Mannen som uppfann rock'n'roll
Ballrooms of Mars
T-Rex I 1972
The names of men
Bob Dylan knows
And I bet Alan Freed did
Rock’n’roll uppfanns inte av Elvis Presley. Eller av Chuck Berry. Eller för den skull Little Richard. Eller någon annan rockartist. Den uppfanns av en ung radiopratare i Cleveland, vars enda önskan här på jorden var att få spela R&B.
I en liten sunkig radiostudio i Cleveland 1951 satt en ung DJ och våndades. Alan Freed hade börjat sin karriär på radion 1942 som sportreporter på en station i Pennsylvania. Men idrott var inte riktigt vad han ville syssla med och 1945 började han istället spela skivor i en radioshow i Akron, Ohio. Bara för några år senare, 1951, börja som DJ på WJW Radio i Cleveland.
Alan Freed hade ett problem. Han älskade passionerat den svarta musiken: R&B. Men den gick inte att spela på ”vita” radiostationer vid den här tiden. De flesta andra radiostationer brukade istället vänta till en vit artist gjort en cover på låten. Och därefter spela, den i regel, betydligt mer utslätade versionen.
Men Freed ville spela originalen. För de var de var ljusår bättre. Det var då han kom på den geniala idén. Han kallade helt enkelt R&B-låtarna för ”rock’n’roll”, ett uttryck som kom från Mississippideltat och sägs vara slang för samlag, och helt plötsligt kunde han spela låtarna på sin radioshow.
Eller som han själv berättade i en intervju: “Rock ’n roll is really swing with a modern name, It began on the levees and plantations, took in folk songs, and features blues and rhythm. It’s the rhythm that gets to the kids – they’re starved of music they can dance to, after all those years of crooners.”
Det var nu han körde igång sin Moondog Show på WJW. Namnet hade han snott rakt av från den ”riktige” Moondog. Showen blev en dundersuccé och på kort tid växte Alan Fred fram som en av de populäraste radiopratarna i hela USA. Freed spelade bara ”äkta” R&B, av de svarta, originalartisterna.
Framgången med radioprogrammet gjorde att Freed året efter, 1952, arrangerade the Moondog Coronation Ball, en stor konsert som skulle hållas på Cleveland Arena som kunde ta en publik på 10 000. Problemet var bara det att det trycktes upp på tok för många biljetter. Vid kvällen för konserten, den 21 mars, hade man sålt nästan dubbelt så många biljetter som det fanns platser på arenan. Dessutom cirkulerade det falska.
Resultatet blev att tusentals personer med biljetter inte blev insläppta på arenan. Utanför utspelade sig kaosartade scener. Folkmassan tryckte på för att få komma in och efter ett tag forcerade de grindarna och strömmade in. Moondog Coronation Ball blev kort. Man hann bara med en enda låt innan polisen stängde ner hela evenemanget. Trots det räknas spelningen som den allra första rockkonserten.
Men Alan Freed var nu populärare än någonsin. Han flyttade till New York och började jobba på stationen WINS. Vid det här laget hade han förlorat rätten att använda namnet Moondog, då originalet gått till domstol. Istället kallade han sin show Alan Freed’s Rock’n’Roll Party. Han fortsatte sin policy att bara spela den äkta R&B:n. Han stod på toppen av sin karriär med miljontals lyssnare varje dag. Men samtidigt hade kritiken mot honom börjat växa. Framförallt var det de stora skivbolagen som med ökad oro såg hur han gynnade de oberoende bolagen. Men även många konservativa grupper oroade sig över den nya genrens påverkan på nationens ungdom. The New York Daily News beskrev rock ’n’ roll som “an inciter of juvenile delinquency” och anklagade Freed för att ha spridit musiken och gjort den populär.
Trots detta gav WINS honom möjligheten att leda ytterligare en show på kanalen. Och Freed hade dessutom börjat som programledare på ABC:s teveprogram The Big Beat. Nu blev dock tevekarriären kort. Redan i andra avsnittet gjorde Freed misstaget att låta programmets svarta gästartist, Frankie Lymons, dansa med en vit tjej. Tevetittarna satte kvällskaffet i vrångstrupen över tilltaget och showen lades ner med en gång.
De konservativa klagomålen blev allt mer högröstade. Det sågs inte med blida ögon att Freed luckrade upp rasbarriärerna. Vid den här tiden körde den populära radiorösten även konsertturnéer med artister som Chuck Berry och Jerry Lee Lewis. Konserterna var redan från början kontroversiella och vid en spelning Boston 1958 utbröt kravaller bland åskådarna och polisen valde att stänga ner hela konserten. I det här läget ställde sig Alan Freed upp på scenen och skrek till publiken: "It looks like the Boston police don't want you to have a good time."
Ridå.
Alan Freed blev omedelbart arresterad och åtalad för att ha försökt starta ett upplopp. Han fick samtidigt sparken från sitt jobb som DJ på WINS. Det skulle dock inte dröja länge förrän han var tillbaka bakom skivtallrikarna igen. Den här gången på stationen WABC och han fick även erbjudande om att komma tillbaka till The Big Beat.
För att få en bild av hur populär Alan Freed var vid den här tiden kan nämnas att han medverkade i inte mindre än fem av de tidigaste rock’n’roll-filmerna: Rock around The Clock (1956), Rock, Rock, Rock (1956), Mister Rock And Roll (1957) samt Go Johnny Go! (1957). Och som svar på att kritiken att rock’n’roll bara skulle vara en övergående fluga svarade han: “Anyone who says rock ‘n’ roll is a passing fad or a flash-in-the-pan trend along the music road has rocks in the head.”
Men det fanns en baksida också. Freed var helt enkelt lite för girig för sitt eget bästa. Vid den här tiden var payola ett vanligt förekommande gissel. Payola innebar lite förenklat att skivbolagen betalade mutor till radiostationernas DJ för att spela deras singlar. Ju mer speltid de fick, ju mer sålde singlarna. Nu är det viktigt att komma ihåg att i princip alla radio-DJ tog emot mutor. För det här var en företeelse som var djupt rotat sedan decennier tillbaka.
Men Alan Freed tog det här ett steg längre. Han krävde att få stå som medkompositör på artisternas låtar och på så sätt även inhåva royalties. I ett stort antal av singlarna från den här tiden står Freed som låtskrivare. Den mest kända är Chuck Berrys ”Maybellene”. I en intervju med brittiska Independent 2008 berättar Marshall Chess, son till skivbolaget Chess grundare Leonard Chess: ”He (Freed) played the hell out of Chuck’s first record, ’Maybellenne’, because of that. My father says he made the deal, and by the time he got to Pittsburgh, which was half a day’s drive away, my uncle back at home was sceaming, ’What’s happening? We’re getting all these calls for thousands of records!”
Men tiden höll på att rinna ut för Freed. Myndigheterna hade bestämt sig en gång för alla att sätta ner foten för att på bukt med payola problemet. Och man behövde en syndabock. Freed var dåtidens mest högprofilerade och populära radio-DJ. Det fanns ännu ingen lagstiftning mot payola i USA men Freed dömdes ändå för att i två fall ha tagit emot mutor att böta 300 dollar. För Freed var det här en överkomlig summa men det här var naturligtvis en stor skandal och för hans karriär var det här ett hårt slag.
Alan Freed hade fått sparken från WINS och ABC. Nu fick han även sparken från WNEW och senare även till station han flyttade till: KDAY. Alan Freed flyttade till Miami för att börja karriären på nytt på stationen WQAM. Men det nya jobbet varade bara i två månader innan han fick sparken på nytt.
Rättsprocessen mot Freed hade varat i över tre år och berövat honom från all den livsglädje han brukade ha. Under den tiden hade han börjat dricka allt mer. Och han var nu nere i ett djupt missbruk. Men det var inte slut än. Som en följd av payola utredningen åtalades han även för skatteflykt. Det amerikanska skatteverket, IRS, krävde honom på 38 000 dollar i obetalda skatter. Det var pengar som Alan Freed inte hade. Den populäre radio-DJ:n försökte inte ens överklaga beslutet för han visste nog med sig att hans dagar var räknade.
I mars 1971 framförde Marc Bolan och hans T-Rex sin låt ”Hot Love” i teveprogrammet Top of The Pops. Bolan, med sina mörka korkskruvslockar, var iförd en sjömansdräkt av silversatäng och han hade tårar av silverglitter under ögonen. Tevetittarna trodde inte sina ögon. Något liknande hade aldrig setts förut och en ny genre var född – glamrocken (eller glitterrocken som den först kallades). Världen skulle aldrig mer bli sig lik.
Marc Bolan hade börjat sin karriär som någon form av Dylaninspirerad hippie som sjöng akustiska låtar med Tolkieninspirerade texter i duon Tyrannosaurus Rex. Helt plötsligt var bandnamnet förkortat till T-Rex och det som nu tevepubliken fick se var en androgyn rockstjärna med hialösa kläder. Publiken trodde inte sina ögon. Eller supergroupien Pamela des Barres beskrev det i sin bok Rock Bottom: Dark Moments in Music Babylon: “Marc Bolan exploded on to the pop scene, strewing it with sequins and sparkling flash. How did this androgynous Tolkien elf with the rosebud mouth become the Lurex-clad, glitter-god pioneer of glam rock?”
I vilket fall så skulle rocken och populärkulturen aldrig bli sig likt efter det här. Istället för att vara ”a mere twopenny prince in Persian gloves”, som Bolan beskrev sig själv i ”Hot Love”, blev han skaparen – och kungen – av glam. “Oh man, I need TV when I’ve got T. Rex!” som Bowie senare skulle sjunga i sin sång ”All the Young Dudes”.
Under de kommande åren härjade ”T. Rextasy” på de brittiska öarna. Iförd gnistrande lamétyger, leopardmönstrade blazers, fjäderboa, hög hatt och feminina skor – för att inte nämna all mascara, ögonskugga och puder – matade Bolan fram den ena hiten efter den andra. Och nu var det inte längre akustiska låtar, utan ett nytt fett rocksound som gällde: ”Get it on (Bang a gong)”, ”Children of the Revolution”, ”Telegram Sam”, ”Ride a White Swan” bara för att nämna några.
Tillsammans med kompisen David Bowie (bägge var födda 1947 och kände varandra väl) blev han förgrundsgestalten för hela glamrocken. En rörelse som inte bara har påverkat musiken utan framförallt modeindustrin med sina hysteriska kreationer.
Marc Bolans texter har alltid varit omgärdade av mystik. Många har avfärdat lyriken som rent nonsen, rappakalja, medan andra har sett visionära profetior. Faktum är att mycket av Marc Bolans framgång berodde på hans magiska, utomjordiska image.
1972 släppte T-Rex sitt album The Slider. Glamrocken stod i sitt zenit och även Marc Bolans karriär. Med på plattan fanns även ”Ballrooms of Mars” en av de bästa glamrocklåtarna från den här tiden. Och här dyker han upp … Alan Freed:
You talk about day
I'm talking 'bout night time
When the monsters call out
The names of men
Bob Dylan knows
And I bet Alan Freed did
There are things in night
That are better not to behold
Låten har blivit anklagad för allt från att vara satanistisk till att förebåda John Lennons död. I texten namndroppar Marc Bolan en lång rad kändisar: John Lennon, Bob Dylan och Alan Freed. Men vad handlar den om? Handlar det om en ung artist väg till toppen och alla fallgropar på vägen? Men vilka är monstren? Och vad menar han med frasen: ”The names of men Bob Dylan knows, And I bet Alan Freed did”? Låten är lika gåtfull och mångtydig som Marc Bolans övriga produktion.
En person definitivt aldrig har gillat Alan Freed, och inte heller hymlar om det är Neil Young. 1983 släppte han ”Payola Blues” på albumet Everybody’s Rockin. ”Payola Blues” är vare sig gåtfull eller mångtydig. Neil Young är mycket tydlig vad han tycker om Alan Freed:
This one's for you Al Freed,
Wherever you go, whatever you do
'Cause the things they're doing today
Will make a saint out of you
Payola blues.
I've got the payola blues
Even though I already paid my dues
Alan Freed dog i januari 1965 av njursvikt. Han blev 43 år. Hans tidiga död var ett resultat av hans hårda missbruk och att under flera år brutits ner mentalt ner av myndigheternas jakt på honom. Alan Freed var en av rockens absoluta pionjärer. Han hade inga problem med att reta gallfeber på moralens väktare. Men i slutändan betalade han ett väldigt högt pris för att överskrida den tidens konventioner.
Vid sin död var han mer känd för payolaskandalen än för den musikaliska gärning han faktiskt hade åstadkommit. Framgång föder avundsjuka. Och vissa påstår att hans problem med myndigheterna de sista åren var någon form av straff från personer som ville honom illa.
Det var först på senare år han fick erkännande för allt det han har betytt för populärkulturen och han valdes in i Rock’n’rol hall of Fame 1986. Eller som han själv uttryckte några decennier tidigare: “You can stop me, but you’re never gonna stop rock ’n’ roll.”
Dewey Philips
”Daddy-O Dewey är känd som den första DJ:n som spelade Elvis. Tillsammans med Freed var han den förste rock-dj:n. Hans radioshow Red, Hot & Blue sändes sex dagar i veckan från WHBQ i Memphis.
Rodney Bingenheimer:
”The mayor of Sunset Strip” levde verkligen fullt ut den solkiga sunset strip-drömmen. Hans radioshow sändes i decennier och han blev nära kompis med många rockstjärnor. Bland annat Elvis som skänkte honom sitt körkort. Med åren blev Bingenheimer som en karikatyr av sig själv.
John Peel
Den störste av dem alla. Kommentarer överflödiga.
Westwood
Som sonen till biskopen av Peterborough var det nog inte många som trodde att han skulle bli radio-dj. Och framförallt inte med hip hop som specialitet. Trots att Westwood är vit, medelålders, medelklass och att han saknar ”street cred” har han växt fram till en av hip hopens gudfäder och gett britterna hip hop i över två decennier.
Kaj Kindvall
Den milde Norrköpingsbon som blev "Mr Tracks" med hela Sverige. Ledde programmet på Sveriges Radio i 26 år och levererade plikttroget pop till svältfödda lyssnare.
Lars Aldman
Mannen som i sitt program Bommen gav svenskarna indierocken och lärde oss att lyssna på band som: Front 242, Skinny Puppy och The Legendary Pink Dots.
Lyssna på låten här:
