Hell A försvinner ner i djupet
Ænema
Tool I 1996
The only way to fix it is to flush it all away
Any fucking time. Any fucking day
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay
Föreställ er ett gäng pojkscouter, alla utrustade med varsin kofot, står och bänder upp hela San Andreasförkastningen. När förkastningen blivit tillräckligt stor, strömmar vattnet in och lägger hela Los Angeles under vatten. Kvar av mångmiljonstaden blir bara en havsvik – Arizona Bay.
Upphovsmannen till den drömlika sekvensen är Bill Hicks. En Texasfödd komiker som har beskrivits som komedins Nietzsche. En avfällingsmessias som försökte få folk att skratta men vanligtvis bara lyckades göra publiken förbannad, eller totalt likgiltig. Under nästan hela sin karriär levde han i total anonymitet. Och precis när han var på randen av det stora genombrottet – dog han.
Det sägs att när Bill Hicks var tonåring tog hans föräldrar med honom till en psykoterapeut. Bill var inte som andra barn i den åldern. Istället för att ägna sig åt idrott eller att jaga brudar på high school, tillbringade Bill större delen av tiden med att fördjupa sig i böcker eller skriva på komeditexter. Men psykoterapeuten kunde inte hitta något fel på Bill – istället kom han fram till att föräldrarna själva troligtvis skulle behöva några sessioner.
Bill Hicks har beskrivits som den perfekta kombinationen av Noam Chomsky, David Sedaris, Lenny Bruce och Carlos Castaneda (Hicks beskrev sina egna föreställningar som ”Chomsky with dick jokes”). Som ståupp-komiker gick Bill Hicks helt klart i samma tradition som Lenny Bruce. Samhällskritisk, kontroversiell och otroligt rolig. Få komiker har som Bill Hicks lyckas se igenom hyckleriet och lögnerna i det amerikanska samhället.
Hans favoritämnen var regeringen, marknaden, religionen och den amerikanska konsumtionskulturen. Men Hicks skiljde sig mycket från sina samtida kollegor. Hans humor präglades av djup och knivskarpa analyser av västerlandet. Synen på samhället pendlade mellan nattsvart misantropi och ett visst hopp för mänskligheten.
Bill Hicks växte upp i Houston, Texas. Redan som tonåring började han uppträda på lokala klubbar som ståuppkomiker. I början av 80-talet flyttade han till Los Angeles för att pröva lyckan. Hicks kom fram samtidigt som Jay Leno, Andrew Dice Clay och Jerry Seinfield och i LA uppträdde de på samma klubbar. Men till skillnad från de andra blev Bill Hicks aldrig riktigt populär bland de breda amerikanska lagren. Bill Hicks var helt enkelt för magstark för amerikanerna. Istället lyckades han ofta reta upp publiken med sin samhällskritik. Och det hände att Hicks blev misshandlad efter föreställningarna.
Los Angeles var för övrigt ett av hans favorithatobjekt. Bill Hicks såg LA, eller ”Hell A” som han kallade metropolen, som en symbol för allt som är fel med den amerikanska snabbmatskulturen. Ett resultat av vad som händer när nöjesindustrin helt har tagit över de rådande värderingarna i samhället.
Under den här perioden festade Bill Hicks flitigt och hamnade i ett drogmissbruk som gick ut över hans karriär. Men Hicks lyckades göra sig fri från missbruket och la av med både narkotika och alkohol (på hans album Relentless beskriver han varför han la av med psykedeliska substanser: ”once you’ve been taken aboard a UFO, it’s kind of hard to top that”). Bill Hicks enda stora last var cigaretter. Vilket han rökte i stora mängder. I intervjuer har han berättat att det gick åt två tändare om dagen.
Men Hicks hade även andra sidor. Han var mycket intresserad av politik och filosofi. Han läste mängder med böcker. Han förespråkade meditation, flyttankar och hallucinogena svampar (!).
Även om Bill Hicks aldrig lyckades göra sig något namn hos den amerikanska allmänheten fick han snabbt ett kultfölje. Och bland sina komikerkollegor var han omåttligt populär. Med Jay Lenos hjälp lyckades han få komma med på Late Show with David Letterman. Det skulle följas av ytterligare elva gästframträdanden hos Letterman. Men nästan varenda gång kortades hans inslag ner i efterhand.
I början av 90-talet verkade det äntligen som Bill Hicks var på väg mot det stora genombrottet. Hicks hade blivit uppmärksammad på andra sidan Atlanten. I Storbritannien gjorde han en bejublad turné och uppträdde för fulla hus. Samtidigt var han med i flera komedishower i hemlandet.
Men det som skulle göra Bill Hicks till ett stort namn i medierna var ett sjuminutersegment i Late Show. För tolfte gången hade Bill Hicks 1993 blivit inbjuden till Letterman. Men den här gången klipptes hela hans uppträdande bort från den slutgiltiga utsändningen. Bill Hicks blev den första sedan Elvis att bli censurerad från något av CBS program.
