Låten och inspirationen

Sorted For E’s And Wizz

Pulp I 1995 

'Cause I seem to have left an important part of my brain somewhere
Somewhere in a field in Hampshire, all right

Någongång i mitten av 80-talet började en liten klick innefolk i Chicago arrangera stora danspartyn i tomma lagerlokaler. Musiken som DJ:arna spelade under tillställningarna var en blandning av vanlig soul, funk och disco. Företrädesvis George Clinton eller James Brown, fast med ett elektroniskt komp bestående av trummaskin eller Kraftwerk samplingar. Den nya genren fick namnet "house" eftersom den uppstått på fester i lagerlokaler (=warehouses).

Under tiden hade en liknande subgenre uppstått i Detroit men här var musiken helt elektroniskt och kallades techno. De bägge genrerna blev snart populära inom New Yorks gaykretsar och fick nu det gemensamma namnet "acid house". Varifrån titeln acid kommer från råder delade meningar om, men helt klart är den missvisade. Genren hade från början egentligen inget med droger att göra.

Det dröjde inte länge förrän trenden började sprida sig över världen. På Ibiza hade semestrande engelsmän mer eller mindre tagit över klubbkulturen. 1987 började klubbarna spela house med en liten tvist av flamenco vilken skapade en egen subgenre: "balearic beat". Här mötte acid house genren samtidigt en katalysator som skulle få utvecklingen att ta oanad fart: ecstacy.

Ecstacy, eller "E", är ett mellanting mellan LSD och amfetamin. Ursprungligen var det ett bantningspreparat. Drogen började dyka upp på den europeiska scenen i början av 80-talet. Till att börja med var E helt en angelägenhet för innefolket men det dröjde inte länge förrän tonvis av den efterfrågade drogen började dyka upp på Ibiza, levererad från så olika ställen som Texas och Sydney.

Acid House och E blev det perfekta kombinationen. Tusentals engelska ungdomar tog del av den nya kulturen under semestern på de Baleariska öarna. De dansade nätterna igenom tankade med den nya drogen. När semestern var över tog de med sig kulturen hem.

Hemma i Storbritannien uppstod stora ravepartyn. Helt enkelt liknande sammankomster som de ursprungliga housediggarna hade haft i sina lagerlokaler. Fast utomhus, långt borta från storstädernas innekvarter. Gärna på någon åker eller övergiven flyghangar. Rejvfesterna var illegala och informationen om evenemanget spreds via flyers. Ambitionen med sammankomsterna var goda men framförallt i England blev rejven en orgie i droger.

Det dröjde inte länge förrän myndigheterna fick upp ögonen för den nya trenden. Den engelska tabloidpressen bokstavligen frossade i de skandalartade rejven. Fenomenet var vid den här tiden ganska okänt och tabloiderna skapade panik bland allmänheten när de beskrev de skandalartade LSD-festerna med den droginbjudande acid housemusiken (namnet acid skapade fortfarande en viss förvirring).

Den brittiska polisen å sin sida hade bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna mot rejvfesterna. 1989 skapades den första första polisenheten, Pay Party Unit, i Kent, som var avsedd för bekämpning av den nya kulturen. Det dröjde inte länge förrän anmälningar om polisbrutalitet började dyka upp. I det engelska parlamentet uppvaktades jordbruksministern för att det skulle lagstiftas om att förbjuda bönder från att hyra ut mark till rejvare.

Men trots alla förmaningar, polisinsatser och politiska utspel. Acid housekulturen var en form av lössläppt hedonism som vare sig Thatcherregeringen eller den europeiska kultureliten förstod sig på. I Storbritannien fick housen sina kulturella center i London och Manchester. Framförallt var den enorma klubben Hacienda i Manchester dess epicenter. Hacienda var en omgjord lagerlokal och hade startats av Factory Records 1982. Klubbens enorma ytor gjorde att tusentals besökare kunde vistas där samtidigt.

Mot slutet av 80-talet var acid house den helt regerande genren på Hacienda. Hit kom unga band som Happy Mondays och Stone Roses och dansade som galningar. Snart skulle Acid House korsbefruktas med indiepopen. En hel generation unga brittiska popmusiker blev inspirerade av den dansvänliga och hedonistiska housekulturen.

En av dem var den medelålders Jarvis Cocker. Pulp hade existerat sedan början av 80-talet. Men det dröjde till 1995 innan deras stora genombrott kom med singeln ”Common People” och det kritikerhyllade albumet Different Class. Precis som titeln antyder tar Different Class upp mycket av det klasstänkande som genomsyrar det brittiska samhället.

Andra singeln på albumet var ”Sorted for E’s and Wizz”. Jarvis Cockers beskrivning av rejvpartyna i slutet av 80-talet. Redan när den nya kulturen först hade invaderat de brittiska öarna, hade Cocker deltagit i flera gigantiska rejv på M25 utanför London. Hög som ett höghus på E.

Oh is this the way they say the future's meant to feel?

Or just 20,000 people standing in a field.

And I don't quite understand just what this feeling is.

But that's okay 'cause we're all sorted out for E's and wizz.

"Sorted for E’s and Wizz” är en droglåt i ordets bemärkelse. Men är det en hyllning eller en kritik mot drogkulturen? Att döma av Cockers "stenade" skildring av rejvet får man mest intrycket av total meningslöshet. Singeln väckte ett ramaskri i den engelska pressen när den kom.

Nu hör det till saken att tre år tidigare hade The Shamen släppt sin ”Ebeneezer Goode” som blev en stor MTV-hit. ”Ebeneezer Goode” handlar om en kille som är ett riktigt partydjur. I refrängen klämmer bandet i med det allt annat än subtila: ”E’s are Good, E’s are Good”. Låten tog sig till förstaplatsen på den brittiska poplistan. Som ett sammanträffande samtidigt som de brittiska myndigheterna landsatte en stor kampanj mot partydroger. Det blev en intensiv debatt om ”Ebeneezer Goode” och många krävde att låten skulle bannlysas på radiostationerna på grund av dess uppenbara drogbudskap. Men efter ett tag rann debatten ut i sanden.

När nu ”Sorted for E’s and Wizz” dök upp med ett lika dubbeltydigt budskap växte protesterna på nytt. Det gjorde inte saken bättre att omslaget hade en bild på ett knyte som langarna brukar använda att leverera sina varor i. Inte nog med det. Inne i häftet fanns en niopunktsguide till hur man skulle gå till väga för att själv göra knytet.

”BAN THIS SICK STUNT: Chart stars sells cd with DIY kid’s drugs guide” skrek Daily Mirrors förstasida ut. Tidningen ansåg att ”Sorted for E’s and Wizz” var drogförhärligande och anklagade i hätska ordalag Cocker för att förleda den brittiska ungdomen. I bästa kampanjjournalistik krävde nu tidningen att singeln skulle dras tillbaka. De startade en telefonlinje dit allmänheten kunde ringa och ge sina synpunkter på ”Sorted for E’s and Wizz”. När kampanjen var över hade 2 112 läsare ring in och röstat för en bannlysning av låten medan 770 ansåg att Pulp borde lämnas i fred.

Singel blev emellertid en stor framgång för Pulp, trots tabloidpressens kampanj mot gruppen. Och bevisade än en gång att all publicitet är bra publicitet.