Tidernas värsta jävla totalsågning
Only Solitaire
Jethro Tull I 1974
And bless us all with his oratory prowess
His lame-brained antics and his jumping in the air
”Slår det här bandet igenom tar jag livet av mig.”
Det framgick med all önskvärd tydlighet att Rolling Stones recensent Melissa Mills inte gillade vare sig Uriah Heep eller deras låtar. I oktober 1970 kunde man hitta hennes recension över deras debutplatta Very ’eavy … very ’umble i en liten notis på botten av sidan. Och Melissa Mills sparade inte på krutet. Hon fortsatte:
From the first note you know you don't want to hear any more. Uriah is watered down, tenth-rate Jethro Tull, only even more boring and inane. UH is composed of five members: vocals, organ, guitar, bass, and drums. They fail to create a distinctive sound tonally; the other factor in their uninteresting style is that everything they play is based on repetitive chord riffs.
According to the enclosed promo information, Uriah Heep spent the past year in the studio, rehearsing and writing songs. No doubt their lack of performing experience contributed to the quality of the record; if they had played live in clubs they would have been thrown off the stage and we'd have been saved the waste of time, money, and vinyl.
Kritiker. Can't live with them, can't live without them. Recensenter och artister lever i någon form av ansträngd symbios. Ett ömsesidigt förhållande där man är beroende av varandra. Utan rockmusiker - inga rockskribenter. Utan publicitet - inga spelningar eller sålda plattor. Ofta kan kritikern vara skillnaden mellan den stora framgången eller en karriär i skymundan. Vem minns inte rockjournalisten Jon Landaus självuppfyllande ord om Springsteen: "I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen". Men varje artist med lite erfarenhet vet också att det kommer en dag då de blir fullständigt sågade. Då man inte längre är lika populär. Och Uriah Heep är inte det enda bandet som fått sina fiskar varma. Här är några exempel:
Led Zeppelin — Led Zeppelin
Zeppelinarnas debutplatta blev totalsågad av Rolling Stones recensent John Mendelsohn när den kom. Bland annat uppgav han att den bara var en blek kopia av Jeff Beck Groups platta Truth. Och fortsätter med att konstatera att om de vill fylla det tomrum som uppstått efter Cream så behöver de inte bara en ordentlig producent utan också låtmaterial värt namnet. Men Mendelsohn stannade inte där. Bland annat kallade han Robert Plant för: “as foppish as Rod Stewart, but he’s nowhere near so exciting” och anklagar gitarristen, det vill säga Jimmy Page, för att vara “a very limited producer and a writer of weak, unimaginative songs.”
Jimmy Page blev så pissed off av den här sågningen att han vägrade ställa upp på intervjuer med Rolling Stone i åratal. Med tanke på att Led Zeppelin var ett av 70-talet absolut populäraste band så skapade det här vissa problem för rockmagasinet …
Black Sabbath — Black Sabbath
Varje nytt brittiskt rockband som dök upp i början av 70-talet fick förlika sig med att bli jämförda med Cream (Se Led Zeppelin ovan). Så också Black Sabbath när de släppte sitt debutalbum. I detta fallet lät Rolling Stone den legendariske Lester Bangs recensera britterna. Och han tyckte plattan var en besvikelse. Bangs dissade den totalt. I stycke upp och stycke ner jämför han dem med Cream och kommer fram till att de bara är bleka kopior. Förutom sångtitlarna och texterna som var som en sämre version av Vanilla Fudge. Han sammanfattade hela recensionen med: “Just like Cream… but worse.”
Daft Punk — Discovery
Vem som kom på idén att låta den då 59-årige Robert Christgau, självutnämnd "Dean of Rock Critics", recensera Daft Punks episka album Discovery, ett av 00-talets bästa, är oklart. Helt klart är emellertid att det var en dålig idé. Christgau gjorde ingen hemlighet av att han avskydde Daft Punk. Inte bara avskydde. Han hatade dem över allt annat. Sågning? Japp: “These guys are so French I want to force-feed them and cut out their livers. Young moderns who’ve made the Detroit-Berlin adjustment may find their squelchy synth sounds humanistic; young moderns whose asses sport parallel ports may dance till they crash. But Yank fun is much less spirituel [sic], so that God bless America, ‘One More Time’ is merely an annoying novelty stateside. The way our butts plug in, there are better beats on the damn Jadakiss CD.”