Till att börja med var det en gåta varför Bill Hicks uppträdande klippts bort. Men i nästföljande Late Show kom svaret. I programmet hade Hicks skämtat om antiabortmotståndare. Det visade sig att antiabortrörelsen var en betydande annonsör till Late Night och i programmet efter hade organisationen ett långt reklamsegment. För många av hans fans bekräftade det bara Hicks egna åsikter att USA låg helt i händerna på marknadskrafterna.
Det är ett ödets ironi att Bill Hicks blev mest känd för ett inslag som inte en kotte har sett. Det är också ett ödets ironi att en av Bill Hicks absoluta hatobjekt, den kristna högern, lyckades stoppa honom. Fem månader senare var den kontroversielle komikern död. I slutet av 1993 hade Hicks fått diagnosen cancer i bukspottkörteln. Cancern var elakartad 26 februari 1994 somnade han in. Bill Hicks blev 32 år.
Enligt vissa uppgifter såg Hicks Dennis Leary som sin rättmätige efterträdare. Några veckor innan sin död gav han Leary rätten att använda sig av allt hans material. Även om Leary i mångt och mycket påminner om Hicks, är detta uppgifter som aldrig blivit bekräftade.
Under sin livstid spelade Bill Hicks in två album Dangerous (1990) och Relentless (1992). Efter hans död släpptes ytterligare några album bland annat Rant In E Minor (som av de flesta beskrivs som hans bästa album) samt Arizona Bay. Arizona Bay är mer eller mindre ett temaalbum som handlar om Los Angeles där Hicks bjuder på små korta mellanspel med gitarr mellan monologerna. Arizona Bay* är Hicks metafor för det amerikanska samhället. Plattanbeskrivs av många som Hicks svar på Pink Floyds The Dark Side Of The Moon.
Tool brukar lite elakt kallas ett Pearl Jam för matematiker. De har skapat sin egen nisch inom alternative metal-scenen. 1996 Släppte de sitt prisade album Ænima (bildat av orden Anima vilket var psykologen Carl Jungs betäckning på det kvinnliga i mannen samt enema= lavemang) som var djupt inspirerat av Bill Hicksi allmänhet och Arizona Bay i synnerhet. Med på albumet fanns även låten ”Ænema”.
Here in this hopeless fucking hole we call LA
The only way to fix it is to flush it all away.
Any fucking time. Any fucking day.
Learn to swim, I'll see you down in Arizona bay.
Naturligtvis handlar låten om Los Angeles. Den bygger på Hicks monolog om pojkscouterna Staden som var Hicks absoluta favorithatobjekt. Inspirationen från Arizona Bay genomsyrar hela albumet. Även låten ”Third Eye” (där Hicks är samplad) är direkt baserade på Hicks tankegångar.
Tools relation till Hicks går långt tillbaka i tiden. Bill Hicks blev tidigt en stor favorit bland medlemmarna i bandet. På deras album Undertow finns han med på tacklistan. Gesten gjorde att Bill Hicks och sångaren i Tool Maynard James Keenan blev goda vänner. Och 1992 inbjöd Tool Hicks att öppna deras shower under Lollapaloozaturnén. I insideshäftet till Ænima finns en teckning av Bill Hicks och i samma häfte dedicerar de albumet till honom samtidigt som de kallar honom ”Another Dead Hero”.
Nu är inte Tool det enda bandet som inspirerats av Bill Hicks. Radiohead tillägnade komikern hela sin The Bends. Ett flertal stora som små artister har samplat Bill Hicks monologer på sina album. Det walesiska bandet Super Furry Animals är andra stora fans. Deras låt ”God! Show Me Magic” handlar om Hicks och han finns samplad på liveversionen av deras låt ”The Man Don’t Give A Fuck”.
Under sin livstid sålde aldrig Bill Hicks några mängder med album. På hans framträdanden buade ofta publiken eller lämnade lokalen. Sin sista föreställning gjorde han i New York bara några veckor före sin död. Publiken var så fåtalig att han inte ens behövde använda mikrofon. Men på senare tid har allt fler upptäckt komikern med den släpiga Texasaccenten och mörka humorn. Han har fått en avsevärd kultstatus. Nyligen gavs hans album ut även i Sverige. Trots att hans fiender lyckades stoppa honom var det bara tillfälligt. Bill Hicks fick sista skrattet.
R.E.M. ”Man on the Moon”
>Georgiabandets elegi för Andy Kaufman
Bob Dylan ”Lenny Bruce”
>Old Mumbles låt till en gammal vän
Ariane Grande ”Pete Davidson”
>Om SNL-komikern med samma namn tillika Arianes pojkvän
David Bowie ”Slip Away”
>Bowie överraskade med en hyllning till Floyd Vivino
Iron Maiden "Tears of a clown"
>Britternas metalhyllning till Robin Williams
Lyssna på låten här:
