Låten och inspirationen

Moribund the Burgermeister

Peter Gabriel I 1977

Their bodies twistin' and turnin' in a thousand ways
The eyes all rollin' round and round into a distant gaze

För närmare 650 år sedan, närmare bestämt den 24 juni 1374, började invånarna i den lilla staden Aachen i Tyskland välla ut från sina bostäder och ut på gatorna där de manisk började dansa. De var som besatta. Deras lemmar ryckte och de snurrade runt okontrollerbart. Det var upptakten till en av de värsta epidemier som drabbat världen.

Detta var det första riktigt stora utbrottet av dansmanin, eller koreomania som den också kallas, och det skulle sprida sig över Europa under de kommande åren. Människor dansade som galningar, dygnet runt tills de föll ihop av ansträngningen och i vissa fall dog. Än idag är det ingen som vet vad som startade den här masspsykosen. Vid utbrottet i Tyskland kallade man fenomenet St Johns dans.

Nu var inte det här första gången världen hade sett något liknande. Det finns kända incidenter redan från 600-talet och det skulle återuppstå ett flertal gånger runt om i Europa innan det på sextonhundratalet abrupt försvann. En av de tidigast kända fallen är från 1020 då arton bönder i den lilla staden Bernburg, under självaste julottan, började maniskt sjunga och dansa runt kyrkan, så att man störde gudstjänsten.

1237 berättas att en stor grupp barn som gick till fots från Erfurt till Arnstadt började dansa okontrollerat på vägen där de vandrade. 1278 började en folkmassa på över tvåhundra personer dansa på bron över floden Meuse vilket resulterade i att den kollapsade. Det sägs att legenden om råttfångaren i Hameln (som har en historisk bakgrund) handlade om dansmanin. Men det mest kända och mest väldokumenterade är utbrottet i Aachen 1374. I sin bok The Black Death and The Dancing Mania från 1888 beskrev Justus Friedrich Karl Hecker spektaklet:

They formed circles hand in hand, and appearing to have lost all control over their senses, continued dancing, regardless of the bystanders, for hours together, in wild delirium, until at length they fell to the ground in a state of exhaustion. They then complained of extreme oppression, and groaned as if in the agonies of death, until they were swathed in cloths bound tightly round their waists, upon which they again recovered, and remained free from complaint until the next attack.

”Sjukdomen” spred sig snabbt från Aachen till Liege, Utrecht, Tongeren och andra städer i Belgien och Nederländerna. Därifrån fortsatte den vidare till England och genom Rhendalen till Tyskland och övriga kontinenten. Nu började man kalla manin för St Vitus dans. På medeltiden påstod den katolska kyrkan att de drabbade hade blivit besatta av djävulen eller förbannade av något helgon. I Italien kallades smittan för ”tarantism”, då man trodde att de sjuka hade blivit bitna av en spindel eller att den lilla insekten på något sätt sprutat in sitt gift i dem.

**

Under hela medeltiden fortsatte epidemin att blossa upp lite varstans i Europa. Men en kvalmig julidag 1518 tog den fart ordentligt. I Strasbourg (som då låg i det dåvarande Tysk-romerska riket) vandrade en kvinna vid namn Frau Troffea in på ett av stadens torg och började dansa trots att ingen musik hördes. Förbipasserande tittade nyfiket på det udda skådespelet. Under tre till fyra dagar fortsatte Frau Troffea att dansa. Hennes fötter blöder. Hon faller då och då till marken av utmattning, men kämpar sig upp och fortsätter att dansa trots att hon knappt är vid medvetande.

Innan veckan är över har fler än trettio andra dansare anslutit sig till Frau Troffea. De dansar som förhäxade, svänger på höfterna, snurrar runt, hoppar, trots att någon musik fortfarande inte hörs. Inom en månad har antalet svällt till uppemot 400 personer.  

Det är en dödsdans de dansar. Mot slutet av den sommaren har, enligt ett flertal källor, ett dussintal av dansarna på torget dött av hjärtinfarkt, stroke eller ren utmattning. Anledningen till att man känner till händelsen så väl är att den vid den här tiden ansågs som fullständigt sensationell, för att inte säga bisarr. Man skrev om den i lokala och regionala krönikor, läkares anteckningar, prästers predikningar, stadsfullmäktiges protokoll. Man kallade det ”danspesten”.

En av de som ägnat sitt liv att studera fenomenet koreomania är den amerikanske historikern John Waller. I boken A Time to Die: The extraordinary Story of the dancing Plague of 1518 försöker han förklara händelsen i Strasbourg.

- Att händelsen ägde rum är obestridligt, säger Waller i sin bok.

I en intervju med Discovery Channel 2008 är han tydlig med att det offren verkligen dansade:

- De här människorna led inte bara av kramper, skakningar eller konvulsioner. Också om de var i extas rörde sig deras armar och ben som om de medvetet dansade, sade John Waller.

