Transvestiterna på silverfabriken
Walk On The Wild Side
Lou Reed I1972
Plucked her eyebrows on the way
Shaved her legs and then he was a she
De kallades lite nedsättande för ”the mole people” - mullvadsfolket. Warhols svans av anhängare. Man kan se dem i ett flertal independentfilmer från den här tiden. Bleka och magra. Påtända av diverse substanser. Istället för att hylla de rådande flower poweridealen om fred och kärlek ute i det fria, ägnade sig Warhols proselyter mer åt sadomasochism och speed bakom stängda dörrar.
Säkrast hittade man dem i en gammal nedlagd hattfabrik på 231 East och 47th Street på Manhattan. Här låg The Factory*, eller The silver factory som den också kallades; Andy Warhols studio, precis mitt i New York ett stenkast från FN-skrapan och bokstavligt talat i skuggan av Empire State Building.
The Factory låg på femte våningen och gästerna tog sig upp via en stor varuhiss. Lokalen bestod av en enda stor sal på nästan 500 kvadratmeter med betonggolv, tegelväggar och gjutjärnspelare. Det var mörkt och dunkelt inne i lokalen. Mycket på grund av att fönstren hade blivit övermålade med svart färg. Warhol hade dessutom låtit dekorera alla utrymmen i silver; väggarna var klädda med aluminiumfolie och golv, tak, inventarier; kort sagt allt, sprejades med silverfärg. Det gav studion dess smeknamn: ”silverfabriken”
Warhol flyttade in på hösten 1963 och det dröjde inte länge förrän hans svans av anhängare dök upp. The Factory var alltid fullt av folk. Vissa bara ”hängde” där, medan några bokstavligt talat bosatte sig i lokalerna. Karaktärerna som vistades på the Factory brukar beskrivas som talangfulla missanpassade. De flesta av dem var homosexuella. De förkroppsligade alla en gaymentalitet av extravaganza och excess. Det fanns även en annan gemensam nämnare i Warhols kotteri - alla gick på amfetamin.
The Factory var ett av alternativkulturens främsta epicentrum under den här perioden på 60-talet. Men till skillnad från Haight-Ashbury, Sunset Strip eller Swinging London var The Factory ”underground” i ordets bemärkelse.
I detta drivhus av galenskap och droger skapades en multimediaanläggning innan namnet ens var påtänkt. Här samsades popkonst, film, journalistik och avantgardrock mellan de silverfärgade väggarna. Det var alltid liv och rörelse på The Factory. Alltid någon filmproduktion under inspelning, fest eller poesiuppläsning.
I mitten av 60-talet hade Andy Warhol blivit manager för The Velvet Underground. Warhol ville helt enkelt expandera sitt multimediaföretag att även innefatta musik och såg The Velvet Underground som ett lämpligt husband. På så sätt kom Lou Reed i kontakt med Warhol. Vid den här tiden vistades Lou Reed ofta på The Factory. Han verkade lite som en amatörantropolog i Warhols märkliga menageri av bögar, artister, wannabees, transar, tjackpundare och fnask.
Reed registrerade allt vad han såg och beskrev det senare i sina låtar. En lång rad av Lou Reeds kompositioner beskriver miljön och människorna i Warhols färggranna freakshow. Låtar som ”All Tomorrows Parties” (Warhols favoritlåt) eller ”Femme Fatale” bär alla vittnesmål från den här tiden.
I slutet av 60-talet fick Lou Reed en förfrågan av Andy Warhol om att sätta upp en Broadwaymusikal av kultförfattaren Nelson Algrens roman Walk on the Wild Side, enbokom horor och heroinister i New York. Reed tackade ja. Han arbetade av och till med projektet utan att komma någonvart. Av musikalen blev det till slut bara en enda låt – ”Walk on the Wild Side”.
”Walk on the Wild Side” är Lou Reeds elaka men på samma gång ömsinta hyllning till några av de transvestiter och transsexuella som vistades på The Factory. Låten är rakt i genom biografisk. Allt och alla som omnämns i texten är verkliga personer eller verkliga händelser. Varje vers berättar historien om någon karaktär.
Holly came from Miami, F.L.A.
Hitch-hiked her way across the USA
Plucked her eyebrows on the way
Shaved her legs and then he was a she
Holly Woodlawn var bara 15 år när han liftade till New York. Det är betydligt enklare att vara transvestit och homosexuell i en tolerant 20 miljoners stad som NY är i den amerikanska södern. Han ville lämna sitt gamla liv bakom sig. Samtidigt lockade äventyret. Men precis som många andra transvestiter som sökte sig till the Big Apple hamnade han på gatan som prostituerad.
Jackie is just speeding away
Thought she was James Dean for a day
Then I guess she had to crash
Valium would have helped that bash
Candy came from out on the Island
In the backroom she was everybody's darlin'
But she never lost her head
Even when she was giving head
Jackie Curtis, Candy Darling** och Holly Woodlawn var alla dragqueens som medverkade i ett flertal av Warhols filmproduktioner bland annar Flesh och Women in Revolt. Jackie Curtis till exempel var en rödhårig skönhet. Han, eller hen kanske man ska säga, var en talangfull manusförfattare som brukade gå omkring i kvinnokläder och makeup. Trots det tjocka sminket brukade skäggstubbet synas genom spacklet. Periodvis gick Jackie över till att vara man igen. Candy Darling däremot beskrivs som transarnas svar på Kim Novak. En Hollywoodblond snygging.
Sugar Plum Fairy came and hit the streets
Lookin' for soul food and a place to eat
Went to the Apollo
You should've seen em go go go
Sugar Plum Fairys riktiga namn var Joe Campbell och även han var transvestit. Sugar Plum Fairy tillhörde några av de första som flyttade in på the Factory.
Little Joe never once gave it away
Everybody had to pay and pay
A hustle here and a hustle there
New York City's the place where they say,
Hey babe, take a walk on the wild side
”Little Joe”, Joe Dallesandro***, var ingen transvestit, däremot hade han ett rykte om sig som en riktigt ”hunk”. Han medverkade i en lång rad av Warhols långfilmer. Joes tvålfagra yttre gjorde att han var en av Warhols absoluta favoritskådespelare. Han extraknäckte även utanför The Factory som manlig prostituerad, vilket fångas i Reeds text.
Lou Reeds intresse för homosexuella och transvestiter var ingen slump. Redan som 17-åring avslöjade han för sina föräldrar att han var bisexuell. För att bota hans tonårsuppror i allmänhet och homosexualitet i synnerhet, tog hans bägge föräldrar med honom till doktorn. Läkaren konstaterade att den bästa behandlingen för Reeds avvikande sexualitet var elchocker, tre gånger i veckan à åtta veckor. Behandlingen på Creedmore State Psychiatric Hospital gav den unge Lou både fysiska men och själsliga ärr för resten av livet. Man kan knappast påstå att läkaren lyckades med behandlingen. Lou Reed ”botades” inte från sin homosexualitet. Han har under alla år både haft manliga och kvinnliga partner. Ibland har han även varit ihop med transvestiter.
”Walk on the Wild Side” låg i malpåse några år men när det blev dags för inspelningen av Transformer 1972 plockades den fram. Transformer blev en enorm framgång när den kom. Albumet låg helt rätt i tiden. Glitterrocken hade slagit i genom stort med artister som Bowie, Marc Bolan och Elton John. Rockstjärnorna klädde sig i kvinnokläder och sminkade sig ohämmat. Helt plötsligt bejakades andra former av den manliga sexualiteten. De flesta låtarna på Transformer handlar om transvestiter och bögar.
Albumet förvandlade Reed från en hyllad kultartist till en firad rockstjärna. Mycket av äran för plattans framgångar bör gå till Mick Ronson. Transformer producerades visserligen på pappret av David Bowie men han var nästan aldrig närvarande under inspelningarna. I stället var det Mick Ronson som skapade den geniala produktionen och alla arrangemangen.
Den finaste juvelen på albumet är ”Walk on the Wild Side”. I sin jazziga kostym med Herbie Flowers känsliga basgång pratsjunger Reed texten. På många sätt var "Walk On The Wild Side" före sin tid i synnerhet med sin beskrivning av transsexuella, sex, droger och bohemliv.
"Walk On the Wild Side" toppade listorna på bägge sidan Atlanten. Att notorisk konservativa BBC inte bannlyste låten berodde på att censorerna inte förstod uttryck som till exempel ”giving head” och lät det passera. I USA valde myndigheterna helt enkelt att ”bleepa” de partier som ansågs kontroversiella.
De flesta av The Factorys fixstjärnor blev aldrig någonting utanför Warhols sfär. Majoriteten gick en för tidig död till mötes genom självmord, överdoser eller andra drogrelaterade orsaker. Men det finns ett lysande undantag – Lou Reed. ”Walk on The Wild Side” är Lou Reeds hyllning till människorna på The Factory. Medan Andy Warhol gav sina adepter 15 minuter i rampljuset – gjorde Lou Reed dem odödliga.
*Under årens lopp flyttade The Factory inte mindre fyra olika ställen i New York.
**Velvet Undergrounds ”Candy Says” handlar om Candy Darling
*** Joe Dallesandro är "hunken" som pryder omslaget till The Smiths debutalbum. Fotot är taget från filmen Flesh. Fler Warhollärjungar medverkar på The Smiths omslag. Candy Darling pryder t ex singeln ”Sheila Take a Bow”
Lyssna på låten här:
