhölls misstänkt för ”terrorism”.

Redan i tonåren hade Stephen Bantu Biko börjat intressera sig för politik. Som ung läkarstudent hade han 1969 bildat en svart studentorganisation och på så sätt fått säkerhetspolisens ögon på sig. Men Steve Biko fortsatte att engagera sig politiskt. Han initierade olika sociala projekt i de fattiga svarta områdena.

Det här blev för mycket för den vita regimen i Pretoria, för vilken Biko var en ständig nagel i ögat. 1973 blev han ”bannlyst” av den Sydafrikanska regeringen och placerades i kommunarrest i sin hemstad King William’s Town i Östra Kapprovinsen. Kommunarresten hindrade inte Biko från att fortsätta sina politiska ambitioner.

När nu Steve Biko häktades för fjärde gången var det antagligen bara ett led i myndigheternas trakasserier mot honom. Men det här gången gick något snett. Den 7 september rapporterar säkerhetspolisen att Biko ådragit sig skallskador under ett förhör, de noterar också att han beter sig underligt och inte är samarbetsvillig. Läkare tillkallas för att undersöka honom. Biko ligger då naken, handfängslad, på ett stort metallhalster. De tre läkarna bortser helt från de uppenbara tecknen på en neurologisk skada.

Den 11 september har Biko övergått till mer eller mindre permanent medvetslöshet. Polisens läkare rekommenderar i det här läget att han flyttas till ett sjukhus. Biko transporteras naken och livlös på flaket till en Land Rover de 1 200 kilometerna till Pretoria. En resa på över tolv timmar. Några timmar efter ankomsten hittas Biko död, liggande naken på golvet, i en cell på Pretoria Central Prison. Efteråt stod det klart att Biko dog av de hjärnskador han ådragit sig under förhöret.

Den Sydafrikanska justitieministern Jimmy Kruger gick omedelbart ut med att Biko avlidit på grund av en hungerstrejk. Men när lokala och utländska medier började rota i saken ändrade regeringen snabbt ståndpunkt. I stället erkände myndigheterna att Biko dött av skallskador men att de misslyckats med att hitta någon skyldig till dödsfallet. Enligt den officiella rapporten uppstod skadorna under ett bråk med säkerhetspolisen i häktet.

Nu var knappast Biko den förste som mördats av apartheidregimen. Men de brutala omständigheterna kring Steve Bikos död skapade en våg av protester från hela världen. Biko blev snabbt en martyr och en symbol för de svartas kamp mot apartheidregimen. I Sydafrika blev trakasserierna mot de svarta politiska organisationerna ännu hårdare vilket resulterade i att FN:s säkerhetsråd beslutade om ett vapenembargo mot landet.

Bikos familj stämde den Sydafrikanska staten för dödsfallet. Efter en förlikning fick de en ersättning på 25 000 dollar. Till att börja med friades de tre läkare som undersökte Biko. De skulle dröja till mitten av 80-talet innan de fick någon som helst reprimand. Detsamma gäller de poliser som mördade honom. I samband med att ärendet togs upp av sanningskommisionen i Sydafrika under 90-talet fick poliserna amnesti.

Under stora delar av 70-talet var Steve Biko ett välkänt ansikte i nyhetsrapporteringen. Peter Gabriel hade med växande intresse följt Bikos politiska arbete. I en intervju berättar Gabriel att han trodde att publiciteten skyddade Biko mot den Sydafrikanska regeringens våld. När nyheten om Bikos död annonserades blev Gabriel djupt chockad.

I vredesmod skrev han ”Biko”. I låten beskriver han händelserna i häktet, inte från Steve Bikos perspektiv som man i förstone kan tro, utan från en vit sydafrikans synvinkel. I en intervju med Sounds 1980 förklarade sig Peter Gabriel: "It's a white, middle-class, ex-public schoolboy, domesticated, English person observing his own reactions from afar. It seemed impossible to me that the South Africans had let him be killed when there had been so much international publicity about his imprisonment. He was very intelligent, well reasoned and not full of hate. His writings seemed very solid in a way that polarized politics often doesn't." 

Den före detta Genesismedlemmen överraskar dessutom lyssnaren med att sjunga vissa fraser på xhosa (Yihla Moja, Yihla Moja), vilket är den svarta ursprungsbefolknings språk (som också Nelson Mandela pratade).

Enligt Gabriel var den dramatiska och suggestiva ”Biko”den första politiska sång han skrivit. Den släpptes på hans tredje soloalbum 1980 (även kallad ”Melt”). Den blev ingen större hit och försvann obemärkt från listorna. I det här läget anade nog inte Peter Gabriel vilka märkliga turer låten skulle ta.

Vid den här tidpunken var intresset för den Sydafrikanska apartheidregimen inte särkilt stort inom rockvärlden. En handfull artister hade under 70-talet verkat för att uppmärksamma den vidriga behandlingen av svarta, bland annat Harry Belafonte, Stevie Wonder (som greps av polisen efter att ha genomfört en protestspelning utanför Sydafrikas ambassad i Washington) och Bob Marley. Men för övrigt var det tyst.

Men på en annan plats i en annan del av världen hade en viss Steve van Zandtz, Little Steven i Bruce Springsteens E Street Band (numera mest känd som Sil i Sopranos), hört ”Biko”spelas när han satt på en biograf. Även om han inte visste vilken artist det var som hade gjort låten eller för den skull vem eller vad låten handlade om kunde han inte släppa den ur hjärnan.

Efter vissa efterforskningar lyckades van Zandtz spåra upp låten. Han hade aldrig hört talas om Biko men han blev fascinerad av den afrikanske frihetskämpens öde. Samtidigt blev han varse om den kriminella sydafrikanska apartheidregeringen. Efter Bob Geldolfs lyckade initativ med Live Aid-galan följde en lång rad galor för olika politiska och sociala ändamål. Steven van Zandtz blev till den milda grad engagerad i apartheidfrågan att han initierade Sun City kampanjen. 

Redan 1980 hade FN beslutat om en kulturell bojkott mot Sydafrika. Artister och idrottsmän uppmanades att inte uppträda i Sydafrika. Trots det fortsatte en lång rad artister som, Elton John, Rod Stewart och Queen, att turnera i landet. Ett av de ställen där de uppträdde var Sun City. En stor nöjesanläggning mitt ute i öknen enbart till för de vita.

Little Steven ville nu uppmärksamma bojkotten mot Sydafrika genom sin Sun City- kampanj, där en lång rad kända artister protesterade mot apartheidsystemet och samlade in pengar till olika svarta sydafrikanska organisationer. Sun City fick enorm uppmärksamhet. Den bidrog till att orättvisorna i Sydafrika uppmärksammades och att sätta apartheid på den politiska agendan.

Live Aid markerade annars starten för ett socialt och politiskt engagemang från popeliten under 80-talet som världen dittills aldrig skådat. Artisterna bokstavligt talat tävlade om att överträffa varandra i fråga om att förbättra världen. Stödgalor avlöstes av stödgalor. Artister som U2, Sting, Midnight Oil och Bruce Springsteen uppmärksammade allt från miljökatastrofer, krigsänkor till okända indianstammar i Amazonas. Publiken formligen överöstes av poplåtar om förtryckta och diskriminerade minoriteter.

Men någonstans blev det för mycket. Mitt i allt samhällsengagemang och solidaritet glömdes något bort. Känslan? Humorn? Trots allt behöver inte en poplåt nödvändigtvis ett budskap för att vara bra. Det kanske räcker med att det svänger. Engagemanget blev till tomma klyschor. Solidariteten till ihåliga slogans. 

Naturligtvis kom en motreaktion. Politisk pop var under många år något fult och det dröjde länge innan grupper som Rage Against The Machine åter kunde skriva politiska texter utan att ställas i den mediala skamvrån. Men faktum kvarstår. Många av de här låtarna under 80-talet som ”Biko” eller ”Sun City” åstadkom faktiskt något. De lyckades med sitt uppsåt - att skapa opinion.

”Biko” är en av Peter Gabriels mest älskade sånger. Den är given på hans konserter och kom också med på hans samlingsalbum som släpptes för några år sedan. Kanske kände Peter Gabriel, när han 1987 gjorde en nyinspelning av ”Biko” för Richard Attenboroughs film om den svarte martyren Cry Freedom, att han faktiskt hade åstadkommit något med sin musik. 

Mordet på Steve Biko var början till slutet för den Sydafrikanska apartheidregimen. En regim som hade rasism, våld och övergrepp inskrivet i sin konstitution. Det var gnistan som startade en brand.

”Living, he was the spark that lit a veld fire across South Africa. His message to the youth and students was simple and clear: Black is Beautiful! Be proud of your Blackness!”
I ett minnestal 2002 hyllade Nelson Mandela frihetshjälten Steve Biko.
 
 
 
 
Lyssna på låten här:
 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela