Hatets sorgesamma frukter
Strange Fruit
Billie Holiday I 1939
Southern trees bear strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Märkliga frukter kunde ses hänga från träden i sydstaterna i början av förra seklet. Frukter av hat, oförsonlighet och mänsklig ondska. De var alla de svarta lynchoffer som mött döden när mobben kommit och hämtat dem. Vid den här tiden mördades tusentals svarta under groteska, karnevalsliknande former, utan att ha blivit dömda för något. Men det skulle krävas en vit jude och en svart sångerska från Nordstaterna för att världen skulle bli varse om ohyggligheterna.
En morgon 1904 kunde man läsa följande notis i The Vicksburg Evening Post:
”Luther Holbert and his wife, negroes ... were tied to trees and while the funeral pyres were being prepared, they were forced to hold out their hands while one finger at a time was chopped off. The fingers were distributed as souvenirs. The ears of the murderes were cut off. Holbert was beaten severly, his skull was fractured and one of his eyes, knocked out with a stick, hung by a shred from the socket. ’Some of the mob used a large corkscrew to bore into the flesh of the man and woman. It was applied to their arms, legs and body, then pulled out, the spirals tearing out big pieces of raw, quivering flesh every time it was withdrawn.”
Av tonen i notisen att döma hade det lika gärna kunnat vara ett sportsreferat eller en recension om den lokala skolorkestern. Men det var det inte. Notisen handlade om lynchningen av en man och hans fru av en mobb på över tusen personer i Doddsville, Mississippi. Den olycklige Luther Holbert var anklagad för mordet på en ung vit farmare i trakten. Tidningsnotisen nämnde samtidigt i förbifarten att två okända svarta personer redan hade blivit dödade av misstag av mobben i tron att de var Luther Holbert.
Morden i Doddsville var på intet sätt något ovanligt. Lynchningar, där svarta mördades med ofattbar brutalitet och med myndigheternas goda minne (för att inte säga deras medhjälp) var ett vanligt förekommande inslag i Sydstaterna från åren efter inbördeskriget till och med 1940-talet. Man beräknar att 3 833 svarta lynchades i USA mellan 1889 och 1940. Men troligtvis mördades betydligt fler. Vanligast var det i sydstaterna (cirka 90 procent av fallen) men lynchningar förekom även norr om Mason-Dixon linjen.
Lynchningarna tenderade att äga rum i små fattiga städer på landsbygden. De handlade inte om några gärningar i lönndom. Tvärtom. Evenemanget annonserade ofta i förväg i tidningarna. Hela samhället deltog. Upp till 10 000 personer kunde närvara vid en lynchning. Folk var uppklädda som för att gå på en fest. Många äldre män brukade ta på sig sin gamla uniform eller liknande för att visa att det var en akt av patriotism.
Offren var i regel svarta och män. Men även kvinnor och barn mördades. De stod ofta anklagade för påstådda brott. Inte bara grova som mord, stöd och våldtäkt. Brotten kunde lika gärna handla om att ha förolämpat en vit person, skryt, svordomar – eller bara genom att ha köpt en bil eller varit för ”smart”. I vissa fall fanns det inga brottsanklagelser överhuvudtaget. Lynchningarna skedde bara som en form av förebyggande åtgärd för att ”hålla de svarta på plats”.
För många svarta var det livsfarligt att på något sätt utmana en vit person eller bara råka ge fel person en tvetydig blick. Lynchningar påverkade inte bara relationerna mellan de svarta och de vita, utan hela samhällsklimatet i södern.
Vad gäller själva genomförande av lynchningarna visste fantasin inga gränser. Offren hängdes, brändes på bål, kokades levande, steglades, bara för att nämna några tillvägagångssätt. I den festivalliknande yran som omgav evenemanget skars fingrar, öron och genitalier loss och delades ut till publiken eller såldes som souvenirer. (I vissa livsmedelsaffärer i södern fanns burkar med olika lemmar från lynchoffer till försäljning. Som till exempel ett finger.) Sedan hängdes offren upp i ett träd, eller släpades genom staden, för allmän beskådan. Det tillverkades även vykort från lynchningarna som spreds över stora delar av landet.
Man kan bara föreställa den fasa som de svarta i sydstaterna som bevittnade lynchningarna kände. Allt detta pågick med statens goda minne. Vid flera tillfällen försökte den amerikanska kongressen rösta i genom en federal anti-lynchningslag. Men vid varje tillfälle röstades förslaget ner av en majoritet folkvalda, företrädesvis från sydstaterna.
”Strange Fruit” är kanske den klaraste vittnesbörden om rashatet och fördomarna under denna tiden. Den handlar om de omfattande lynchningarna av svarta i sydstaterna. Dess starka och grymma textrader bränner sig fast på näthinnan hos publiken. ”Strange Fruit” har en mycket speciell historia. I synnerhet då den är skriven av en vit.
Även om Billie Holiday aldrig sett en lynchning i hela sitt liv, och turnerat mycket sparsamt i sydstaterna, hade hon erfarenhet av rasism. Till och med när Holiday stod på toppen av sin karriär var hon hänvisad till varuhissen (medan hennes vita bandkollegor kunde ta den vanliga) när hon uppträdde på ett lyxhotell i New York. Hon fick inte heller visa sig hotellets matsal eller använda huvudentrén. 1930-talets USA var ett segregerat samhälle.
Billie Holiday påstår i sin spökskrivna självbiografi Lady Sings The Blues att hon, med lite hjälp utifrån, skrivit ”Strange Fruit” själv – men det är en ren lögn. Både text och melodi till sången är skriven av en viss Abel Meeropol under pseudonymen Lewis Allen. Abel Meeropol var jude, kommunist och arbetade som småskolelärare på en skola i Bronx. Han var mycket aktiv, om än i hemlighet, inom det amerikanska kommunistpartiet och engagerad i olika civilrättsliga frågor. Meeropol skrev även en uppsjö av andra sånger, dikter och noveller även om han aldrig blivit känd för den stora massan. Men ”Strange Fruit” är hans mästerverk - om man kan kalla den så.
Redan under början av 30-talet hade Meeropol sett en bild i tidningen av det sargade liket av en lynchad svart man (man tror att det handlade om en dubbellynchning som ägde rum i Marion, Indiana 1930). Bilden ville inte lämna hans tankar. Först skrev han en dikt om det 1936 och fick den publicerad i The New Masses, en amerikansk vänstervriden tidskrift, under titeln ”Bitter Fruit”.
Vanligtvis brukade Meeropol be andra att tonsätta hans texter. Men till ”Strange Fruit” valde han att komponera musiken själv. Långt innan låten blev en del av Billie Holidays repertoar, framfördes ofta i vänsterpolitiska kretsar bland annat av Meeropols fru.
Vid den här tidpunkten uppträdde Billie Holiday på Café Society i New York. Café Society kan bäst beskrivas som ett vattenhål för intellektuella. En krog och dansställe där många bland den tidens kulturelit samlades. Lady Day var till att börja med tveksam till låten när hon blev introducerad för den. ”Strange Fruit” var ett främmande inslag i hennes låtrepertoar som annars mest handlade om banala kärlekslåtar. Forskarna tvistar också om hon verkligen förstod innebörden av ”Strange Fruit” när hon först läste den. Hennes enda fråga efter att ha läst texten var vad ”pastoral” betydde.
Men när hon framförde den för första gången upptäckte hon den enorma effekt det laddade innehållet hade på publiken. Man kan lätt föreställa sig den chock som människorna i lokalen fick när de hörde låten. Billie Holiday var känd som en ”torchsinger”, sorgsna sånger om krossad kärlek. Här stod hon nu och sjöng en sång om massmord och mänsklig ondska. Politisk till på köpet. Det är ungefär som Kylie Minogue skulle sjunga om fasorna i Irak. Mord som alla kände till men ingen direkt pratade om. Publiken satt knäpp tysta under hela framförandet. När det var klart var det ingen som applåderade. Men plötslig bröt en ensam person tysnaden och började nervöst applådera. Då sprack hela församlingen ut i stormande applåder och jubel. Succén var given.
”Strange Fruit” blev genast en stor publikfavorit och ryktet om den känsloladdade sången spred sig. Men när det blev dags för skivinspelning backade emellertid Holidays skivbolag Columbia. Låten var för kontroversiell och det stora skivbolaget ville inte stöta sig med sina kunder i sydstaterna. I stället fick hon spela in ”Strange Fruit” på den lilla etiketten Commodore.
Det är lite av en paradox att ”Strange Fruit” kom när lynchningar som företeelse var på väg att försvinna i USA. Det är också en paradox att det var en svart artist från norra USA (Billie Holiday var född i Baltimore och uppvuxen i New York) som knappt hade satt sin fot i sydstaterna, som först vågade ta upp problemet med övervåld mot svarta. Men det gör inte låtens betydelse desto mindre.
För några år sedan fanns ”Strange Fruit” med på den brittiska musiktidskriften Q:s lista över ”ten songs that actually changed the world”. ”Strange Fruit” räknas av många som den första politiska låten i populärmusikens historia. Vissa menar också att ”Strange Fruit” i sig var en krigsförklaring mot orättvisorna i den amerikanska södern och en början på den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Men hur kom det sig att det var just Billie Holiday som sjöng om lynchningarna och inte någon av alla de blues- och jazzmusiker från sydstaterna? Och att dessutom var en vit jude som vågade skriva en sång om det? Även om de flesta svarta artisterna från den amerikanska södern själva bevittnat eller i alla fall känt till lynchningarna – så finns det knapp några låtar om fenomenet. Det beror till stor del på att det var livsfarligt för dem att skriva om saker som kunde reta de vita. Dessutom, när de svarta i södern väl gick ut för att dansa och ha kul ville de inte bli påminda om den fasa som präglade deras vardag.
Abel Meeropol dog i tysthet för några år sedan utan att han egentligen fick äran för ”Strange Fruit”. Billie Holiday satte sig själv som ensam låtskrivare – utan att ge Meeropol cred för låten. Det slutade med att Abel Meeropol fick gå till domstol för att få ut royalties samt låtskrivarcred. Billie Holiday själv dog 44 år gammal i djupaste misär. Utfattig och utan vänner. Djupt nere i ett drogmissbruk. Men hon kommer alltid bli ihågkommen för ”Strange Fruit”. Det lär inte finnas någon annan låt i den amerikanska historien som har fått en publik så tyst och så illa till mods som den.