Låten och inspirationen

Suffer Little Children

The Smiths I 1984 

Oh, find me ... find me, nothing more
We are on a sullen misty moor

De församlade polismännen trodde inte sina öron. Framför dem satt 17-årige David Smith och hans fru Maureen. Den unge mannen berättade en sådan ohygglig historia att den helt enkelt inte kunde vara sann.

Samma kväll hade Davids Smiths svägerska, Myra Hindley, varit på besök hemma hos dem. Framåt nattkröken hade Myra frågat David om han kunde följa henne hem. Hon var rädd för att gå ensam hem i mörkret. David ställde upp utan att bråka.

När de väl kom fram till Myra och hennes sambo Ian Bradys hem, på 16 Wardle Brook Avenue i Manchester, övertalade Myra David Smith att följa med in. Han skulle få några miniatyrflaskor med vin som Ian hade sparat åt honom. Medan han stod i köket och läste på etiketterna till vinflaskorna hörde han plötsligt ett långt, utdraget, tjut. Myra skrek på honom från vardagsrummet.

När han steg in i rummet fick han se Ian brottas med något som vid första anblicken såg ut som en trasdocka i naturlig storlek. När dockan föll ner på soffan bara någon meter i från honom upptäckte David att det inte var en docka - utan en levande människa. En ung man. Den livlöse mannen gled ner på golvet. Samtidigt ställde sig Ian Brady bredbent över honom med en yxa i handen. Den unge mannen stönade svagt. Då lyfte Brady yxan och högg honom i huvudet. Det blev tyst för några sekunder. Då hördes på nytt ett stönande från mannen, om än ännu svagare än tidigare. Brady högg honom ytterligare en gång med yxan. Stönandet upphörde och ersattes med ett gurglande ljud. Den unge mannen framför David Smith var död. Stendöd.

Ian Brady täckte över den dödes huvud och virade en bit sladd runt hans hals. Medan Brady om och om igen drog i sladden skrek han till den döde: ”You fucking dirty bastard”. Ett efter ett tag blev det helt tyst i rummet. Då sa Ian Brady till Myra: ”That’s it, it’s the messiest yet”.

Efteråt gjorde Myra i ordning te till hela sällskapet. Medan de fikade skämtade hon och Ian om den döde mannen och hans ansiktsuttryck när han mördades. Myra berättade dessutom att hon nästan blivit upptäckt av polisen när hon begravde ett annat mordoffer på Saddleworth Moor, den stora mörka heden utanför Manchester.

Ian hade vid tidigare tillfällen berättad för David att han mördat människor, men David hade inte trott honom, utan tolkat det som ett dåligt skämt eller rena fantasier från Ians sida. Nu satt han alldeles skräckslagen vid köksbordet. Allt Ian hade berättat var sant. David bestämde sig för att det bästa han kunde göra var att behålla lugnet och spela med i den bisarra leken. När de fikat klart hjälpte David paret att städa upp i vardagsrummet samt baxa upp liket till sovrummet på övervåningen. Det var inte förrän de tidiga morgontimmarna som han lyckades smita från parets bostad. Han lovade att han skulle komma tillbaka nästa dag för att hjälpa dem göra sig av med den döda kroppen.

Men David Smith hade andra planer. Så fort han kom hem berättade han hela historien för sin fru Maureen, Myras syster. Tillsammans beslöt de sig för att genast kontakta polisen.

Den mördade unge mannen hette Edward Evans. Han var 17 år. Ian och Myra hade stött på honom inne på Manchester City Centre och lyckats lura med honom till bostaden. När polisen gjorde en rannsakan i huset på Wardle Brook visade det sig att allt David Smith berättat var sant. Liket efter Edward Evans återfanns i sovrummet och mordvapnet hittade de i en garderob.

Ian Brady och Myra Hindley nekade dock till alla anklagelser. De skyllde allt på David Smith. De påstod att han kommit i bråk med offret i parets bostad och att han hade haft ihjäl honom. Polisen lade emellertid inte så mycket vikt på deras vittnesmål. I synnerhet inte sedan de hittade detaljerade anteckningar i Myras bil för hur paret planerat mordet. Bägge makarna häktades.

Här skulle säkerligen polisens utredning slutat om det inte hade varit för en detalj i David Smiths vittnesmål; Ian Bradys skryt om att de hade mördat och begravt andra offer på Saddleworth Moor. I parets bostad hittade polisen dessutom ett stort antal fotografier från heden.

De senaste två åren hade ett flertal barn- och ungdomar mystiskt försvunnit från Manchester. Den 12 juli 1963 hade 16-åriga Pauline Reade försvunnit på väg till en dans. Hon var parets första offer. Senare visade det sig att Myra hade lyckats locka med sig flickan ut på heden genom att erbjuda henne några grammofonskivor om hon kunde hjälpa Myra hitta en borttappad handske. Väl ute på Saddleworth hade Ian våldtagit flickan och skurit av henne halsen.

Det andra offret blev 11-årige John Kilbride. På eftermiddagen 11 november 1963 hade han och några kompisar befunnit sig på marknaden vid Ashton-Under-Lyne. De brukade tjäna lite småslantar genom att hjälpa knallarna packa upp varorna. Plötsligt var John Kilbride försvunnen. Han hade fått lift av Ian ...

Ytterligare sex månader senare tog paret Brady/Hindley ett offer till. En tisdagskväll i juni 1964 var 12-årige Keith Bennett på väg till farmor. Men han kom aldrig fram. Hans mor såg honom lämna kvarteret för att aldrig se honom igen. Senare erkände Myra att hon hade lurat in honom i parets bil genom att be honom om hjälp att lasta in några lådor. Myra körde honom till Saddleworth Moor. På heden tog Ian med honom till en ravin där han våldtog och ströp honom.

Det näst sista offret blev 10-åriga Lesley Ann Downey. Hon var tillsammans med sina syskon på det lokala tivolit på Hulme Lane Hall. Det sista man såg av den lilla flickan var när hon stod i kön till en av attraktionerna.

Polisen börja nu gräva på Saddleworth Moor. De fanns misstankar om att liken efter de saknade barnen kunde finnas där. Det visade sig att polisen hade rätt. Den 10 oktober 1965 hittades kvarlevorna efter 10-åriga Lesley Ann Downey. Elva dagar senare hittade de John Kilbrides lik.

Trots att polisen nu hade hittat två lik, fanns det inte mycket som band Ian Brady och Myra Hindley till brottet. De behövde helt enkelt mer bevis. Det dröjde inte länge förrän de fann vad de sökte i parets bostad. Instucket i en bibel hittade polisen ett kvitto till bagageinlämningen på Manchesters centralstation. Inne i förvaringsskåpet fann de ett stort antal porrbilder och sadomasochistiskt material.

Porrfotona föreställde Lesley Ann Downey. Bilderna visade henne naken, bunden och uppställd i olika poser i parets sovrum. En ljudband fanns också bland sakerna. Där kunde man höra en ung flicka skrika, gråta och böna för sitt liv. Två andra röster, vuxna, som hotade barnet gick också att höra. Skräckslagen tvingades Lesley Ann Downeys mamma att lyssna på sin dotters sista timmar i livet för att identifiera flickans röst på ljudbandet. Senare kom det fram att det var Myra som hade strypt Lesley Ann till döds.

I Ian Bradys anteckningsbok hittade de också anteckningar om John Kilbride och fotografier där paret satt och fikade ovanpå pojkens grav. Men trots många försök hittade inte polisen kropparna efter de andra saknade barnen. Åklagaren fick koncentrera sig på att åtala paret för morden på Edward Evans, Lesley Ann Downey och John Kilbride.

Sakta men säkert började det klarna för den brittiska allmänheten vad det var som egentligen hade hänt. Fem unga människor hade brutalt våldtagits och mördats. Aldrig någonsin hade nationen upplevt så ohyggliga dåd.

1965 var det här fallet i det närmaste unikt. Framförallt riktades allmänhetens vrede mot Myra Hindley. Det var första gången i den brittiska historien som en kvinna hade varit involverad i sexseriemord på barn. Britterna kunde inte förstå hur en kvinna kunde delta i sådana ohyggliga brott. Det fick morden att framstå än mer onda och oförlåtliga. I den engelska tabloidpressens framställdes Myra Hindley som Englands mest hatade kvinna.

Vilka var då dessa personer, Myra Hindley och Ian Brady? Och vad fick dem att begå sådana fruktansvärda förbrytelser? Att Ian Brady hamnat där han hamnat förvånade ingen. Redan tidigt hade han kommit i klammeri med rättvisan. Han var född i ett fattigt hem. Som barn blev han bortadopterad. Under tonåren betraktades han som en ensling och lite udda person, även om han uppvisade en hög intelligens. Han kom tidigt in i kriminaliteten och redan som 17-åring avtjänade han sitt första fängelsestraff.

