Låten och inspirationen

Balladen om Hurusom Don Quijote gick på en blåsning

Cornelis Vreeswijk I 1975

Ack huruvida damerna är falska eller äkta
Är något som medborgarna med föga fog vet

Ibland är tjejer inte tjejer. Ibland är den som man i ett romantiskt töcken raggat upp på krogen inte vad man tror det är. Det fick Cornelis Vreeswijk bittert erfara. Det slutade med en låt och en månads fängelse.

Sent på måndagskvällen den 17 februari 1975 lämnande Cornelis Vreeswijk den nyöppnade kändiskrogen Stockholms-Börsen. Han var på sprudlande gott humör och tämligen glad i hatten. Som nybliven singeln kände han sig fri som fågel. Nu ville Cornelis avrunda den dittills lyckade kvällen med lite galanta damer. Blodet pulserade i ådrorna, saven steg och han kände sig full av bus. Trubaduren var ute efter lite rajtantajtan på nattkröken. Han hade, som han själv skulle uttrycka det några månader senare, ”amorösa eskapader i tankarna”.

Journalisten Klas Gustafsons har i sin Vreeswijkbiografi Ett Bluesliv redogjort för händelserna under den här ödesdigra kvällen. Utanför Börsen vinkade Cornelis in en taxi och bad att få bli körd till Regeringsgatan. Regeringsgatan var vid den här tiden ett känt prostitutionsstråk. Taxin färdades genom ett nattligt Stockholm.

Utmed stråket stod två kvinnor, 25-åriga Eva och 24-åriga Berit, och frös i snålblåsten. Det hade varit en lång kväll utan tillstymmelse till kunder. Eva och Berit, som de presenterade sig för utomstående, var välkända gäster på gatan. De var ”working girls” eller på ren svenska: prostituerade.

Själv gick jag ut på stan en kväll och kände blodet dunka
Och mötte tvenne damer som jag tilltalade servilt
Säg skulle jag ta för mig eller åka hem och tapetsera om badrummet
Det valet var, sa Don Quijote, föga subtilt

I ett reportage i herrtidningen Fib Aktuellt, som tjejerna medverkade i en tid senare, berättade de om sitt jobb: ”När en bil stannar säger vi alltid ’franskt i bilen 100 spänn’. Något annat står vi absolut inte till tjänst med. Men det går bra att försörja sig enbart med franskt. Vi kan göra 500 spänn utan vidare en kväll. Men så kan det vara helt dött nästa.”

När nu Cornelis taxi saktade in bredvid dem kände de att lyckan var på väg att vända. Cornelis bjöd in dem bägge två i bilen och färden går mot hans lägenhet på Norrtullsgatan. Tjejerna kunde inte tro att det var sant. De hade blivit uppraggade av en av Sveriges mest populära artister. Eller som de berättade för herrtidningen: ”Egentligen var det en misslyckad kväll för oss. Inte en enda torsk hade vi råkat på. Inte ett öre hade vi tjänat. Men det uppvägdes av att vi nu satt i Cornelis kök. Han är ju kändis. Och det skulle bli skoj att berätta om det för polarna dagen därpå att vi varit hemma hos honom. Lite kändisgalna är vi ju faktiskt.”

Sagt och gjort! Sa Don Quijote – ty damerna var pigga.                                                   

Vi åkte till min boning och tände röda ljus!

Jag spelte på min luta och dom på var sin giga                                                                   

och tömde allt som drickas kunde uti mitt hus.

I lägenheten fortsatte efterfesten. Cornelis hade tagit med sig två flaskor Château Jacquet från restaurangen och de galanta damerna hade med sig en halv 75:a vodka, men eftersom Cornelis inte hade något groggvirke drack de vin istället. Cornelis sjöng och spelade gitarr för dem. Stämningen var på topp. I rättegången som följde berättade Cornelis: ”och där var jag, berusad och glad och trevlig, och minns att jag tyckte en av brudarna hade så mörk och hes och sexig röst.”

Mörk, hes och sexig röst?

Här frågar sig vän av ordning; Borde inte Cornelis ha börjat misstänka något vid det här laget? Känt att något inte stämde? Att tjejerna kanske inte var … tjejer? Måhända var det den lömska alkoholen som än en gång spelade vispoeten ett spratt?

För vid det här laget var Cornelis som en liderlig iller. Han fick med sig damerna in i sovrummet. Alla tre hamnade i den breda dubbelsängen. Cornelis händer var överallt: ”Vi hade kläderna på oss och var lite rädda för att plocka av oss. Men snart hade jag jumpern runt halsen och BH:n låg på golvet bredvid min handväska”, säger Berit. I samma sekund råkar Cornelis få in sin hand under en av tjejernas trosor. Han stelnar till.

Ty tager man ett skamgrepp som man tror att man har rätt till
Får någonting i handen som man inte vill ha
Ja, tänk vad som kunnat hända och vad det hade lett till
Vilken tur, sa Don Quijote, att jag inte är sådan jag

Nu utbryter fullständigt kaos. Under tiondelen av en sekund går det upp för Cornelis att damerna han har dragit med sig hem – inte är damer. Eva och Berit är transvestiter, eller transpersoner som de föredrar att kalla sig själva. Till vardags är de arbetskamrater på en restaurang.

