Låten och inspirationen

Blue Sky Mine

Midnight Oil I 1990

And the company takes what the company wants
And nothings as precious, as a hole in the ground

Om det finns ett ställe du inte ska besöka så är det Wittenoom. Av den enkla anledningen att det kan bli din död. Få platser på jorden är så förgiftade som den lilla småstaden på Australiensiska västkusten. Den mest gudsförgätna av alla gudsförgätna platser. Historien om Wittenoom är en berättelse om mänsklig girighet, dumhet och död.

1938 började man bryta asbest i den lilla byn Wittenoom, beläget i den natursköna Pilbararegionen i det nordvästra hörnet av Australien. Det handlade om blå asbest, även kallat crocidolit. Många länder började rusta inför andra världskriget och helt plötsligt fanns det ett outsinligt behov av asbest som skulle användas i stridsvagnar, krigsfartyg, flygplan, soldathjälmar och gasmasker.

Asbestutvinningen blomstrade och några år senare, 1943, tog det multinationella gruvbolaget CSR* över verksamheten. Samtidigt byggde företaget upp en liten stad i anslutning till gruvan. På 1950-talet hade staden cirka 150 hus och en befolkning på 500 invånare.

CSR anläggning i Wittenoom bestod dels av gruvan, dels av en utvinningsanläggning. Arbetsmiljön var i det närmaste ohygglig. I det heta och fuktiga tropiska klimatet i tvingades gruvarbetarna kravla fram på knäna i det meterhöga gruvgångarna för att med spadar och hackor bryta fram asbestmalmen ur berget. Gruvbolaget hade inte ens brytt sig om att bygga ventilationskanaler till gruvgångarna.

Asbest är den enda kända mineralfibern på jorden. Det ligger som långa trådar i berget. Asbest har utmärkta värmeisolerande egenskaper och var under en lång period populärt som byggmaterial, till maskiner och annan teknisk utrustning. Men asbest är också ett extremt hälsofarligt material. De små fibrerna tenderar att tränga in i andningsorganen och kan både orsaka asbestos och lungcancer.

Om arbetsförhållandena var dåliga i gruvan var det ingenting mot vad det var i utvinningsanläggningen. Asbestdammet låg som en matta över allt. Det var så dammigt inne i anläggningen att arbetarna var tvungna att använda pannlampor mitt på dagen för att överhuvudtaget kunna se. De anställda kunde jobba upp till tio timmar i sträck i den här miljön. Ofta saknade de den nödvändiga skyddsutrustningen och deras ansikten var täckta av det blå dammet.

Omsättningen på arbetare var hög. De vidriga arbetsförhållandena i gruvan gjorde att folk inte stannade länge. Enligt vissa beräkningar har över 20 000 personer har bott och arbetat i Wittenoom under årens lopp. För att komma till rätta med bristen på manskap lät de australiensiska myndigheterna importera arbetskraft från Europa, främst Italien. Immigranterna blev pressade att skriva på två års kontrakt med gruvbolaget. Om de ville lämna gruvan i förtid var de tvungna att betala tillbaka respengarna, något som få av de anställda hade råd med.

Det skulle dröja fram tills 60-talet innan Wittenoom uppmärksammades. Då hade de första gruvarbetarna börjat få asbestos. Läkare och inspektörer från de australiensiska hälsovårdsmyndigheten varnade företagsledningen för konsekvenserna av den dåliga arbetsmiljön; att det var mycket sannolikt att en stor del av de anställda skulle utveckla dödliga sjukdomar. Men ledningen gjorde ingenting. När myndigheterna och regeringen satte ytterligare press på CSR att i alla fall förbättra skyddsåtgärderna hotade företagsledningen med att helt lägga ner gruvan. Då valde myndigheterna att vika sig och avstod från sina krav.

Nu är den stora frågan: kände myndigheterna verkligen till farorna med asbest? Jodå, de kände till dem. Både myndigheterna och företagsledningen var väl insatta i asbestens verkningar. Redan 1898 kom den första larmrapporten om mineralfiberns faror. Och allt efter tiden gick, och fler och fler personer exponerade för asbest dog, blev forskarna på det klara med fibrernas skadeverkningar. Ändå gjorde myndigheterna ingenting.

Först 1966 lade CSR ner gruvan i Wittenoom. Det paradoxala i sammanhanget är att under hela den tiden gruvan var i drift – var den nästan aldrig lönsam. År efter år gick den med förlust. Och när den till slut avvecklades var det ackumulerade underskottet hela 2,5 miljoner dollar.