Vid det här laget hade Brady dessutom börja skaffa sig lite udda intressen. Han var fascinerad av nazisterna. Ian började samla på nazimemoribilia och lärde sig läsa Mein Kampf på tyska. Han läste överhuvudtaget många böcker. Dostojevskijs Brott och Straff samt Marquis de Sades olika verk var hans favoriter. Främst gillade han sadomasochistisk litteratur.

Om Ian Bradys framtid var utstakad var Myra Hindleys utveckling desto mer förvånande. Hon kom från ett tryggt och välbärgat hem. Hon hade på det stora hela en lycklig barndom och visade inga tendenser till vad som senare skulle hända. Tvärtom älskade hon djur och var en uppskattad barnflicka. Hur en till synes normal person kan hemfalla åt något så perverst och sjukt som att sexuellt ofreda och mörda barn är en gåta än idag.

I början av 60-talet lärde de känna varandra. De arbetade på samma jobb, en kemifirma. Ian som kontorist och Myra som sekreterare. Myra blev omedelbart förälskad i den tyste och hemlighetsfulle ynglingen med den skottska accenten. Men det dröjde nästan ett år innan Ian upptäckte Myra. De började dejta och efter en kort tid var de ett par.

Det blev Myras inkörsport till Ians hemliga och depraverade värld. På första dejten tog han med henne att se filmen om Nürnbergrättegångarna. Han spelade skivor med Hitlers marschsånger för henne och uppmuntrade henne att läsa Mein Kampf.

Ian Brady var hennes första riktiga älskare och hon hängav sig åt förhållandet. Myra började ändra sättet att klä sig. Hon hade på sig mer vågade kläder. Minikjolar tillsammans med långa läderstövlar. Hon blekte håret. Myra tillät Ian ta porrbilder på dem tillsammans. Vännerna i Myras omgivning började notera att hon genomgick en personlighetsförändring. Paret började allt mer isolera sig. Någonstans vid den här tiden föddes tanken på att våldta och mörda barn.

Den 27 april 1966 satte rättegången mot paret igång. Både Ian Brady och Myra Hindley nekade till alla åtalspunkter. De erkände inte något. Istället skyllde de morden på David Smith, något bara spädde på den brittiska allmänhetens oförsonlighet och hat mot dem (under hela rättegången beskrevs makarna David och Maureen Smith som ”The Smiths” i pressen något som kanske influerade en viss Morrissey). Inte en enda gång under processen visade paret Brady/Hindley någon ånger för de gärningar de begått. För de som var närvarande framstod de som kalla och hjärtlösa, totalt utan empatiförmåga.

Trots sitt nekande dömdes paret till livstids fängelse för morden på de tre barnen. Bara några månader tidigare hade dödsstraffet avskaffats i Storbritannien. Makarna undslapp galgen med nöd och näppe.

En som definitivt tagit intryck av händelserna var den lille Manchesterpojken Steven Patrick Morrissey. Född 1959 var Morrissey bara sex år när rättegången mot Ian Brady och Myra Hindley utspelade sig. Händelserna lämnade outplånliga intryck hos grabben.

Over the moor, take me to the moor
Dig a shallow grave
And I'll lay me down

”Suffer Little Children” var en av de allra första låtarna The Smiths spelade in. Precis som många av Morrisseys låtar var texten till ”Suffer Little Children” skriven långt innan bandet hade bildats. Även Marrs melodi var en slinga han hade komponerat tidigare.

I de flesta av sina låttexter har Morrissey hämtat citat och fraser ur olika böcker och teaterpjäser. Så också med ”Suffer Little Children”. Bara ett år efter rättegången var över, 1967, kom författaren Emlyn Williams med boken Beyond Belief. En i många stycken både spekulativ och snaskig biografi över de bägge morddömda. Många av låtens fraser är tagna ur den här boken. Bland annat är titeln hämtat från rubriken på en av bokens kapitel.

Man måste ha i medvetande att vid den här tidpunkten, 1984, hade vare sig Hindley eller Brady erkänt morden. Fortfarande hade bara fyra av offren påträffats. Först 1987 erkände Brady dåden och Pauline Reades kvarlevor kunde grävas fram på Saddleworth Moor. Keith Bennets kropp har fortfarande inte hittats.

Att skriva en låt om massmorden är jämförbart med att göra en film om Åmselemorden. Ett kontroversiellt företag redan från början var dömt att väcka allmänhetens raseri. Och flera av låtens fraser var, om inte olämpliga, så ialla fall omogna. Som till exempel frasen ”Find me, Find me” med tanke på att alla offer inte hittas än.

För att förstå vilket brännhett ämne hedmorden är i det engelska psyket kan nämnas att en viss Chrissie Hynde och Steve Strange (Visage) 1977 släppte en låt kallad ”Free Myra Hindley” under gruppnamnet The Moor Murderers. Låten var helt klart ett publicitetstrick med syftet att skapa uppmärksamhet kring sina egna personer. Som väntat spydde den engelska pressen galla över det okänsliga tilltaget.

Nu var nog Morrisseys intentioner med låten goda. Tanken med ”Suffer Little Children” var att uppmärksamma de ohyggligheter som inträffat i Manchester nästan tjugo år tidigare. Att inte sopa under mattan den tragik som utspelat sig rakt framför ögonen på den brittiska nationen. Men reaktionen blev som väntat en helt annan.

”Suffer Little Children” kom så småningom med som avslutningslåt på The Smiths självbetitlade debutalbum. Den gjorde inte särskilt mycket väsen av sig och ingen verkade notera vad den handlade om. Istället fick den ett andra liv i maj 1984 när den släpptes som b-sida till ”Heaven Knows I’m Miserable Now”. Fortfarande hade ingen reagerat på texten. Det var först i september samma år som den engelska pressen börja fatta galoppen. Och nu tog det hus i helvete.

En anhörig till en av offren, John Kilbrides morfar, hade hört låten på jukeboxen inne på den lokala puben. Han förstod med en gång vad det var Morrissey syftade på i texten. Han tog kontakt med lokalpressen i Manchester för att framföra sin indignation. Och meddelade samtidigt att han tänkte döda medlemmarna i The Smiths om han fick syn på dem.

Nu fick den ökända engelska tabloidpressen nys om historien. Och de la inte sina fingrar emellan. Med stora rubriker målade de upp The Smiths helgerån. Varuhuskedjor som Woolworths och WH Smiths vägrade under en kort period att sälja bandets album. För att gjuta olja på vågorna fick Morrissey kontakta en av offren, Leslie Ann Downeys mor, för att förklara medias felaktiga vinkling och framförallt syftet med låten. Han lyckades både med att få stopp på mediadrevet och skaffa sig en ny vän.

Nu var detta inte första gången Morrissey var i blåsväder för sina texter. Redan när The Smiths släppte sina första singlar fick den engelska pressen upp ögonen för Morriseys dubbeltydiga lyrik. ”This Charming Man” med sina homoerotiska undertoner togs mest emot med förvåning. Värre var det när ”Reel Around The Fountain” släpptes 1983. Nu blåste det verkligen upp till en mediastorm. I en lång rad artiklar i tabloidpressen anklagades låten för pedofili och för att uppmuntra till övergrepp på barn. I The Sun gick det att läsa rena krigsrubriker: Child Sex Song Puts the Beep in a Spin.

Samtidigt aktualiserades ”The Hand That Rock the Cradle” som påstods ha samma pedofila innehåll. Mycket på grund av mediernas korståg ansåg sig BBC tvungen att bannlysa ”Reel Around The Fountain”.

1986 kom The Smiths hyllade album The Queen is Dead. Med på albumet fanns låten ”Bigmouth Strikes Again”. Naturligtvis är låttextens ”glappkäft” Morrissey själv. ”Bigmouth Strikes Again” är Morriseys egen självkritiska betraktelse över sina uttalanden och texter. I sången jämför han sig med Jeanne D'Arc för att beskriva sitt krig mot pressen. Ett självironiskt konstaterande att det ibland slinker ut vissa olämpliga saker från hans penna.

Samtidigt har Morrissey i flera intervjuer försäkrat att han inte ångrat ett ord av allt han har skrivit. Det är inte lätt att vara popstjärna med den engelska tabloidpressens som ständigt dissikerar och granskar ens texter. Eller som Morrissey själv konstaterar: ”The British press is an artform.”

”I had to ring my family as the papers gave out all our names and ages. It was awful having to explain it to my parents because the wouldn’t really understand that kind of thing. They’re simple folk from Ireland, it was terrible even having to talk about it.”