Superfly

Curtis Mayfield I 1972 

Tryin' to get over, tryin' to get over... 

Melvin Van Peebles första långfilm var La Permission från 1967. Den fick många lovord och vann kritikerpriset på San Franciscos filmfestival samma år. Enligt vissa källor på grund av att juryn trodde han var holländare. Det som gjorde Melvin Van Peebles unik var att han vid den här tidpunkten var den enda svarte regissören i hela USA.

Van Peebles följde upp framgången några år senare med komedin Watermelon Man (1970) som handlar om en fördomsfull vit man som en dag upptäcker att han blivit svart och får uppleva konsekvenserna. Filmen fick ett bra mottagande och drog in en hel del pengar men det var ändå inte riktigt vad Van Peebles ville förmedla.  

Överskottet från Watermelon Man satsade Van Peebles istället i ett privat projekt. Det skulle bli en film om svarta, för svarta, och framförallt - av svarta. Sweet Sweetback's Baadasssss Song skulle på många sätt revolutionera filmvärlden. Van Peebles skrev själv manuset, komponerade soundtracket, klippte, regisserade, producerade och inte minst spelade huvudrollen i filmen. Han valde även andra okonventionella lösningar vilket senare skulle ge honom problem. Han använde till exempel ett helt svart filmteam som inte var fackligt anslutna (vilket var ett måste på den här tiden) under förevändning att de spelade in en porrfilm. Och när filmen var färdig vägrade Van Peebles att låta censorerna ta del av den med motiveringen att byrån inte hade någon rätt att tala om för de svarta vad de skulle se och inte se.

Filmen gick upp på biograferna 1971. Eftersom den inte hade gått vägen via censorbyrån fick den automatiskt en "X" märkning och bojkottades av Hollywood. Resultatet blev att den snabbt blev en kultrulle, ett måste för filmälskarna. Men priset för succén, priset för att trotsa etablissemanget var högt. Van Peebles tid i Hollywood var slut. Han skulle aldrig mer få göra någon film där.

Den stora nyheten med Sweetback var att den skildrade färgade som de såg sig själva. Tidigare hade svarta på film mest bestått av schabloner. Jovialiskt tjänstefolk eller bovar som dog efter halva filmen. I Van Peebles film var hjälten svart. Sweetback skulle inte bara starta en trend utan också sätta standard för en helt ny genre; blaxplotationfilmerna. Efter framgången med Van Peebles film kom en ström med uppföljare, de flesta byggda på samma koncept, en stor cocktail av våld, droger, sex och attityd.

Den främsta nyheten med blaxplotationfilmerna var att de i första hand var riktad mot den svarta minoriteten i USA. En grupp som fram tills nu varit sorgligt förbisedd och ignorerad. Helt plötsligt sågs de som en målgrupp med oerhörd ekonomisk potential. Tanken från början var att komma bort från de svarta stereotyper som tidigare visats upp från Hollywood. Men blaxploitationgenren var en i många stycken märklig och motsägelsefull mix.

Det fanns ett klart uttalat socialt och politiskt budskap i de flesta produktionerna. Filmerna visade upp den storstadverklighet som de flesta svarta i USA levde i med en uppriktig ghettorealism. De flirtade ganska ohämmat med Black Pantherrörelsens filosofi.

Samtidigt bokstavligen frossade filmmakarna i droger, sexscener och svart machokultur. De flesta filmerna byggde på samma billiga blandning av mjukporr och lättsmält våld. Intrigen följde ofta en liknande mall och karaktärerna var ofta baserade på karikatyrer av hallickar, horor, korrupta vita myndighetspersoner och tuffa kompromisslösa antihjältar. 

Men det var knappast storyn som gjorde filmerna till kioskvältare hos den svarta publiken - utan stilen. Kläderna, frisyrerna, språket. Byxor med enorma chaffs, färggranna skjortor med långa kragar, svarta lädertrenchcoats för att inte tala om mikrofonfrillorna. Blaxplotation var en orgie i coola, sanslösa kläder kombinerat med hippt gatuspråk. I våra dagar skrattar man nästan ihjäl sig när man ser stilen men i början av 70-talet var det här obeskrivligt coolt.

Det aningen nedsättande uttrycket ”blaxplotation” kom först på senare tid. En blandning av orden svart och exploatera. Trots att nästan samtliga skådisar i filmerna var svarta och att de vände sig till en svart publik; var filmerna ofta producerade och regisserade av vita. Det var också de vita som sedermera tog hem profiten. Man räknar med att cirka 400 filmer producerades inom det här konceptet mellan åren 1971-1979. Till att börja med var det något nytt och fräscht. Men efter hand blev genren allt mer urvattnad och skruvad. Det dök upp blaxploitationwesterns, science fictions och kung-fu filmer, alla med svarta hjältar. Till och med en svart variant av Dracula – Blacula. Genren skapade också sina egna fixstjärnor som till exempel Pam Grier och Richard Roundtree.

Sweetback fick endast genomslag inom vissa mindre kretsar men den hade skapat en trend som inte gick att stoppa. Genrens stora genombrott kom med Shaft (1972). Det var den första svarta film som även gick hem hos mainstreampubliken. Shaft var en New York polis med en hel del ghettoattityd. Vid tiden då den kom marknadsfördes Shaft (aningen felaktigt) som en svart James Bond. Men den hade samma intrikata blandning av sex, våld och svarta machotakter som Sweetback. Shaft producerades av Gordon Parks med Richard Roundtree i huvudrollen. Isaac Hayes som nyligen haft framgång med Hot Buttered Soul fick göra filmens soundtrack.

Lite oväntat blev som sagt Shaft en dundersuccé. Den spelade in 12 miljoner dollar det första året och räddade på så sätt filmbolaget MGM som stod på konkursens brant. Manegen var krattat för en blaxplotationvåg.    

I kölvattnet på Sweetback och Shaft kom Superfly. Filmen skulle regisseras av Gordon Parks Jr (son till Gordon Parks) och manuset följde samma intrig som de flesta blaxplotationrullar. Filmen handlar om knarklangaren Priest (Ron O’Neal). Priest är en riktig "baaaadassss" Han är kung på gatan, klär sig i de fräckaste kläderna och lever varje dag som det vore den sista. Men Priest vill lämna kriminaliteten och dra sig tillbaka från langandet. För att kunna göra det måste han genomföra en sista stöt för att få ihop en miljon dollar. Ledaren för knarksyndikatet, The Man, har emellertid andra planer. Eftersom Priest är hans bästa langare vill han ha honom kvar på gatan.

Redan på filmens planeringsstadium blev Curtis Mayfield kontaktad för att göra soundtracket. Det var en av Curtis lyckligaste stunder. Han hade alltid stött tanken på att svarta skulle göra filmer för svarta. Bara några timmar efter han fått manuset i sin hand började han komponera musiken.

Curtis Mayfield var en av de få inom branschen som verklig gav substans till uttrycket "black power". Mayfield var i alla bemärkelser en self-made man. En karl för sin hatt. Då andra artister exploaterades hejdlöst var Mayfield en skärpt affärsman som både hade sitt eget skivbolag och ägde rättigheterna till alla sina låtar. Han var mycket socialt och politiskt medveten. Med låtar som "People Get Ready", "Keep On Pushing", "I'm So Proud" och "We're A Winner" tog han upp rasismen i samhället och medborgarrättsfrågor. Mayfield höll dock ett visst avstånd från Black Panthers och andra militanta organisationer. Mer än någon annan såg Curtis Mayfield i genom lögnerna och det tomma pratet. Han höll hårt på antivåldsidealet.   

Storyn till Superfly var i grund och botten socialt engagerad. När Mayfield efter några månader fick se de första snuttarna från filmen fick han en chock. Regissören Gordon Parks jr hade valt att tolka manuset på sig eget sätt. Filmen var en fullständig orgie i våld, sex och droger. Framförallt droger. Priest snortar kokain i parti och minut. Han använder ett litet kors som han bär i ett halsband för att dra i sig kokainet. Något som går stick i stäv med manusets antidrogbudskap:”Reading the script didn’t tell you ’and then he took another hit of cocaine’ and then about a minute later ’he took another hit’. So when I saw it visually, I thought, ’This is a cocaine infomercial.’ That’s all it was.”, berättar Curtis Mayfield.

Vid den här tiden var kokain tämligen okänt för den breda massan av amerikaner. Men Curtis Mayfield var mer än väl bekant med varan. Han hade sett alltför många vänner och musikerkollegor gå under i narkotikans spår. Han visste att filmen knarkvänliga budskap skulle kunna få ödesdigra konsekvenser om ungdomarna tog till sig det. Mayfield ville inte bli en del av någon ”infomercial”. Men istället för att backa ur projektet valde han att lösa det på sitt eget sätt.

Mayfield skyndade på produktionen av soundtracket så att det kom ut tre månader före filmen. Superfly gick omedelbart upp på förstaplatsen på den amerikanska albumlistan. Så när publiken väl satt sig i biofåtöljerna var de till att börja med väl bekanta med sångtexterna, dessutom kunde de nu jämföra det som sas i filmen med musikens budskap.

Samtliga låtarna i soundtracket; bland annat "Pusherman", "Superfly", "Freddie’s Dead", står i skarp kontrast till filmens glamoriserande av knark och sex. Låtarna lever sitt eget liv och löper parallellt med filmens egen handling. Hela tiden finns Mayfields texter där och påminner tittarna om det vansinniga i huvudpersonernas ymniga knarkande. Mayfield finns även med rent fysiskt i filmen. I en av nyckelscenerna ser man honom tillsammans med sitt band spela på en klubb.

Soundtrackets kanske starkaste låt är "Pusherman". I sången förtydligar verkligen Mayfield att langaren är samhällets fiende nummer ett. Men Mayfield var rädd att texten skulle kunna misstolkas som en reklam för narkotika. För att vara på den säkra sidan valde Mayfield att istället ge ut "Freddie's Dead" som första singel från soundtracket.

Superfly fick ett ljummet mottagande när den kom upp på biograferna på hösten 1972. Recensenterna klassade den som en b-film och den sålde inte lika bra som sin föregångare Shaft. Den erkände amerikanske recensenten Leonard Maltin kallar filmen "moraliskt dubiös". Trots Mayfields ansträngningar så betraktades ändå rullen som reklam för kokain och drogkulturen i allmänhet. Det gick till och med så långt att det genomfördes demonstrationer av svarta aktivister utanför biografer i Washington som visade filmen.

Annat gick det för musiken. Soundtracket sålde i över två miljoner exemplar det året (totalt fyra miljoner) och albumet låg på topp både på R&B och poplistorna i USA. Den stannade hela 46 veckor på den amerikanska albumlistan. Trots att Curtis Mayfield haft många hitalbum både före och efter kan ingen mäta sig med Superfly. Inget annat album skulle ge honom så stor framgång som det.

I efterhand har det uppstått en diskussion vad som är blaxplotation och inte. Var det en rörelse eller bara en samling lågbudgetfilmer? Kan alla svarta filmer från 70-talet sorteras in i de här kategorin? Många manusförfattare, regissörer och skådespelare har protesterat mot termen ”blaxplotation”. De anser att termen i sig är felaktig, vilseledande och orättvis och inte ger en klar bild av filmrörelsen. Enligt deras åsikt är det fel att bunta ihop alla dessa filmer - som handlade om en mängd olika saker, som under så många år producerades av samtliga bolag i Hollywood - under ett och samma epitet.

Samtidigt har många av de som medverkade i blaxplotationfilmerna uttryckt bitterhet. Ett exempel är Ron O'Neal, en klassiskt skolad skådespelare som menar att Superfly förstörde hans karriär. Han skäms över sin insats i filmen och vill inte kännas vid den. Det verkar som även han missuppfattade drogbudskapet i filmerna och vilka konsekvenser de skulle få.

Men trots att majoriteten av filmerna med rätta kan klassas som b-filmer, betydde de mycket för den generation av unga afro-americaner som växte upp med dem. En hel generation har influerats av dess estetik och filosofi. Både vita och svarta regissörer som Spike Lee och Quentin Tarantino har på senare år berättat vilken stor influens blaxplotationfilmerna varit för deras eget skapande.

Men vad gäller filmernas roll som "infomercials" fick Mayfield på många sätt rätt. Blaxplotationfilmernas drogromantiska budskap förebådade den knarkkatastrof som skulle drabba hela den amerikanska kontinenten under slutet av 70-talet. Förslumma storstäderna, krossa familjer och kräva tusentals och åter tusentals dödsoffer bland de svarta och latinskamerikanska grupperna.

Efter att ha legat i glömska under många år, fick blaxplotationfilmerna en revival under nittiotalet. Revivalvågen nådde sin kulmen med nyinspelningen av Shaft* 2000 med Samuel L Jackson i huvudrollen. Men den svarte antihjälten hade förändrats under åren. Nyproduktionen, med en väl tilltagen budget och många specialeffekter, var långt från originalet.

Trots att de flesta filmerna var lågbudgetproduktioner med lätt kalkonstämpel över sig hade de ändå en attityd och ett klart uttalat socialt budskap. Framförallt kommer man att minnas filmerna för den fantastiska musiken. Isaac Hayes Shaft, Bobby Womacks Across the 110th Street, Marvin Gayes Trouble Man eller varför inte Superfly.

Ibland blir man tvungen att kompromissa för att inte ställas inför valet av två dåliga saker. Superfly ställde Curtis Mayfield inför ett stort moraliskt dilemma som han löste på sitt eget mycket speciella sätt. Kanske var det något han var tvungen att göra? Eller som Priest partner Eddie säger i en av filmens scener: "I know it's a rotten game, but it's the only game the man left us to play".