Samtidigt började myndigheterna uppmärksamma staden Wittenoom. Det är ont om naturlig sand i Pilbara. Istället hade invånarna använt den livsfarliga slaggen som byggnadsmaterial; till husen, vägarna och i trädgården. Skolan var byggd av asbest, kapplöpningsbanan, drive-in bion, till och med sjukstugan. Överallt fanns det blå dammet.

I det här läget valde myndigheterna att evakuera hela Wittenoom. Invånarna tvingades flytta och byggnaderna revs. Idag är Wittenoom i det närmaste en spökstad. Övergiven och tom. Elen är avstängd. Vattnet likaså. Ett handfull personer trotsar fortfarande myndigheterna och bor kvar. Då och då åker några turistbussar förbi för att skåda eländet.

För många har katastrofen i Wittenoom gått obemärkt förbi. Inte för medlemmarna i Midnight Oil. De tänkte inte låta platsen glömmas. ”Blue Sky Mine” är skriven för både de som har dött och de som överlevde skandalen. För de som betalade med sina liv. Det är en uppgörelse med direktörerna och finansmännens girighet:

The candy store paupers lie to the share holders
They're crossing their fingers they pay the truth makers
The balance sheet is breaking up the sky
So I'm caught at the junction still waiting for medicine
The sweat of my brow keeps on feeding the engine
Hope the crumbs in my pocket can keep me for another night
And if the blue sky mining company won't come to my rescue
If the sugar refining company won't save me
Who's gonna save me?

”Blue Sky Mine” är en av Midnight Oils bästa låtar och en av bandets största hits. I låten har de använt sig av en gammal Vox-orgel för det karaktäristiska riffet. Sången är öppningsspåret på albumet Blue Sky Mining. Den är skriven ur gruvarbetarens synvinkel. Samtidigt som gruvan ger honom och hans familj försörjning; bröd på bordet - tar den långsamt hans liv. En situation som tusentals arbetare jorden över har ställts inför. Om inte det stora gruvbolaget ska rädda dem – vem ska då rädda dem?

Midnight Oil har alltid varit ett miljömedvetet band som har blandat musik med aktivism. Och efterföljaren till succéskiva Diesel and Dust var inget undantag. Även på härfanns låtar som tog upp miljöfrågor som till exempel ”Blue Sky Mine” och den episka ”Antarctica”.

Under inspelningen av plattan inträffade den så kallade Exxon Valdez katastrofen, då en oljetanker gick på grund mitt i ett av Alaskas mest känsliga naturområden och 45 000 kubikmeter olja rann ut i havet. Under bandets Blue Sky Mining-turné höll de en improviserad spelning utanför Exxon Oils huvudkontor på Manhattan där de protesterade mot företagets usla miljöansvar.

Midnight Oils skallige, två meter långe sångare, Peter Garrett, är djupt engagerad i miljöfrågor. Han var länge en medlem i Greenpeace och har också varit politiskt aktiv Australian Labor party. Och 2007 blev han dessutom miljöminister i Julia Gillards vänsterregering. En post han innehade i flera år. Häromåret fick Garrett en av Australiens finaste ordnar för sitt miljöengagemang.

Wittenoom är Australiens värsta miljökatastrof, fullt jämförbart med liknande katastrofer i Bhopal, Seveso, Minamato, Tjernobyl och Fukushima. Tusentals personer; arbetarna och deras familjer, besökare, turister, har exponerats för den dödliga fibern. Av de 20 000 personer som har bott i Wittenoom har redan över 1 000 personer dött i asbestrelaterade sjukdomar. Och fler kommer dö. Myndigheterna beräknar att 25 procent av alla de som arbetade i gruvan kommer att drabbas av en för tidig bortgång i asbestos eller lungcancer.

Numera är Wittenoom klassat som katastrofområde. Orten har fråntagits sin status som samhälle. Man har tagit bort Wittenoom från kartor. Vägar dit har stängts av och vägskyltar med stadens namn målats över. 2016 bodde fortfarande tre invånare kvar. De enda som besöker spökstaden är extremturister. Av den en gång blomstrande småstaden finns ingenting kvar - utom varningsskyltarna.

 

Fler låtar om gruvarbetarnas hårda villkor:

Tennessee Ernie Ford ”Sixteen Tons”

Peggy Seeger ”Springhill Mining Disaster”

Sting ”We Work the Black Seam”

U2 ”Red Hill Mining Town”

John Prine ”Paradise”

 

*CSR står för Colonial Sugar Refining Company och är ett Australiensiskt multinationellt företag. I låten refererar Midnight Oil till bolaget som ”The sugar refining company ...”     

 

Lyssna på låten här: