Den psykedeliska skolflickan
See Emily Play
Pink Floyd I 1967
Let's try it another way
You'll lose your mind and play
Dan före dopparedan, den 23 december 1966, öppnade Londons första psykedeliska klubb på 31 Tottenham Court Road. Klubben låg på bottenvåningen av en gammal biograf. Tidigare hade en irländsk folkdansförening, ”Blarney Club” huserat där. Den nya rockklubben var bildad av den amerikanske skivproducenten Joe Boyd och fotografen/aktivisten John Hopkins. Varje fredag körde man konserter och den hetaste psykedeliska musiken från Storbritannien och USA. Man kallade klubben UFO presents Nite Tripper men ganska snart kortade man ner det till UFO club.
Husband på klubben var ett litet alternativrockband startat av några arkitektstudenter. De kallade sig själva Pink Floyd och som förband hade de Soft Machine. Musiken spelades på en skyhög volym. Bandet hade en imponerande ljusshow vars pulserande ljus kombinerades med musiken. Samtidigt, genom stora moln av rök, projicerades avantgardfilmer, bildspel och lavalampsliknande projektioner på taket och väggarna vilket bara bidrog till den utomjordiska atmosfären.
Redan innan man kom till UFO club fick man en psykedelisk upplevelse. Affischerna till stället, designade av konstnärsgruppen Hapshash and the Coloured Coat, var tapetserade över hela stan. De hade en minst sagt psykedelisk stil som skulle reflektera klubben och hur kvällen skulle arta sig “We were trying to give a visual concept of what we were experiencing, which was like hallucinations.” som designgruppen själva uttryckte det.
All mat som serverades på klubben var biodynamisk och strikt vegetarisk. Den inkluderade bruna riskakor, vegetariska vinbladsdolmar samt falafel. Besökarna var uppklädda i de mest sanslösa kläder. Allt från gamla arméuniformer till exotiska kläder man hittat på Carnaby street. Och i lokalen bokstavligt talat flödade de psykedeliska drogerna, i synnerhet LSD. En av stammisarna var den legendariske radio DJ:n John Peel:
”It wasn’t like clubbing these days. Rather than dancing around, you… obviously, some people danced about in a fairly idiotic manner… but mostly you just lay on the floor and passed out really. [laughter] It sounds like fun, doesn’t it? I think anybody, at any stage of their life, it’s important for them, particularly if they come from a solitary background, it’s quite nice to go somewhere where you feel that the other people there have essentially the same interests as you do. That’s what I felt about UFO.”
Kvällens höjdpunkt var när Pink Floyd gick på scenen. I ett moln av ljus, rök och flimrande bilder spelade de sin bluesiga progressiva rock. Det var egentligen ingen konsert de bjöd på. Snarare en sonisk rymdfärd mot en annan galax. Medan de fyra bandmedlemmarna höll sig lite i bakgrunden dansade två gogo-dansöser iförda korta glittriga kjolar längst fram på scenen. Vissa i publiken stuffade runt som galningar, medan andra bara låg stenade på golvet och tittade förundrade på projektionerna.
”Floyd were the official group of the underground. The bible of the underground was the International Times, the meeting point of the underground became the UFO club, and the Floyd were the resident attraction”, säger Joe Boyd i en intervju med The Guardian.
Den stora stjärnan i Pink Floyd vid den här tiden var Syd Barrett. Syd var ett geni. Han hade ett mycket fördelaktigt utseende. Barrett var iögonfallande snygg, med mörka ögon och mörkt lockigt hår med en tilldragande mörk karisma. Kvinnorna älskade honom. Men trots att han var bandets ledare och sångare, gjorde han inga rockposer och vare sig dansade eller showade. Han pratade knappt mellan låtarna utan stirrade bara ner på skorna.
Medan bandet spelade riktades blickarna mot en attraktiv ung kvinna som alltid dansade för sig själv mitt på golvet. Hon sågs på klubben varje fredag. Medlemmarna i Pink Flod brukade skämtsamt kalla henne för ”den psykedeliska skolflickan”.
Det visade sig att den mytomspunna tjejen i fråga hette Emily Young. Och hon var bara 15 år. Den unga studenten var dessutom blåblodig, då hon var dotter till ingen mindre än Wayland Young, baron av Kennet. I en intervju med Mojo berättar Emily Young:
”On Friday night at the Saints Hall, the regular band was the Pink Floyd Sound. I was more into R&B, so their deamy hippie thing wasn’t exactly my cup of tea, but it was interesting. And the light show was wonderful, and I liked to get stoned and dance. After playing we’d sit around on grey sofas and pass around joints. I was quite pretty and word got out that I was a lord’s daughter, and apparently the guys in the band called me the ’psychedelic schoolgirl’."
En av de som noterat Emily Young var Syd Barrett. Han hade mött Emily redan året innan på London Free school. I en intervju med The Independent 2013 berättar Emily:
"I used to go there because there were a lot of Beat philosophers and poets around. There were fundraising concerts with the Pink Floyd Sound, as they were then called. I was more keen on poets than rockers. I was educating myself; I was a seeker. I wanted to meet everyone and take every drug."
Om Syd Barrett säger hon: "He was absolutely delicious. He was a natural poet and artist, a creature of the forest, like Puck in A Midsummer Night's Dream. He was going through hell at the time because he was taking far too much acid, and he knew he was in danger."
Någonstans måste den unga adliga tonårstjejen gjort intryck på Syd Barrett. För några månader senare skrev han ”See Emily Play”. En av den psykedeliska erans allra mest spelade låtar. Och en tidskapsel över hela 60-talet:
Emily tries but misunderstands, ah ooh
She's often inclined to borrow somebody's dreams till tomorrow
There is no other day
Let's try it another way
You'll lose your mind and play
Free games for May
See Emily play
Tillsammans med sin låt om den underklädersfixerade transvestiten ”Arnold Layne”, innebar ”See Emily Play” det stora genombrottet för Pink Floyd. Den kom med på deras debutalbum Piper at the Gates of Dawn som i sin tur räknas som en av 60-talets allra bästa album.
”See Emly Play” är både drömsk och rockig på samma gång. Lekfull med en mörk botten. Lika psykedelisk som en LSD-tripp. Ett kalejdoskop av olika ljud och toner som skulle inspirera tusentals blivande rockmusiker.
UFO club blev kortvarig. Redan året efter klubben öppnades, lades den ner. Inte för att stället inte var populärt. Tvärtom; klubben var en superframgång. Varje fredag ringlade kön lång längs Tottenham court road och de kom fler gäster än man kunde ta emot. Men den gick med förlust och varje vecka förlorade man pengar. Trots sin korta existens var det en av de mest inflytelserika platserna i den brittiska undergroundkulturen.
Emily Young skulle gå vidare och bli en av Storbritanniens med hyllade skulptriser. Man kan se hennes verk lite varstans i London och resten av kungariket. Som kuriosa kan nämnas att hon i åratal levde tillsammans med Simon Jeffes som grundade Penguin Cafe Orchestra. Och hon har designat de flesta av bandets skivomslag.
Syd Barrett blev rockvärldens första LSD offer. Artistkarriären blev kortvarig. Redan under Pink Floyds amerikaturné samma år som förband till Jimi Hendrix blev han alltmer desorienterad och oberäknelig. På konserterna stod han ofta frånvarande på scen och stirrade ut i fjärran medan bandet försökte spela. Gruppen fick ta in hans barndomsvän från Cambridge, David Gilmour, som ersättare och inom kort lämnade Syd bandet. Den sista låten han skrev för Pink Floyd var ”Jugband blues” med de kusliga raderna:
It's awfully considerate of you to think of me here
And I'm most obliged to you for making it clear
That I'm not here.
Syd fick diagnosen schizofreni och men de flesta misstänkte att insjuknandet var drogrelaterat. Han spelade in två soloplattor med hjälp av sina vänner. Ingen blev någon större framgång. I stället flyttade Syd hem till sin mamma i Cambridge. Där tillbringade han dagarna med att dricka te och se på teve. När ett reportageteam besökte honom i hemmet höll han bara upp en handskriven lapp vid ytterdörren: ”Syd can’t talk to you now.”
Historien är välkänd hur Syd Barrett en dag 1975, när Pink Floyd höll på att spela in albumet Wish you were here, besökte bandet i studion och erbjöd sin hjälp. Bandmedlemmarna blev chockade när de såg sin gamle vän och kollega. Framför dem stod en fet och skallig man. En främling. Den skönlockige karismatiske ynglingen hade förvandlats till ett vrak. Roger Waters och de andra blev så tagna av besöket att de skrev ”Shine on You Crazy Diamond” till sin gamle vän. Den vackraste elegi som någonsin har skrivits för en levande person:
Remember when you were young, you shone like the sun.
Shine on you crazy diamond.
Now there's a look in your eyes, like black holes in the sky.
Shine on you crazy diamond.
You were caught on the crossfire of childhood and stardom,
Blown on the steel breeze.
Come on you target for faraway laughter,
Come on you stranger, you legend, you martyr, and shine!
You reached for the secret too soon, you cried for the moon.
Shine on you crazy diamond.
Under kvällarna på UFO club påbörjade Syd Barrett en rymdfärd med LSD som bränsle. En färd som skulle ta honom till universums oändliga vidder. Ut i den kalla, ödsliga tomheten utan återvändo. Syd Barrett kom aldrig tillbaka till de här planeten.
