Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

De döda tar taxi

Publicerad 2021-04-11 15:54:47 i Allmänt,

Big Joe and Phantom 309

Tom Waits I 1975

Yeah every now and then, when the
Moon's holdin' water, they say old Joe
Will stop and give you a ride

Den 11 mars 2011, vid tretiden på eftermiddagen, inträffade en kraftig jordbävning med magnituden 9,0 på richterskalan, utanför Japans östkust. Mindre än en timme senare nådde en tsunami Tohukoregionen. Jättevågen, som på sina ställen kunde vara över 30 meter hög, drog med sig allt i sin väg; fartyg, tåg, bilar, byggnader och människoliv. Man beräknar att 18 500 människor dog eller försvann när vattenmassorna drog in.

Särskilt hårt drabbades den lilla staden Ishinomaki. En tid senare började taxichaufförerna i området rapportera om märkliga händelser. Man vittnade om passagerare som klivit in i taxin och meddelat vart de skulle. Men när taxichauffören kommit fram till resans mål var passageraren försvunnen. Upplöst i tomma intet. Det fanns ingen rimlig förklaring till hur de kunde bara vara borta. Taxichauffören hade inte stannat vid något ställe. Hade de hoppat av i farten?

Kiyoshi Kanebishi, professor i sociologi på universitetet Tohuku Gakuin i Sendai, har forskat på katastrofer och hur de påverkar människor. Efter jordbävningen utanför Tohuko kom det in hundratals rapporter om märkliga möten med döda. I ett avsnitt av netflixserien Unsolved Mysteries berättar Kanebishi om dem: ”De som jag fann mest trovärdiga var taxichaufförer, för det fanns fysiska bevis kopplade till deras observationer.”

Han ger ett exempel på ett vittnesmål från en taxichaufför:

”I Japan är det ganska varmt i augusti. En man kring 20 år gammal, iklädd en tjock jacka, klev in i en taxi. Föraren tyckte att något var konstigt med passageraren. När de kom fram hade solen redan gått ner. När han tittade bakåt var passageraren borta.”

”Flera taxichaufförer upplevde liknande saker. I alla dessa fall fortsatte mätarna att logga deras resor och ge oss bevis för dessa andefenomen. Nån var ju tvungen att betala för åkturerna, för taxametrarna fortsatte ticka. Vem gjorde det? Det visade sig att förarna var de som betalade för sina spökpassagerare.”

Nu är det här fenomenet inget nytt. Men brukar kalla dem för spökliftare och de har funnits under alla århundranden, på alla kontinenter, oavsett etnicitet, kultur eller religion. Vittnesmål om fenomenet har rapporterats från så olika länder som Kina, Ryssland, Storbritannien, Sydafrika och USA. Till och med från Sverige finns ett flertal liknande händelser, den mest kända inträffade 1602 och rapporterades av prosten Joen Petri Klint i Östra Stenby i Östergötland.

Händelsen inträffade i februari det året. Ett sällskap bestående av en präst samt två bönder var på hemfärd i släde efter att ha besökt en kyndelsmässomarknad i Västergötland. I trakterna kring Vadstena tog de upp en piga som bad om att få åka med. Efter några kilometer stannade resenärerna vid ett värdshus för att äta lite mat. Inne på värdshuset började de hända märkliga saker och plötsligt gick pigan upp i rök. Försvann rakt framför ögonen på dem.

De flesta fall följer samma mönster; en person i ett fordon plockar upp en mystisk liftare som sedan oförklarligt försvinner. Oftast när fordonet är i rörelse. Allra flest rapporter kom det i början av 80-talet från USA. Det finns flera exempel:

>> I USA cirkulerade länge rykten om en liftare, en välklädd ung man, som sågs till i trakten av Little Rock, Arkansas. Efter bilisten plockat upp honom brukade han tala om profetiska saker som Jesus återkomst eller dagsaktuella händelser som gisslan i Iran, innan han plötsligt uppslukades av tomma intet. Den sista gången man hörde av honom var i juli 1980.

>> Under samma period kom rapporter om en kvinna i 60-års åldern som liftade på Interstate 5 mellan Tacoma, Washington och Eugene i Oregon. Hon ville diskutera Gud och frälsningen innan hon försvann. Senare började hon istället prata om Mount Saint Helens; att det var en vulkan och att det skulle få ett utbrott under 1980 (mycket riktig fick vulkanen ett utbrott det året då halva berget sprängdes i bitar). Polisen fick in inte mindre än 20 telefonsamtal från personer som stött på den här kvinnan.

>> 1981 började historier cirkulera kring en vitklädd äldre kvinna (weisse frau) vid Bölchentunnel i Schweiz. Ibland liftade hon, ibland dök hon bara upp från ingenstans framför bilarna. I de fall hon liftade brukade hon plötsligt bara försvinna trots att föraren körde i hög fart.

Spökliftaren räknas sedan länge som en vandringssägen. En modern myt. Det har skrivits ett flertal böcker om fenomenet. Mest känd är Jan Harold Brunvands Vanishing Hitchhicker från 1981. Man har även forskat kring fenomenet. Men forskningen har inte kunnat bekräfta eller ge vid hand om några som helst parapsykologiska fenomen. Forskarna menar istället att spökliftare helt enkelt är baserade på rena fantasier eller hörsägen. I vissa fall handlar det helt och hållet om uppgiftslämnare själv, då historien hen lämnat är färgat av överdrifter, illusioner eller är en ren bluff. Men rapporterna om spökliftare fortsätter envist att komma in.

En som aldrig tvivlat på spökliftarnas existens, eller för den del något övernaturligt fenomen, är Tom Waits. Och på sitt album Nighthawks at the Diner har han tagit med en kuslig låt.

Som tonåring brukade jag har svårt att somna under sommaren. De ljusa sommarnätterna gjorde att jag vände på dygnet. För att råda bot på problemet brukade jag lyssna på Nighthawks at the Diner när jag skulle gå och lägga mig. Sakta vaggades jag in i sömnen av Toms Waits skrovliga röst och stillsamma låtar. Det förströdda pianoklinket i bakgrunden, Waits som skrockade åt sina egna oneliners: ”I’m so horny I could screw the crack of dawn … Hö-hö-hö”. Publikens applåder. Lösningen fungerade kanonbra. Bättre än den bästa sömnmedicin.

Nu vill jag inte på något sätt förringa Nighthawks at the Diner. Plattan är och förblir en av Waits bästa. Och det vill inte säga lite. Man kan väl bara konstatera att albumet nästan har en hypnotisk inverkan på folk.

Många tror att Nighthawks at the Diner är en liveplatta – men så är inte riktigt fallet. Den ursprungliga ambitionen var att spela in albumet live på någon av Los Angeles jazzklubbar men man hittade ingen som passade. I stället spelade man in plattan live i studion! Man gjorde helt enkelt om studion till en bar med bord och stolar. Ordnade med öl och sprit. Anlitade en bedagad strippa som uppvärmare. Bjöd in alla man kände och spelade sedan in albumet under två kvällar. Säga vad man vill men albumet har definitivt livekänsla. Tyvärr så hade jag i regel somnat innan det var dags för albumets näst sista spår: ”Big Joe and Phantom 309”.

”Phantom 309” (som den hette i original) är skriven av en viss Tommy Faile. Countryartisten Red Sovine fick en mindre hit med låten 1967. ”Phantom 309” tar upp den gamla legenden om spökliftaren men här är rollerna de omvända. Sången berättar historien om en liftare som försöker ta sig hem från den amerikanska västkusten. På resans tredje dag, medan han står vid en korsning i ösregn, får han lift av en viss ”Big Joe” som kör en pick-up-truck som han döpt till ”Phantom 309”. Efter att paret har åkt tillsammans under hela natten släpper Big Joe av liftaren vid en vägkrog, samtidigt som han ger honom en slant till en kaffe, och försvinner iväg i fjärran.

På dinern berättar liftaren om Big Joes generositet. Servitrisen avslöjar då för honom att han råkat ut för ett spöke. Det visar sig att Big Joe dog för tio år sedan i samma korsning som han plockade upp låtens berättare. Big Joe hade väjt för en skolbuss och istället själv kraschat. Han dog i bilvraket. Under årens lopp hade flera personer fått lift av Big Joe.

Man kan knappast kalla ”Big Joe” för en låt. I både Tom Waits och Red Sovines versioner är den snarare en tonsatt berättelse. På Nightwaks at the Diner plinkar jazzmusikerna lite förstrött på sina instrument medan Tom Waits läser upp den rysliga historien.

Är historiens sann? Vem vet. Många gör anspråk på att det är just den händelsen som Red Sovine refererade till. Kollar man på nätet finns de fullt av exempel som liknar ”Big Joes” bilolycka. Och där föraren sägs gå igen. I en stad har man till och satt upp en plakett. Som sagt, det finns många rapporter om både spökliftare och spökförare.

Finns spöken? Finns det ett liv efter döden? Tar de döda taxi? Kanske är det som en kvinna från Ishinomaki förklarade taxifenomenen i Unsolved Mysteries: ”Staden hade förändrats så mycket (efter jordbävningen) att andarna inte verkade veta hur de skulle hitta hem. Många av dem kunde inte kontakta sina familjer. Förlorade själar har ingenstans att ta vägen, så de ber folk på gatorna om hjälp. Vissa kan se andar, andra inte.”

Få, om någon, har svaren på de här frågorna. I väntan på att forskningen ska göra ett genombrott får man nöja sig med historierna och sägnerna. Får du tillfälle så lyssna på ”Big Joe and Phantom 309”. Helst efter mörkrets inbrott, en kall och kulen natt. Allt medan nackhåren reser sig.

"Förlorade själar har ingenstans att ta vägen …"
En kvinna från Ishinomaki förklarar varför de döda tar taxi
 
 
Lyssna på låten här:
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela