Låten och inspirationen

William Butler Yeats Visits Lincoln Park And Escapes Unscathed

Phil Ochs I 1968

In Lincoln Park the dark was turning ...

På många sätt påminde demokraternas konvent i Chicago 1968 om Göteborgskravallerna i början av 00-talet. Fast många gånger värre. I båda fallen handlade det om våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter, alternativkulturen vs. etablissemanget, som mer än någon annan händelse förde fram nationens ideologiska och politiska motsättningar i dagsljuset. Och i bägge fallen slutade kravallerna med ett segdraget rättsligt efterspel som ältas än i dag.

1968 var ett valår i USA. Det här året skulle visa sig vara ett av de turbulentaste i den unga nationens historia. Kriget i Vietnam var på väg att spåra ur. Tetoffensiven som hade satts i gång i början av året hade medfört 2 000 döda amerikanska soldater. Opinionsmätningarna visade att färre än en fjärdedel av amerikanarna nu stödde Lyndon B Johnson och hans sätt att sköta kriget.

Den 4 april mördades Martin Luther King vilket resulterade i blodiga upplopp i ett flertal av USA:s storstäder. De etniska motsättningarna var mer uppenbara än någonsin. Och på universitet runt om i landet ockuperade studenterna campusen i protest mot kriget. För de flesta stod det klart att Vietnam skulle bli valets huvudfråga.

 Redan tidigt i valrörelsen hade Robert Kennedy aviserat att han kandiderade som demokraternas presidentkandidat. Kennedy seglade snabbt upp som storfavorit. Med sin karisma och släktskap till John F skulle han lätt bli demokraternas kandidat till Vita Huset och vinna valet över Nixon. I det läget meddelade den sittande presidenten, Lyndon B Johnson (LBJ), att han inte ställde upp för omval.

Troligtvis skulle Robert Kennedy blivit USA:s näste president. Men i juni, samma kväll som han vann primärvalet i Kalifornien, mördades han. Helt plötsligt hamnade valrörelsen i ett vacuum. De enda kandidaterna som återstod var Eugene McCarthy, en allmänt erkänd politiker och uttalad krigsmotståndare men samtidigt en person som de politiska kommentatorerna avfärdade som ”nice guy but born loser” samt den sittande vicepresidenten Hubert Humphrey. 

Humphrey representerade knappast något nytt. Han var deklarerade att han tänkte fortsätta den politiska väg LBJ redan slagit in på. Vilket innebar fortsatt krig i Vietnam.

När det började dra ihop sig mot demokraternas partikonvent i Chicago under augusti, då partiets presidentkandidat skulle nomineras, anade nog många att det skulle bli kaotiskt. Det låg liksom i luften. En lång rad organisationer hade aviserat att de tänkte anordna demonstrationer. Många ville manifestera sitt missnöje med LBJ. Främst handlade om fredsorganisationer som protesterade mot kriget. Men även The Black Panthers med Bobby Seales i spetsen planerade att närvara.

I det här läget dök en ny grupp teatraliska, mediamedvetna anarkister upp på scenen. De kallades sig the Yippies (Youth International Party) och leddes av Jerry Rubin och Abbie Hoffman. 

Abbe Hoffman hade vid den här tidpunkten börjat göra sig ett namn som en av alternativkulturens förgrundsgestalter. En radikal fredsaktivist med försmak för det teatraliska och absurda. Han arrangerade bland annat en stor fredsmanifestation mot Vietnamkriget i självaste Washington, där han tillsammans med 50 000 tusen andra demonstranter med hjälp av tankeenergi försökte få Pentagon att levitera. Enligt ett flertal vittnen på plats lyfte byggnaden och ändrade dessutom färg till en orange-lila kulör. Å andra sidan kan man se det mesta med rätt sorts substanser i kroppen. Vid en annan aktion tog sig Hoffman och ett stort antal andra aktivister in på börsen på Wall Street och kastade ner dollarsedlar (de flesta av dem fejk) till mäklarna på börsgolvet.   

The Yippies var emot etablissemanget. De ville visa upp ett exempel på alternativ livsstil i motsats till den som politikerna promotade. De trodde på att skapa en gatans absurda teater. Kriget var ju absurt, argumenterade de, därför borde också de vara absurda på vildast möjliga sätt. Inför partikonventet planerade de nu en stor manifestation mot kriget.

The Yippies plan var att locka en halv miljon ungdomar till Chicago för att röka marijuana, digga till bra rockmusik och dansa hela natten samt bränna inkallelseorder. ”Festival of Life” kallade de evenemanget. Kort sagt skapa ett sådant kaos att presidenten skulle bli tvingad att dra tillbaka de amerikanska styrkorna från Sydostasien. Lite långsökt kanske men helt i anarkistisk anda.

 Under ett helt år planerade The Yippies för sammankomsten. Ju längre tiden gick ju vildare blev planerna. Som sin egen kandidat till demokraternas konvent hade de nominerat en gris ”Pigasus the immortal”. Hoffman ville dessutom ha en jättelik demonstration som inkluderade offentlig otukt, en så kallad ”fuck-in”. I januari gick The Yippies ut med en allmän inbjudan, ”A statement from YIP”:

”Join us in Chicago in August for an international festival of youth, music, and theater. Rise up and abandon the creeping meatball! Come all you rebels, youth spirits, rock minstrels, truth-seekers, peacock-freaks, poets, barricade-jumpers, dancers, lovers and artists!

It is summer. It is the last week in August, and the NATIONAL DEATH PARTY meets to bless Lyndon Johnson. We are there! There are 50,000 of us dancing in the streets, throbbing with amplifiers and harmony. We are making love in the parks. We are reading, singing, laughing, printing newspapers, groping, and making a mock convention, and celebrating the birth of FREE AMERICA in our own time.

Everything will be free. Bring blankets, tents, drafts-cards, body-paint, Mr. Leary’s Cow, food to share, music, eager skin and happiness. The threats of LBJ, Mayor Daley and J. Edgar Freako will not stop us. We are coming! We are coming from all over the world!

The life of the american spirit is being torn asunder by the forces of violence, decay and the napalm-cancer fiend.

We demand the politics of Ecstacy! We are delicate spores of the new fierceness that will change America. We will create our own reality, we are Free America! And we will not accept the false theater of the death Convention.

We will be in Chicago. Begin preparations now! Chicago is yours! Do it!

Förutom de ovan nämnda lovade programmet poesiläsning, massmeditation, politiska tal och ”a dawn asswashing ceremony” (?).

Sagt och gjort, för att överhuvudtaget kunna locka ungdomar till Chicago var de tvungna att förvandla Festival of Life till en rockfestival. Och för att ytterligare hälla bränsle på det planerade kaoset var de tvungna att få dit de allra populäraste banden. Problemet var bara att inga var intresserade av att ställa upp.

Till slut, efter mycket övertalande, lovade några enstaka halvkända artister att de skulle ställa upp. Med Ed Sanders medlem i The Fugs, den politiske folksångare Phil Ochs (som var en del av Eugene McCarthys kampanj och dessutom gjorde hans kampanjlåtar) samt de okända Detroitbandet MC5 ledda av White Pantherledaren och poeten John Sinclair, såg The Yippies popfestival inte mycket ut för världen. Dessutom var Allen Ginsberg på plats för att läsa dikter. Knappast ett evenemang som skulle locka tusentals amerikanska ungdomar till Chicago.

Chicagos stadsledning, med borgmästare Richard Daley i spetsen, såg å andra sidan det demokratiska konventet som ett bra sätt att marknadsföra staden för världen. Det sista de ville var att massa fredsdemonstranter och andra galningar skulle spoliera planerna. Eftersom det inte fanns hotellrum för alla tillresta hade fredsaktivisterna och The Yippies ansökt att få tälta i det centralt belägna Lincoln park. Stadsledningen avslog nu deras ansöka och meddelade dessutom att ett utegångsförbud från och med klockan elva på kvällen skulle införas. Men de flesta trotsade myndigheternas förbud.

När konventet nu började närma sig beordrade Daley stadens 12 000 polismän att arbeta tolvtimmarsskift. Dessutom anlände 7 500 armésoldater och 6 000 inkallade Nationalgardister till Chicago för att upprätthålla ordningen. Staden började alltmer likna en krutdurk.

Det demokratiska konventet i Chicago skulle bli en av de blodigaste sammankomster i USA:s historia. En hänsynslös konfrontation mellan etablissemanget och alternativkulturen. Arrangörerna hade räknat med att minst 100 000 deltagare skulle medverka i festivalen. När konventet började närma sig, den 8 augusti, hade några tusen fredsanhängare anslutit sig till demonstranterna. Lägg därtill minst 2 000 Yippies. Men det var ändå långt ifrån de 100 000 som arrangörerna kalkylerat.

Även media var på plats. Av någon anledning verkade som pressen börjat få blodvittring för de hade skickat de allra bästa till Windy City. Terry Southern, Jean Genet och William Burroughs, tillsammans med kändisfotografen Michael Cooper, var bara några som var på plats.  

Kravallerna under demokraternas konvent i Chicago var egentligen inte en enskild händelse. Upploppen mellan ungdomar och polis pågick under hela veckan De första allvarliga sammanstötningarna satte i gång den 24 augusti. Polisen hade börjat använda tårgas för att skingra demonstranterna och få ut ungdomarna från Lincoln Park. Det hela avvärjdes emellertid av Allen Ginsberg som ledde ut hela folkmassan ur parken med en gemensam ”Om-ing” (de närvarande mässade ”oooommmmm” som en sorts meditation).

För varje dag som gick trappades våldet upp. När demonstranterna vägrade följa utegångsförbudet skickade stadsledningen in cirka 1 000 poliser utrustade med gummikulor, tårgas och vattenkanoner för att rensa parken. Händelserna under de följande dagarna kan i det närmaste beskrivas som ett regelrätt fältslag mellan polis och demonstranter.

 Kravallerna kulminerade på konventsdagen, onsdagen den 28 augusti. Dagen inleddes med att Abbie Hoffman blev arresterad medan han åt frukost på grund av att han skrivit ”Fuck” på pannan. På kvällen samlades mellan 10 000 och 15 000 demonstranter i ena hörnet av parken uppeldade av Yuppiesledarna. Kravallerna den här natten spred sig över stora delar av staden och tårgasen låg tjock på Chicagos gator.

Och mitt under de värsta upploppen stod MC5 på scen och körde i gång ”Kick out the Jam”. När tårgasröken hade skingrats mot slutet av veckan kunde man summera popfestivalen. En person hade dödats, över 1 000 personer hade skadats och mer än 660 demonstranter hade gripits. Nu var det inte bara demonstranter som hade skadats. Polisens våld var helt urskillningslöst. Även vanliga förbipasserande Chicagobor, hamnade på slagfältet och blev blåslagna av polisens batonger. På bästa sändningstid kunde amerikaner runt om i landet följa statsmaktens övervåld mot sina egna medborgare. En av de gripna var Phil Ochs. Han hade tagits av polisen tillsammans med Rubin och Hoffman när de försökte ta sig in i konventhallen med sin gris Pigasus.

Åtta personer åtalades sedermera för anstiftan till upploppen. Det var förutom Hoffman och Rubin, David Dellinger, Tom Hayden, Rennie Davis, John Froines, Lee Weiner och Bobby Seals*. Alla de åtalade var på något sätt knutna till The Yippies eller fredsrörelsen (förutom Bobby Seals som tillhörde The Black Panthers). De åtalade fick namnet ”The Chicago Eight” i media.

Den stora frågan under rättegången var egentligen om The Chicago Seven medvetet, med uppsåt, hade planerat för kravallerna. Än idag kan de inblandade inte svara på den frågan.

Den som kanske förstod saken bäst var Norman Mailer:

”Left-Winger are incapable of conspiracy because they´re all egomaniacs.”

Eller som Abbie Hoffman själv kommenterade saken:

”Conspiracy? Hell, we couldn’t agree on lunch.”

Rättegången, som varade i närmare två år, blev i mångt och mycket en parodi. The Yippies passade på att göra förhandlingarna till en cirkus, en manifestation för det absurdas teater. Alla upptågen under rättegången och munhuggningen mellan Abbie Hoffman och domare Julius Hoffman (inget släktskap) skapade stora rubriker och allmän munterhet.

Den 20 februari 1970 kom domarna i målet. Och precis som i fallet med Göteborgskravallerna lades hela skuldbördan på demonstranterna. Alla de sju aktivisterna dömdes till fem års fängelse samt 5 000 dollar i böter. Samtliga polisbefäl friades. Det faktum att så många hade skadats av polisens övervåld negligerades helt.

Vissa förlorade hoppet för USA som nation efter kravallerna. Phil Ochs är en sorgligt förbisedd folksångare och i det närmaste helt okänd i Sverige. Han kom fram i samma veva som Bob Dylan och kallades för ”popens journalist” för att allt som oftast tog upp dagsaktuella händelser i sina låtar.

Det är allmänt känt att händelserna vid demokraternas konvent knäckte honom. Phil Ochs, den patriotiske rebellen som beundrade John F. Kennedy, John Wayne och Johnny Cash tappade helt enkelt tilltron för den nation han levde i och dess system. Han blev aldrig densamme efter det. Kort efter Chicagohändelserna släppte Phil Ochs albumet Rehearsals for Retirement. Albumomslaget visade en gravsten med Phils porträtt.

Sångerna på detta sorgsna album reflekterade Phil Ochs förvirring över det USA han levde i. Många av låtarna tar upp händelserna i Chicago på ett eller annat vis, tydligast på ”William Butler Yeats Visits Lincoln Park and Escapes Unscathed.”

”William Butler ...” är en av Phil Ochs allra finaste låtar. Den går i a-moll. Med ett enkelt pianoarrangemang reflekterar Ochs över partikonventet. I en ironisk gest ikläder sig Ochs den store poetens roll som betraktare av kaoset i Lincoln park. Låten räknas som en av hans bästa och är med på samlingsalbumet som kom för några år sedan.

Bara några år senare tog Phil Ochs livet av sig efter att ha förlorat kampen mot alkoholismen och sina inre demoner.

Det finns flera låtar som tar upp kravallerna i Chicago. The Fugs gjorde ”Chicago” skriven av Ed Sanders och Country Joe McDonald. CS&N kommenterade även de händelserna på en låt med samma namn.

Demonstrationerna under demokraternas partikonvent i Chicago var de mest våldsamma och brutala i landets historia. En hänsynslös konfrontation mellan etablissemanget och alternativkulturen. I många avseende ett nederlag för alla inblandade - både USA som nation och för fredsrörelsen.

Hubert Humphrey blev nominerad som demokraternas presidentkandidat och förlorade sedermera mot Richard Nixon. Eugene McCarthy försvann in i glömskans rike. Förhoppningen om ett slut på Vietnamkriget som hade sett så ljust ut bara några månader tidigare, grusades nu.

The Yippies fick sin konfrontation. Händelserna blev verkligen det absurdas teater men de fick knappast tillbaka de amerikanska trupperna från Sydostasien.

Upploppen i Lincoln Park lärde dock amerikanarna några obekväma sanningar om sin egen nation. Den visade på ett ogenerat sätt sprickan i fasaden. De inre motsättningarna. Vissa påstår att det inte var under inbördeskriget eller i Vietnam som USA förlorade oskulden - utan i Lincoln Park.