Med en raket under huven
Rocket 88
Ike Turner & The Kings of Rhythm I 1951
V-8 motor and this modern design,
Black convertible top and the gals don't mind
Sedan tidernas begynnelse har det funnits kärlekslåtar. Smäktande ballader, tårdrypande sonater eller ödesmättade herdesånger som alla skildrar en av våra mest grundläggande behov; Kärleken till vår nästa. De kan vara riktade till äkta makar, älskarinnor, gaypartners eller till och med djur. Men inga kärlekslåtar är så passionerade, så innerliga, som mannens kärleksförklaring till sin bil.
Under våren 1951 gick det upp en låt på den amerikanska R&B listan med det okända bandet Jackie Brenston & His Delta Cats. Den lät inte som något lyssnarna hade hört förut. Den var rå, sexig med ett medryckande beat. Den kallades ”Rocket 88”.
”Rocket 88” var i grund och botten en bluestolva. En så kallad ”jump blues”. På det hade man lagt boogie woogie-piano mixat med lite swinginspirerat blås. Men man hade dessutom gjort den råare genom att lägga en distad gitarr i förgrunden och addera ett tenorsaxofonsolo. Bandmedlemmarna medgav i efterhand att ”Rocket 88” i sin tur var baserad på Jimmiy Liggins dänga ”Cadillac Boogie”.
I en recension i Time några år senare beskriver man låten:
Rocket 88 was brash and it was sexy; it took elements of the blues, hammered them with rhythm and attitude and electric guitar, and reimagined black music into something new. If the blues seemed to give voice to old wisdom, this new music seemed full of youthful notions. If the blues was about squeezing cathartic joy out of the bad times, this new music was about letting the good times roll. If the blues was about earthly troubles, the rock that Turner's crew created seemed to shout that the sky was now the limit.
I låten mässar sångaren gång på gång frasen;”Everybody likes my rocket 88”. Och budskapet gick fram för vid den här tiden visste de flesta amerikanare var det unga bandet menade med Rocket 88.
Oldsmobile 88 var något helt nytt när den kom 1949. Det stockkonservativa GM-märkets fordon vid den här tidpunkten betraktades ganska tråkiga och förutsägbara. Rocket 88 var rena motsatsen.
88:an var en mellanstor bil. Det var betydligt mindre, lättare och smäckrare än de andra modellerna samtidigt som den hade en mycket kraftig femliters motor. Den första riktiga bilen med en V8 och topplock och med svindlande 135 hästkrafter. Den gick från noll till hundra på tretton sekunder. Något alldeles sensationellt på den här tiden. Den lätta vikten i kombination med en urstark motor innebar att 88:an var den snabbaste bilen man kunde hitta i dåtidens USA.
88:an var ett fartvidunder. Framgångarna lät inte vänta på sig. Bilen gjorde snabbt avtryck på Amerikas racingbanor. Redan första året efter den introducerades vann bilen sex av nio Nascartävlingar. Därefter sopade den banan med konkurrenterna. Ingen annan bil kunde matcha 88:an. Det var som att ha en raketmotor under huven.
Oldsmobile 88 blev även en omedelbar succé bland bilköparna när den kom. Alla ville köpa den snabba bilen. En känd slogan från den här tiden är "Make a Date with a Rocket 88”. Den räknas numera som marknadens första ”Muscle car”, som väl bäst kan översättas till sportbil. I dess kölvatten skulle följa bilar Plymouth Barracuda, Ford Mustang, Pontiac GTO, Dodge Challenger och Corvette.
Även designen skiljde Oldsmobile 88 från de andra bilarna. Den var modern och djärv. GM:s marknadsförare kallade designen ”futuramic”, en hopslagning av orden ”Future” och ”Dynamic”. Själva kombinationen av stil och kraft fick 88:ans försäljningssiffror att nå sky high under hela det kommande decenniet.
Nu var det inte bara hos bilköparna Oldsmobile 88 var populär. Även de kriminella och spritsmugglarna älskade den. Den körde i från varenda polisbil på hela kontinenten. Oldsmobile 88 fick snabbt smeknamnet Rocket 88 och det gjorde så stort intryck på GM att de la till en raket i Oldsmobiles logga.
Singeln ”Rocket 88”, som var rena reklamen för Oldsmobile, gick direkt upp till R&B-listans förstaplats. Och var kvar där i hela tre veckor. Det var en av 1951 års allra bäst säljande singlar. Nu var det inte Jackie Brenston som skrivit låten utan Ike Turner. Och det var även Ikes band The Kings of Rhythm som spelat in den. Anledningen till att man använde sig av Jackie Brenston namn, som var saxofonist i bandet, var av skattetekniska skäl.
Den distade gitarren som gav låten dess råa sound kom sig av att på väg till inspelningen hade bandet tappat gitarrförstärkaren på motorvägen. Som någon sorts provisorisk lagning hade de fyllt den med tidningspapper.
Det var som sagt var Ike Turner som skrivit låten. Numera är hans namn synonymt med en knarkande hustrumisshandlare. Han är mest känd som mannen som upptäckte Tina Turner. Något som i det närmaste får betraktas som en paradox då han var en av rock’n’rollens absoluta pionjärer.
