Låten och inspirationen

Folsom Prison Blues

Johnny Cash I 1956

I shot a man in Reno just to watch him die

now every time I hear that whistle I hang my head and cry ...

En varm sommardag 1955 gick Johnny Cash på bio i Memphis. Dagen innan hade han förverkligat sin stora dröm. Han hade uppträtt som förband till Elvis Presley. Samtidigt när han var i stan hade han besökt Sam Phillips på Sun Records, där han efter mycket tjat fått spela in sin första singel. Nu hade han några timmar att slå ihjäl innan han skulle ta bussen hem. Cash spenderade dem på bio. Dokumentärfilmen han såg, Inside the Walls of Folsom Prison, gjorde ett så starkt intryck på den unge Cash att han bara några timmar senare skrev ner texten till en av sina mest berömda sånger.

Folsom State Prison, några mil öster om Sacramento i Kalifornien, var delstatens näst äldsta fängelse och definitivt ett av de mest ökända. Sedan anstalten slog upp portarna 1878 hade 93 fångar mist livet genom hängning och åtskilliga hade fått pröva på fängelsets drakoniska tortyrkammare. På 20-talet blev fängelset världsberömt då tre fångar genomförde en spektakulär rymning. De tog sig i genom fängelseportarna med hjälp av ett lok (!). Man kan föreställa sig hur dokumentären satte igång tankarna på Johnny Cash när han fick en inblick i fångarnas tillvaro.

Vid den här tidpunkten arbetade Johnny Cash som vitvaruförsäljare på dagarna. Då lönen var provisionsbaserad, var han tvungen att extraknäcka som dörrknackande dammsugarförsäljare på kvällarna. Om han tjänade dåligt på det förstnämnda, tjänade han i stort sett ingenting på det sistnämnda.

Hans första singel ”Cry, Cry, Cry” hade sålt hyggligt. Mot slutet av 1955 spelade han in ”Folsom Prison Blues” på Sun. Men eftersom Sam Phillips inte tyckte det var lämpligt att släppa den så nära in på jul, fick Cash vänta till följande år.

”Folsom Prison Blues” är en av Johnny Cash mest älskade låtar. En countryklassiker. Texten handlar om en man som mördat någon i spelstaden Reno och nu sitter på tåget på väg att avtjäna sitt straff på Folsomfängelset.

When I was just a baby my mama told me. Son,

always be a good boy, don't ever play with guns.

But I shot a man in Reno just to watch him die

now every time I hear that whistle I hang my head and cry ...

Texten uppvisar vissa logiska luckor. Till exempel varför en person som blivit dömd för ett brott i Reno, på den amerikanska östkusten, skulle få sitta av tid på en anstalt i Kalifornien. Men det bekymrade inte lyssnarna.

Men när den kom fick den bara en blygsam framgång på den amerikanska countrylistan. Som bäst låg den på en fjärdeplats. Det räckte emellertid för att Cash skulle kunna sluta som försäljare och ägna sig helt åt musiken. Men det skulle dröja ytterligare tio år innan låten uppnådde kultstatus.

1959 fick Johnny Cash för sig att han tillsammans med sitt kompband, The Tennessee Two, skulle arrangera en välgörenhetskonsert på Texas State Prison i Huntsville. Han ville helt enkelt göra något för samhället. Konserten förlades till en rodeostadion med fångarna placerade runt scenen. Trots att det ösregnade under hela spelningen satt fångarna snällt kvar på sina platser. In en enda gjorde ens en ansats att söka skydd från skyfallet.

Huntsvillekonserten följdes upp med spelningar på andra anstalter runt om i USA: Cummins i Arkansas, Hutchinson i Kansas, det ökända San Quentin i Kalifornien samt det lika ökända Folsom. Överallt var reaktionen från fångarna densamma. Cash fick en överväldigande respons. När Johnnny Cash till exempel spelade på San Quentin satt en ung inbrottstjuv vid namn Merle Haggard bland publiken. Haggard blev så inspirerad av det han såg att han bestämde sig för att också bli countryartist. Resten är historia.

Johnny Cash har vid senare tillfällen sagt att han anser att fångar och militärer är den bästa publiken. För de är uppriktigt hängivna. Känslorna var ömsesidiga. Publiken älskade honom. Johnny Cash kände ett uppriktigt band till fångarna. Han talade inte till dem, utan med dem.

1968 återvände Cash till Folsom för en andra spelning. Den första konserten hade blivit en sådan succé att Cash funderade på att göra en liveinspelning. Sagt och gjort. Resultatet blev Johnny Cash – Live at Folsom Prison. Albumet blev en försäljningssuccé och gjorde musikhistoria på samma gång. Över ett decennium sedan singeln hade släppts första gången, släpptes nu liveversionen av ”Folsom Prison Blues”. Låten gick direkt upp till förstaplatsen på den amerikanska countrylistan.

Liveversionen av ”Folsom Prison Blues” sålde till slut i två miljoner exemplar och albumet sålde i sex miljoner. I senare intervjuer har han berättat att han även sett en annan aspekt med ”Folsom Prison Blues”. Cash fascinerades av tanken på att vi alla, på något sätt, sitter fast i olika sorters fängelser som begränsar våra liv: missbruk, fattigdom, ensamhet, dåliga äktenskap och så vidare.

Det fanns bara en hake. Cash hade snott melodin till Folsom Prison Blues rakt av. Den var egentligen komponerad av orkesterledaren Gordon Jenkins och hette i hans version ”Crescent City Blues”. Nu när Cash släppte sin berömda liveinspelning från Folsomfängelset, stämde Jenkins honom för stölden. Parterna nådde till slut en förlikning utanför domstolen.

Året efter gjorde Cash ytterligare en liveinspelning. Den här gången från San Quentin. Albumet Live at San Quentin blev om än en ännu större försäljningssuccé än Folsomalbumet och sålde i åtskilliga miljoner exemplar.

Johnny Cash hade en baktanke med alla fängelsekonserter. Under besöken hade han fått en i det närmaste unik insyn i landets anstalter. Det han hade sett, hade gjort honom förfärad. Cash var närmast chockad över de dåliga förhållandena. Han kände att han var tvungen att upplysa allmänheten om den tillvaro deras medmänniskor levde i.

De flesta anstalter han såg var överbelagda. De sanitära förhållandena under all kritik och det fanns sällan tillräckligt med personal. Några fängelser hade inte ens en jourhavande läkare som kunde tillkallas. Cash förstod inte heller varför tungt belastade brottslingar som mördare och bankrånare skulle blandas med personer vars enda brott var att de rökt en joint.

Han hade helt enkelt förlorat tilltron till systemet. Johny Cash ansåg att fängelser var universitet i brott. De kostade skattebetalarna en massa pengar och resulterade bara i att att fångarna blev än mer hatiska till samhället och än mer benägna att begå brott i framtiden.

Vid sina spelningar på olika anstalter brukade han specialkomponera en låt för just den platsen. I sången tog han ofta upp lokala problem som han hoppades skulle lösas genom att de blev uppmärksammade. Och på många ställen blev det faktiskt som Cash hade tänkt sig. Cash engagemang resulterade dessutom i att han blev fångarnas stora favorit och en inofficiell talesman i kriminalvårdsfrågor. Han var mannen som kämpade för dem och som aldrig glömde vilka vedermödor de genomgick.

Folsom Prison står fortfarande kvar och inhyser idag cirka 2 000 interner. Dödsstraffen flyttades på 30-talet till San Quentin då Kalifornien gick över till att gasa ihjäl de dödsdömda. Årligen besöker tiotusentals turister fängelset. Främst för att se var Johnny Cash satt inlåst. Men de har kommit förgäves. En allmän vanföreställning är att Johnny Cash själv suttit i fängelse. På albumomslaget till liveplattan från Folsom skrev bland annat Cash: ”I have been behind bars a few time. Sometimes of my own volition, sometimes involuntary. Each time, I felt the same feeling of kinship with my fellow prisoners.”

Det är inte riktigt sant. Johnny Cash har inte suttit en minut på någon anstalt. Däremot har The man in black tillbringat åtskilliga timmar på olika häkten och fylleceller. Det var till exempel i häktet i Starkville, Mississippi (där han hamnat efter att, trots förbudsskyltar, ha plockat blommor (!) i stadsparken) som han skrev låten ”Starkville City Jail” om sina upplevelser.Det är som Merle Haggard uttrycker det:”Johnny Cash understands whats it’s like to be in prison, but he doesn’t know ...”