Förrådd av tjejerna på krogen
Whisky in the Jar
Thin Lizzy I 1972
Being drunk and weary I went to Molly's chamber
Takin' my money with me and I never knew the danger
På onsdagen den 24 april 1650 fick Patrick Fleming, tillsammans med 14 andra kriminella, klättra upp på de hastigt ihopsnickrade galgarna framför den stora vägen in till Dublin. Det blåste en kylig vind. En liten skara Dublinbor hade samlats framför galgbacken. Inom några minuter skulle han möta sin skapare.
Patrick Fleming var en av Irlands mest avskydda och fruktade banditer. Han var en ”Highwayman”. Det finns ett romantisk skimmer över ordet Highwayman, något som bäst kan översättas till stråtrövare. När man hör ordet går tankarna till genast till heroiska ikoner som Robin Hood eller Dick Turpin. Personer som tog från de rika och gav till de fattiga. Men den tidens highwaymen var knappast några hjältar. Tvärtom om var det ett enormt gissel för lokalbefolkningen på Irland och i England. Vägarnas banditer var ett socialt problem som ställde till mycket elände för folk i gemen.
Highwaymen började dyka upp i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Under elvaårskriget fanns det gerillakrigare som slogs på den irländska sidan mot den brittiska centralmakten. Under det Vilhelmska kriget kämpade de med Jakobiterna. De fick öknamnet Rapparees, från det gaeliska ordet (Ropari) för pik eller pikenerare. Under fredstid hade de här personerna svårt att anpassa sig till en civil tillvaro och de övergick mer och mer till en laglös livsföring som till exempel att råna oskyldiga människor längs med landsvägarna på Irland. En av de mest ökända var Patrick Fleming.
Patrick Fleming föddes i den lilla byn Athlone. Son till en fattig arrendator och äldsta barnet i en syskonskara på nio, bodde han tillsammans med sin familj, i ett rum, i en liten stuga. Ett bra sätt att lära sig vad fattigdom innebär. Och den unge Patrick hamnade tidigt snett i tillvaron.
När Fleming var tretton fick han jobb hos grevinnan av Kildare, Elizabeth Nugent, som ”uppassare”. Trots grevinnans alla försök att få pli på den unge mannen och försöka utbilda honom, ansågs han alltför ”oförskämd” och oemottaglig för någon form av bildning. Och det dröjde inte länge förrän han blev avskedad.
Istället fick han jobb hos The Earl of Antrim där han jobbade i adelsmannens stora hushåll. Men inom kort skapade hans asociala beteende problem även här. Earlen var en hängiven katolik och som gäst hade han en präst boende på slottet. Tjänarstaben hade fått noggranna instruktioner om att de skulle vara artiga och visa respekt för prästen. I Newgatekalendern står en notering om Patrick Fleming nya hyss: ”En dag råkade han finna allra högvördigaste, Hr Prosten, sovande i hemlighuset i en mycket oanständig pose, varefter han hämtade hela familjen till det stället, och visade dem vad han hade upptäckt som en hämnd på prosten, som han därefter bryskt väckte”. Patrick Fleming fick sparken med en gång. Men innan han lämnade herrgården, och styrde kosan mot Athenry, hann han få med sig earlens silver- och guldföremål till ett värde av 200 pund.
I Athenry låg han och tryckte i tolv dagar medan han gjorde upp planer för framtiden. Därefter tog han sig till Dublin. Fleming skulle bli kvar i Dublin under de kommande sex åren. Där blev han medlem i ett gäng som sysslade med inbrott. Det tog inte lång tid innan Fleming blev en av stadens mest notoriska tjuvar. Enligt Newgatekalendern var Fleming: ”concerned in more robberies than had ever been commited in that city in the memory of man.” Han hade nu skapat sig ett rykte som kriminell. Men ju mer välkänd, eller ökänd, Fleming blev i Dublin, desto mer började det brännas under fötterna. Och efter ett tag valde han att lämna staden för att börja en karriär som stråtrövare.
Patricks Flemings revir blev Bog of Allen, som ligger några mil väster om Dublin. Här låg han på lur för att invänta ett lämpligt byte. Den unge banditen rånade den ene oskyldige vägfararen efter den andre och använde ofta mer våld än situationen krävde. Ju mer framgångsrik han blev i sitt gebit, ju fler medhjälpare fick han. Efter ett tag hade han lyckats samla ihop ett helt gäng.
Han och hans kumpaner flyttade snart till Barnesmore Gap, ett bergspass i närheten av Donegal som var idealiskt för bakhåll. Därifrån rapporterades det att han rånade 150 män och kvinnor inom loppet av några dagar. Ingen skonades av Fleming, vare sig män eller kvinnor - eller barn. Fattiga som rika.
Bland de som han rånade kan nämnas ärkebiskopen av Armagh och biskopen av Raphoe som satt i en droska. I en annan vagn färdades ärkebiskopen av Tuam och lady Baltimore med hennes fyraårige son. Fleming ryckte åt sig pojken och begärde en stor lösensumma som skulle betalas inom 24 timmar annars skulle han: ”cut the young puppy's throat and make a pie of him.” Ärkebiskopen av Tuam kom till undsättning och betalade kidnapparen 1 000 pund.
Efter den här storstöten flydde Fleming och hans män till Munster. Vid det här laget var Patrick Fleming efterlyst överallt. Känd och fruktad av alla och betraktad som ett stort plågoris. I Munster blev Fleming arresterad av stadens garnison och sänt till fängelset i Cork. Fleming visste nog med sig att dödsstraffet väntade på honom. Han lyckades på något oförklarligt sätt fly fängelset genom att pressa sig uppför en av byggnadens skorstenar.
Patrick Fleming fortsatte sin bana som highwayman i ytterligare några år efter det här. Det bör nämnas med en gång. Patrick Fleming drevs inte av några vackra ideal. Han slogs inte på de fattigas sida mot övermakten. Han var bara rå, brutal för att inte säga barbarisk. Patrick Fleming är misstänkt för att ha mördat fem män, två kvinnor och en fjortonårig pojke. För att inte glömma alla han misshandlade och lemlästade. Sir Donagh O'Brien som gjorde motstånd när han blev rånad fick sin näsa, läppar och öron avskurna av Fleming som ett avskräckande exempel.
Men i april 1650 tog Flemings tur slut. När han och hans kumpaner övernattade på ett värdshus i närheten av Maynooth angav värdshusvärden honom. Värden lät skicka ett meddelande till sheriffen. Och medan sheriffen och hans lokala styrka omringade huset passade värdshusvärden och hans familj på att hälla varmt vatten på ligans bössor och karbiner så att de skulle bli obrukbara. Efter en kort strid mellan sheriffen och Flemings gäng kunde de kriminella gripas. Fleming och hans fjorton men blev förda till Dublin där galgen väntade.
Det dröjde inte länge förrän Patrick Fleming blev en mytisk figur och snart började hans karaktär dyka upp i dikter och folksånger. Han är först omnämnd i en ballad kallad: ”The Downfal of the Whiggs, or, Their Lamentation for Fear of a Loyal Parliament” skriven någon gång 1684. Sedan dök han även upp i poemen ”The ballad of Patrick Flemming” eller ”Patrick Flemmen was a valliant soldier”. Den var den kände folkloristen Alan Lomax som upptäckte likheterna mellan dessa dikterna och den gamla folksången ”Whisky in the Jar”. Han konstaterade att de i grund och botten var samma låt.
”Whisky in the Jar” är en låt om svek. Om förräderi. För vad vad det egentligen som hände på värdshuset i Maynooth? Medan Patrick Fleming och hans kumpaner bjöds på krus efter krus av whisky (ständigt denna lömska alkohol) och roade sig kungligt med de vackra damerna på stället - jobbade värdshusvärden febrilt med att väta krutet i deras pistoler. Damerna dansade och sjöng. De viskade små vackra ord i deras öron. Smekte dem diskret. Var det Jenny? Eller kanske Molly? Så fort en kanna whisky var tom, kom en ny in. Och medan Patrick Fleming blev allt mer dåsig förseglades hans öde.
I början av 70-talet var Thin Lizzy ett litet anonymt band som bara hade haft blygsamma framgångar. Under en turné i London höll de på att repa på en pub. Vanligtvis brukade de bara spela sina egna låtar men den här dagen gick det på tomgång, så bandet körde i gång med ”Whisky in the Jar.” Nu måste man ha i åtanke att “Whisky in the Jar” är en av de absolut mest kända, och vanligast förekommande, folksångerna på Irland. Det är närmast regel än undantag att gästerna drar igång den som allsång på puben under lördagskvällen. Så att det var just den sången som bandet valde handlade nog mer om brist på fantasi.
Av en slump råkade deras dåvarande manager, Ted Carroll, höra jammandet. Han hörde direkt att det var en hit och lyckades övertala det förvånade bandet att spela in det som en singel. Thin Lizzys version skiljer sig en hel del från det ursprungliga arrangemanget*. Bandets version är betydligt mörkare, rakare och rockigare. Phil Lynotts sång mer melankolisk.
In i det längsta var bandet tveksam till att spela in den. Och “Whisky in the Jar” hamnade som b-sida till “Black boys in the corner”. Men den blev en gigantisk hit på bägge sidor Atlanten när den kom. Och resten är historia som man brukar säga. En förklaring till låtens framgång kan vara att när “Whisky in the jar” kom var den något nytt. Att arrangera om en gammal folksång till hårdrock var något publiken inte hört tidigare. Men alla älskade den inte. Bandet fick utstå mycket kritik från irländare som menade att Thin Lizzy “bastardized”** deras älskade folksång.
Hursomhelst. Nu är inte Thin Lizzy ensamma. Sedan dess har mängder med andra rockband gjort sina egna covers på “Whisky in the Jar”. The Dubliners släppte som sagt var sin version några år innan Thin Lizzys. Grateful Dead har spelat in den. Pulp likaså. Belle and Sebastian lät närmast förtvivlade i sin. Metallica gjorde sin egen blytunga tolkning som kom med på deras album Garage Inc. Simple Minds version var bombastiskt arenarockig. Kings of Leon refererar till historiens tema med sin “Molly’s chambers.” Et cetera. Det är lättare att nämna de band som inte gjort en egen version. Och ingen annan artist har ens kommit i närheten av Thin Lizzys framgång.
Patrick Fleming slutade sina dagar på galgen. Man undrar vilka tankar som gick genom huvudet på honom där han stod framför den lilla ansamlingen av folk den här mulna aprildagen med repet runt halsen. Var det ånger får alla illdåd han utfört? Sorg över livets flyktighet? Eller bara vrede över sveket på värdshuset i Maynooth? Några sekunder senare drog han sin sista suck.
En skurk var död. En legend var född.
*The Dubliners spelade in sin version som de under åratal spelat på olika pubar redan 1967. En bra bit innan Thin Lizzy. Det är den här versionen med fioler, banjo och tin whistles som anses vara den som är närmast originalet. ** Tyvärr, det går inte att hitta någon bra översättning till det här uttrycket.
Lyssna på låten här: