Låten och inspirationen

Walter Carlos

Momus I 1998

And when travelling through time is possible,
Wendy can enter a wormhole and go back to the future to marry Walter

I framtiden kommer alla att ha minst 15 följare på nätet. Momus tillhör dem. En artist som många säkert hört talas om men få egentligen hört. Detsamma gäller hans mest kända (eller ökända) låt ”Walter Carlos”.

Men vi tar det från början. Under 60-talet arbetade de den klassisk skolade musikern tillika unga teknikgeniet Walter Carlos som studiotekniker och kom på så sätt i kontakt med Robert Moog. Carlos blev en av Moogs första kunder och samarbetspartners. 1968 använde Carlos hans synthesizer till att spela in sitt debutalbum: Switched-On Bach.

Switched-On Bach blev en supersuccé och räknas numera som en klassiker inom Easy-Listening genren. Albumet var det första där syntar användes som ett alternativ till riktiga orkestrar. Switched-On Bach blev dessutom en riktig storsäljare. Det sålde mer än platina (enligt vissa källor har albumet sålt fler ex än alla andra klassiska album tillsammans) och vann flera grammis. Desto viktigare var att albumet hjälpte till att lansera Moogsynthen för allmänheten. Walter Carlos räknas idag som en av den elektroniska musikens verkliga pionjärer. Han följde upp succén med att samarbeta med Stanley Kubrick och gjorde bland annat soundtracket till A Clockwork Orange (1971) och The Shining (1980). Han har dessutom gjort filmmusiken till Disneyfilmen Tron (1982).

Det få kände till var att Walter Carlos var transsexuell. 1972 tog han det stora steget. Efter att under tre års tid levt som en kvinna och genomgått hormonbehandling, gjorde han en könsoperation. Walter Carlos blev i ett nafs Wendy Carlos. På grund av kontraktsmässiga skäl med skivbolaget CBS var hon dock tvungen att fortsätta att ge ut album under namnet Walter Carlos för ytterligare tio år. Det här skapade en viss förvirring inom musikindustrin.

Samtidigt som det var helt uppenbart att Walter numera var en kvinna fortsatte man att referera till henne som just Walter. Ännu mer förvirrat blev det när hon under 80-talet började ge ut skivor som Wendy Carlos. Ingen vågade prata öppet om könsbytet trots att Wendy Carlos i en intervju i Playboy 1979 talat ut om sin operation och transsexualitet.

I många prominenta diskografier listades hon två gånger. Dels som Walter, dels som Wendy med identisk information, utan att nämna ett ord om könsbytet. Walters förvandling till Wendy var något branschen talade tyst om och så skulle det nog ha förblivit om det inte vore för en viss skotsk rockkritiker vid namn Momus.

Momus, aka Nick Currie, en ung skotte med en lapp för ena ögat (Momus förlorade synen på ena ögat efter en infektion orsakad av en kontaktlins) är egentligen känd för en väldigt liten krets invigda popentusiaster. Han har haft en viss framgång som kultartist och musikkritiker. 1998, när han var inne i en period som han själv definierade som ”analog barock”, släppte han låten ”Walter Carlos” på sitt album The Little Red Songbook. En rätt tramsig låt där Momus leker med tanken att Wendy Carlos, med hjälp av Einsteins kvantfysiska teorier, kan resa i tiden och på så sätt träffa Walter Carlos. De bägge blir naturligtvis ett par och gifter sig med varandra.

Både låten och albumet skulle nog snabbt ha glömts bort om det inte var för att Wendy Carlos faktiskt hade råkat höra låten. Och hon var inte road. Carlos stämde Momus på 22 miljoner dollar för förtal i ett omtalat mål. I ett slag blev både Wendy Carlos och Momus världsberömda och omskrivna i all jordens medier. Åtalet löste sig genom förlikning. Momus fick betala 30 000 dollar till syntpionjären. Men inför risken av ett stort skadestånd tvingades Momus backa och plocka bort låten från albumet.

Nu var det inte första gången Momus var i blåsväder. Några år tidigare, 1991, på albumet Hippopotamomus, hade Momus släppt låten ”Michelin man” där han gör sig lustig över det franska däckföretagets välkända maskot. Han sjunger att den runda Michelingubben egentligen är en metafor för ”hypersexuell gummifetischism”. Det blev ett jävla liv. Skämta om Michelingubben gör man inte ostraffat. Hela det anrika företaget var skakat i sina grundvalar. De hotade att stämma livet ur Momus om han inte drog tillbaka låten. Momus hade inget annat val än att förstöra hela den återstående albumupplagan. Han var dessutom tvungen att ta bort albumomslaget, en pastisch på Michelingubben med ett flodhästhuvud. Det var först 2018, på boxen Recreate, som låten dök upp igen.

Humor verkar dock Momus ha gott om. Det var skotten som myntade termen ”patronage pop”. För att kunna betala de legala utgifterna efter förlikningen med Carlos tvingades Momus ge ut ett nytt album. För ett pris på 1 000 dollar erbjöd sig Momus att skriva en sång för sin ”välgörares” ära. Resultatet blev albumet Stars Forever med under titeln ”a pop album of portraits”. En som lät sig hyllas var konstnären Jeff Koons.

Redan i början av 90-talet myntade Momus den klassiska förutsägelsen att ”i framtiden kommer alla att ha femton följare på nätet”*. En profetia som i mångt och mycket slagit in. Själv har kultartisten uppfyllt den med råge.

Har någon möjligtvis funderat på vad artistnamnet Momus betyder? Momus, eller Momos, var i den grekiska gudavärlden en personifikation av klandrandet, häcklandet och (det orättvisa) kritiserandet. Samtidigt var han författarnas och poeternas speciella gud. På grund av att han ständigt häcklade och drev med de andra gudarna blev Momus förvisad från Olympen. Känns det här igen?