Det var nu sjukdomen definitivt fick namnet st Vitus dans. Det verkade logiskt. St Vitus var en martyr och ett helgon från Sicilien. Enligt en gammal kyrklegend skulle han sända ner plågor i form av tvångsdans om någon gjorde honom förargad. St Vitus blev sedermera även dansens och underhållarnas skyddshelgon.

Myndigheterna visste inte vad de skulle göra för att få slut på eländet. Till slut föste man bara ihop dansarna på tre stora kärror och körde i väg dem till st Vitus helgedom utanför staden. Där fick de ”små kors och röda skor smorda med helig olja” samtidigt som präster mässade och stänkte vigvatten på dem. Om det hjälpte? Fan vet.

**

En av alla de som fascinerades av koreomani och den märkliga medeltida epidemin var Peter Gabriel. Jag kan lika gärna erkänna det med en gång; Jag älskar Peter Gabriel. Jag kan inte beskriva det på något bättre sätt. Allt från hans galna upptåg under Genesistiden på 70-talet då han kunde uppträda utklädd till en stor blomma eller träda fram ur en gigantisk livmoder på scen. Till hans särpräglade experimentella musikodysséer under 80-talet och världsmusik på 90-talet. Det är därför han förekommer så flitigt här på bloggen.  Tyvärr missade jag hans konsert på Avicii Arena häromdagen, då vi fick tillökning i familjen.

”Moribund the Burgermeister” kom med på Peter Gabriels första soloplatta (senare benämnd Car). Det sägs att Peter Gabriel blev inspirerad av fenomenet när han läste en bok om medeltida sjukdomar. Det är en lekfull sång.  Det pompösa anslaget från Genesis finns kvar samtidigt som han visar upp sin mer experimentell sida. I låten träder Peter Gabriel in i rollen som en borgmästare i en medeltida tysk stad. Kan det vara Aachen eller kanske Strasbourg? Han åser hur epidemin kopplar greppet om allt fler av hans invånare på stadens torg. Åser hur de dansar ihjäl sig framför hans ögon utan att han egentligen kan göra något åt det.

Caught in the chaos in the market square
I don't know what, I don't know why, but something's wrong down there
Their bodies twistin' and turnin' in a thousand ways
The eyes all rollin' round and round into a distant gaze

Funderat över det märkliga namnet Moribund? Enligt den svenska akademins ordlista är det en medicinsk term för någon som är döende.

Nu är Peter Gabriel inte ensam om att intressera sig för den märkliga medeltida åkomman. På Florence + The Machines album Dance Fever som kom i fjol finns låten ”Choreomania” med som tar upp det märkliga fenomenet:

I don't know how it started
Don't know how to stop it
Suddenly, I'm dancing
To imaginary music

**

På senare tid började man benämna Sydenhams Korea för st Vitus dans. Men det är två helt olika åkommor. Sydenhams Korea, eller reumatisk korea som är den vanliga benämningen, är ett sent symptom på reumatisk feber och medför att den sjuke får snabba, okontrollerade och vridande rörelser av armar och ben samt muskelsvaghet. De spasmer man får vid Sydenhams korea är inte i närheten av dansmanin.

Det finns många teorier om vad som var orsaken till dansmanin. Ett av dem är matförgiftning. Det är inte så märkligt som det låter. Under medeltiden var en liten mögelsvamp vid namn mjöldryga som växte på råg vanligt förekommande. Svampen kunde ge våldsamma hallucinationer för de som råkade få i sig den. Och ja, det är ur mjöldryga man utvinner LSD. Vad som talar emot den här teorin är att dansutbrotten kunde ske under hela året, inte bara under sommarmånaderna, då mjöldrygan växte. Men det fanns även andra giftiga växter som människorna kunde få i sig vid den här tiden. 

Men den vanligaste förklaringen är att st vitus dansen handlar om någon form av masspsykos orsakat av stress. Vid den här tiden var människor ständigt utsatta för svält, krig, fattigdom, sjukdomar och död. Många av fallen av st Vitusdans dök upp i pestens spår. Även i Sverige finns exempel på det här. Man tror att Hårgalegenden från Hälsingland är inspirerad av st vitusdansen.

Nu var det några hundra år sedan det senaste utbrottet. Men ingen kan svära på att dansepidemin inte kommer att bryta ut igen. Är Folkhälsomyndigheten informerat? Har sjukhusen beredskap? Finns Anders Tegnell tillgänglig? Är lagren med mediciner och sjukvårdsartiklar påfyllda? Ser du någon som dansar som en besatt där du bor trots att du inte hör någon musik, då vet du att det har satt i gång igen.

”They formed circles hand in hand, and appearing to have lost all control over their senses, continued dancing, regardless of the bystanders, for hours together, in wild delirium, until at length they fell to the ground in a state of exhaustion. They then complained of extreme oppression, and groaned as if in the agonies of death, until they were swathed in cloths bound tightly round their waists, upon which they again recovered, and remained free from complaint until the next attack.”