Radiohead — OK Computer
Robert Christgau, förresten. Några år tidigare, 1997, hade man släppt lös honom att recensera Radioheads Ok Computer. Att den inte föll honom i smaken kunde man nästan räkna ut. Utan att tveka utsåg han indierockarnas mästerverk till "Dud of the month" - månadens flopp.
Spiritualized — Ladies and Gentlemen, We Are Floating in Space
Spiritualized platta Ladies and gentlemen, We are floating in space imponerade inte på Q. De gav albumet det blygsamma betyget 3,5 stjärnor av tio möjliga och konstaterade med en gäspning: “focusing on drone and repetition makes the album sound, well, droney and repetitive.” Sex månader senare bad de om ursäkt och utsåg albumet till ett av årets bästa.
Lou Reed — Berlin
Rolling Stone (igen). Deras recensent Stephen Davis verkar ha tagit det som en personlig förolämpning att ens behöva lyssna på Lou Reeds Berlin. Han kallar albumet "en katastrof" och fortsätter “[it takes] the listener into a distorted and degenerate demimonde of paranoia, schizophrenia, degradation, pill-induced violence and suicide”. (Puh!) Men han var inte färdig där. Han avslutar hela recensionen med att konstatera: “There are certain records that are so patently offensive that one wishes to take some kind of physical vengeance on the artists that perpetrate them.”
Det är ju logiskt; Gör man ingen bra platta ska man ha på käften.
The Rolling Stones — Exile on Main Street
Hur ligger det till med Exile on Main Street, då? Rolling Stones mästerverk. Juvelen i kronan. Det album som i omröstning efter omröstning, år efter år, klassas som kanske den bästa rockplattan som gjorts. Någonsin. Nja, när den kom verkade kritikerna inte direkt lyfta på ögonbrynen. Magasinet Rolling Stone hade i detta fallet satt Patti Smiths vapendragare, författaren och gitarristen Lenny Kaye, att skriva en recension. Han var inte imponerad. I recensionen skrev han att samtliga låtar på dubbelalbumet i grund och botten var en variation på en och samma låt. Stöpt i samma mall. Inget spännande. Medelmåttigt. Han avslutar artikeln med att hoppas att nästa Rolling Stonesplatta blir bättre.
**
Jethro Tull var till att börja med kritikernas kelgrisar med sin hippieframtoning och busiga upptåg på scen. Efter superframgångarna med Aqualung och Thick as a Brick var förväntningarna skyhöga på uppföljaren, deras sjätte studioalbum. Men nu var sötebrödsdagarna över.
A Passion Play kan väl bäst beskrivas som ett ambitiöst fiasko. Albumet var ännu ett temaalbum som denna gång tog upp livet efter döden med alla dess fallgropar. I princip en låt fördelat på två lp-sidor. Den tillhör knappast Jethro Tulls bättre album men riktigt så dålig som den framställdes vid den här tiden är den inte. Plattan blev totalsågad av kritikerna. De tävlade med varandra att ge den elakaste recensionen.
Stephen Holden på Rolling Stone tyckte att albumet: "strangles under the tonnage of its pretensions — a jumble of anarchic, childishly precocious gestures that are intellectually and emotionally faithless to any idea other than their own esoteric non-logic" Och sammanfattade den med: "expensive, tedious nonsense".
Även Lester Bangs på Creem Magazine sågade den och uppgav att han var: "totally bamboozled" efter att han hört den. Och avslutade med det mer än lovligt flummiga: "I almost like it, even though it sort of irritates me. Maybe I like it because it irritates me. But that's my problem"
Så gott som alla gav den dåliga recensioner. Man klagade på att man inte förstod handlingen och att musiken var överlastad. Att den var pretentiös.