Izear Luster Turner Jr fick musiken med modersmjölken när han växte upp i den lilla orten Clarksdale mitt i Mississippideltat. Hans far var en lokal pastor som enligt Ikes självbiografi blev lynchad av en vit mobb. Redan som elvaåring (!) kompade Ike bluesartisten Sonny Boy Williamson på piano under dennes spelningar. Det dröjde inte länge innan den unge Ike bildade sitt eget band.
Under många år harvade Ike Turner och hans band the Rhythm Kings runt i sydstaternas Chitlin’ Circuit och spelade R&B. Vändningen kom när han mötte den tonåriga Anna Mae Bullock 1956 och tog med henne i sitt band. De gifte sig sedermera och deras stormiga äktenskap skulle bli en av kontinentens mest omskrivna.
Till slut bröt sin Tina Turner från det destruktiva äktenskapet och skulle på egen hand, som soloartist, sätta sin exmake i skuggan. I sin självbiografi I, Tina berättar Tina Turner hur Ike misshandlade henne systematiskt och brände henne med cigaretter. I ett försök att få upprättelse släppte Ike 2001 sin egen självbiografi Takin’ back my name där han tog upp misshandelsanklagelserna: "There have been times when I punched [Tina] to the ground without thinking. But I never beat her." En distinktion som nog fick många läsare att lyfta på ögonbrynen.
Det är ett ödets ironi att samtidigt som Tina Turner stod på toppen av sin karriär under 80- och 90-talen, hyllad av hela världen samtidigt som hon tjänade hundratals miljoner på sina låtar, satt Ike i fängelse för drogrelaterade brott.
Nu är inte ”Rocket 88” den första kärleksförklaringen till bilen. Faktum är att så länge det har funnits bilar, har det funnits lovsånger till fortskaffningsmedlet. På ett ömsint sätt skildrar man allt från de blänkande navkapslarna till kolvens rytmiska rörelse. En av det tidigaste var bluespionjären Robert Johnson ”Terraplane Blues”, där han sjunger om det numera sorgligt bortglömda bilmärket Terraplane.
I den här låten använder Johnson sin gamla slitna Terraplane som en metafor för sex. I texten vill bilen inte starta och berättarjaget misstänker att hans flickvän låter någon annan man köra bilen när han inte är hemma. I vers efter vers går Johnson i genom de olika mekaniska problemen med bilen.
Now, you know the coils ain't even buzzin', little generator won't get the spark
Motor's in a bad condition, you gotta have these batteries charged
But I'm cryin', please, please don't do me wrong
Who been drivin' my Terraplane now for you since I been gone?
Att använda bilen som en metafor för sex skulle sedan återkomma i mängder av rocklåtar. Ta bara Prince ångande heta ”Little Red Corvette”. Otaliga artister har skrivit låtar om bilar. Springsteen har i flera låtar prisat Cadillac. The Beach Boys tände publiken med ”409” (om Chevrolets berömda motor) och Little deuce coup” som handlar om T-bird och tävla på gatorna under varma sommarnätter.
Den mesta franka kärleksförklaringen är dock Queens ”I’m in love with my Car”. Den är skriven av bandets trummis Roger Taylor. Taylor ägde vid den här tiden, i mitten av 70-talet, en liten Alfa Romeo som han mer eller mindre dyrkade. Man kan höra ljudet från motorn när han gasar upp i början av låten. Taylor var smart att tjata sig till att låten skulle få ligga som B-sida till singeln ”Bohemian Rhaposody” och den sålde därmed i miljoner.
De svenska rockbanden ville inte vara sämre. Kultbandet Torssons kultlåt ”DKW” är väl närmast legendariskt i sammanhanget. Där de på ett ömsint sätt beskriver den tyska gråsuggan med samma namn som ”En Västtysk produkt, som var känslig för kyla och fukt.”
Jag minns en gammal bil från sextiett.
Den var rostig men den startade rätt så lätt.
När jag smorde in kolven med vaselin,
gick den bättre än en Singer snabbsömsymaskin.
Åter till ”Rocket 88”. ”Rocket 88” räknas som den första riktiga rock’n’roll-låten. Fyra år innan Bill Haley & The Comets mjäkiga ”Rock Around the Clock”. Det behövdes en vit artist för att rock’n’roll skulle få sitt stora genomslag hos allmänheten. ”Rocket 88” spelades in i Sam Phillips Sun-studio. Det här var innan skivetiketten Sun hade blivit till. Det sägs att det var genom intäkterna från ”Rocket 88” som Sam Philips kunde starta sitt legendariska skivbolag.
Ike Turner har i intervjuer muttrat att han inte betraktar ”Rocket 88” som rock’n’roll– utan R’n’B. Oavsett så har den varit inspirationskälla till mängder av artister. Little Richard till exempel snodde pianointrot rakt av till sin ”Good Golly, miss Molly”.
Turner tjänade aldrig några stora pengar på låten trots att singeln sålde närmare en halv miljon ex. I en intervju med Rolling Stone 1971 kommenterade han: ”Some dude at the record company beat me, and I only got 40 dollar for writing, producing, and recording it. And the lead singer (Jackie Brenston) took the band from me and went on his own.” Ännu mer måste det ha svidit att Jackie Brenston fick en sprillans ny Oldsmobile 88 av GM, som tack för den fina reklamen.