Cornelis är helt galen. Helt skogstokig. Han springer in i köket och hämtar en kökskniv som han hotade sina gäster med. ”Ut, ut, utförsvinn!”, ropar han. Lösbröst, peruker och handväskor flyger åt alla håll. Samtidigt är Cornelis gamle vän Nisse Gustafsson (en av förlagorna till Fredrik Åkare) på väg in i fastigheten. I sitt upprörda tillstånd har Cornelis ringt polaren. Nu ser Nisse hur en hur en kvinna försvinner i väg genom ytterdörren. I rätten minns Nisse Gustafsson ordväxlingen:

”Det var en snygg brud du skickade ut.”

Cornelis svarade:

”Jaa, brud. Det var ju en kille och här kommer en till”. Cornelis tycker inte de andre dyngraka gästen lämnar hans bostad tillräckligt snabbt. Och för att få fart på transan rispar Cornelis honom med kniven. Men Nisse Gustafsson lyckas övermanna sin vän, samtidigt som transan lämnar huset halvnaken.

Efteråt vittnade Nisse Gustafsson: ”Cornelis var väldigt ledsen. Man kan väl säga att han mer eller mindre bröt samman i köket då.”

Det finns få svenska artister som är så älskade som Cornelis Vreeswijk. Cornelis liv var kantat av skandaler. Gång på gång frossade kvällspressen i hans tillkortakommanden. Äktenskap och skilsmässor. Krogslagsmål. Hans husbåt som sjönk. Han lägenhet på Odengatan i Stockholm som eldhärjades. Ständiga fyllor och ibland tyngre droger. Alltid i luven på skattmasen. Alltid jagad av kronofogden. Vid fyra olika tillfällen dömdes han till fängelse. Men inget väckte sådan uppmärksamhet som intermezzot med de två transvestiterna.

De två transpersoner gick raka vägen till polisen för att anmäla överfallet. I den stunden var det bara en tidsfråga innan pressen skulle få nys på historien. Någon dag senare kunde man läsa på Expressens förstasida: TRUBADUR KÄND FRÅN SVENSKTOPPEN I KNIVJAKT. Aftonbladet ville inte vara sämre och hade en rubrik som skrek ut: KÄND TRUBADUR I KNIVSLAGSMÅL MED MÄN SOM VAR UTKLÄDDA TILL KVINNOR. Så många kända trubadurer finns det inte i Sverige. Och Cornelis förstod att han måste outa sig själv. Han ville inte gömma sig. Dagen därpå träder Cornelis fram: ”Det är jag som är trubaduren i knivdramat”.

Efter den här historien är Cornelis nedstämd och deprimerad. Ensam och gjord till offentligt åtlöje, utskrattad av hela Sverige. Eller som han själv uttrycker det är han inställd på att ”gå rakt ner till systemet och sen försvinna in i dimman”. Men en god vän föreslår att han ska skriva en låt om händelsen. Som ren terapi. Resultaten blir ”Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning”.

I sången träder Cornelis in i rollen som Don Quijote – riddaren av den sorgliga skepnaden. Men i det här fallet är det inte väderkvarnar han jagar, utan något annat. ”Den här sången använde jag flera år efteråt och den väckte stor popularitet bland åhörarna. Och gjorde att jag hade lite lättare att stå ut med hela komplexet överhuvudtaget, den tog udden av rätt mycket.” berättade han senare.

”Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning” är en fantastisk liten låt. En av Cornelis roligaste. Nära besläktad med The Kinks ”Lola” som också bygger på verkliga händelser. Och de flesta av nog roade av den. Men inte alla. Diktaren Lars Forssell gick till hätskt angrepp på Vreeswijk på Expressens kultursida. Forssell var förbannad för att han ansåg Vreeswijk bara underblåste fördomar och hängde ut en redan marginalisera grupp för ett misstag han gjort på fyllan. Cornelis orkade inte ta striden med Forssell utan svarade i stället med en vers.

                                                  ”Lars Forssell, du är trött och blek.                                                                                         Du borde ha tigit men du skrek.                                                                                            Din käft är stor, men din penna mjuk.                                                     Säg är du dum? Eller avundsjuk?”

Natten med transvestiterna fick ett efterspel. Cornelis dömdes sedermera för misshandel och olaga hot till en månads fängelse. Men tingsrätten ansåg att det fanns förmildrande omständigheter:  ”Situationen har varit egenartad och det är förståeligt att Vreeswijk, som ha påstått, känt sig förnärmad och blivit uppbragt.”

Shit happens. Ingen är perfekt. Vad vore våra liv utan klavertramp? Troligtvis ganska trista. Så vad lär vi oss av detta? Ta det lugnt med alkoholen. Ta inte allt för givet. Har tjejen som du raggar på mörk röst, skäggstubb och framträdande adamsäpple, så är det nog inte en tjej. Historiens sammanfattas bäst men Cornelis egna ord:

Ack huruvida damerna är falska eller äkta
Är något som medborgarna med föga fog vet
Det kan vara nog så krångligt det där när lysena äro släckta
Hur tager man sa Don Quijote reda på det?

Tu ralle ri, Tu ralle ra.