Helt plötsligt var Jethro Tull ute. Förlegat. Gårdagens nyheter. Att stå på ett ben och spela flöjt var bara såå mossigt. Att rocka loss i högreståndskläder från 1400-talet var rent pinsamt. Det brittiska rockbandet var inte det minsta hippt längre.
Nu ska det sägas med en gång. Fansen älskade A Passion Play och numera betraktas den som ett kultalbum. Den gick upp på förstaplatsen både på den amerikanska och brittiska listan och A Passion Play har sålt i miljonupplagor. Men för Ian Anderson var det som en käftsmäll att bli sågad på det här viset. Ett personligt nederlag. Ian Anderson bidade dock sin tid. Han ville ge sitt svar på kritiken.
Året efter, 1974, släppte bandet sitt nästa album; War Child. War Child, som är en av Jethro Tulls mest underskattade album, skiljde sig avsevärt från föregångarna. Borta var konceptalbumtänket och det symfoniska anslaget. War Child bestod av korta och rockiga låtar. Från början var låtarna på albumet tänkta till en film bandet planerat att göra men filmplanerna lades åt sidan. Med på albumet var även den en minut och 39 sekunder långa akustiska låten "Only Solitaire". Det sägs att låten är ett svar på Los Angeles Times kritiker Robert Hilburns* sågning av A Passion Play. Och det är en fokuserad Ian Anderson som träder fram.
Lugnt och sakligt, och med en knivskarp skärpa, ger han Hilburn svar på alla åsikter han vräkt ur sig i recensionen. Och får en gångs skull får Ian Anderson ge sin version. "Only Solitaire" är magnifik i sin enkelhet och sitt upplägg.
Brain-storming, habit-forming, battle-warning weary
Winsome actor spewing, spineless chilling lines
The critics falling over to tell themselves, he's boring
And really not an awful lot of fun
Well, who the hell can he be when he's never had V.D.
And he doesn't even sit on toilet seats?
Court-jesting, never-resting, he must be very cunning
To assume an air of dignity
And bless us all with his oratory prowess
His lame-brained antics and his jumping in the air
And every night, his acts the same
And so it must be all a game of chess, he's playing
But you're wrong, Steve
You see, it's only solitaire
Nu är inte Ian Anderson den enda som retat upp sig på Robert Hilburn. I sin tidiga karriär blev medlemmarna i tjejpunkbandet The Go-Gos, med Belinda Carlisle i spetsen, så förbannade på recensenten så de släppte låten ”Robert Hilburn”. Med rader som:
De avslutade hela låten med att proklamera:
“it’s burning time for the Times”
Även svenska musiker har fått sin beskärda del av sågningar. Ulf Lundell har aldrig gjort någon hemlighet av att han betraktar kritiker som en lägre stående ras. ”Höga Hästar” från albumet Nådens år är adresserad till en känd svensk recensent som av någon anledning fallit i onåd hos den uppburne rockpoeten. Vem det handlar om har Lundell aldrig avslöjat. Men här ger han igen med ränta:
Du grabben du säjer, att allt jag har sagt,
Det är bara pladder och tomma ord.
Du ojar dej över att jag super och svär
Och kallar mina vänner pack, mobb och hord.
Du är lärd som fan, du är nästan filosof.
Din livsstil är säkert sublim.
Du har status och ställning och god renommé.
Vill inte bli alltför intim,
Men när du är så förbannat snar
Med att spotta på det jag har,
Då har du inte lärt dej ett dugg
Under alla dina år.
Nåväl. Både Jethro Tull och Uriah Heep (och för den skull Ulf Lundell) överlevde kritikerstormen och fick en lång och framgångsrik karriär. Och Melissa Mills tog inte livet av sig trots löftet. Det är kanske som kritikern Jon Landau sa en gång: "I find the biggest problem with rock criticism is the lack of any criticism of the criticism."
*Steve Peacock på Sounds har även pekats ut att vara den ”Only Solitaire” handlar om, i synnerhet på grund av kommentaren ”but you’re wrong, Steve”. Problemet är bara att Peacock gav Jethro Tull tämligen snälla recensioner i jämförelse med andra.
Lyssna på låten här: