Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Världens mest deprimerande låt?

Publicerad 2019-11-03 13:32:11 i Allmänt,

The Wreck of the Edmund Fitzgerald

Gordon Lightfoot I 1976

And every man knew, as the captain did too,
T'was the witch of November come stealin'

Mitt under den värsta discoyran världen skådat letade sig en helt osannolik låt in på den amerikanska hitlistan. Den kanadensiske folksångaren Gordon Lightfoots dryga sex minuter långa melankoliska katastrofsång om det förlista skeppet Edmund Fitzgerald tog överraskande en andraplats på billboardlistan och var den sommarens stora radioplåga i USA. Och den var baserad på en verklig händelse.

Alla sjömän vet att november är en brutal och förrädisk, för att inte säga skoningslös, månad. Man kallar dem “November gales” eller “Witches”. Höststormarna över de Stora Sjöarna som under årens lopp blivit mången sjömans död. Det handlar om ett meterologiskt fenomen som varje år inträffar i november vid de fem sammantvinade vattendragen. Kall luft från Arktis möter varm, fuktig luft från den Mexikanska golfen och får en extra tvist av sjöarnas sommarvarma vatten.

Resultatet blir några av världens mest oberäkneliga stormar. Allt som oftast kan vindbyarna nå orkanstyrka som kan knäcka även de största fartyg. Och det går snabbt. Bara på några timmar. Och för dem som färdas på sjön är det med livet som insats.

Den 9 november 1975 lämnade Edmund Fitzgerald hemmahamnen i Duluth, Minnesota för att frakta malm över Lake Superior och Lake Huron till Detroit. Redan vid avfärd började mörka moln torna upp sig på himlen. Det skulle bli Edmund Fitzgeralds sista resa.

Fraktfartygen som seglar på det stora sjöarna är kända som “lakers. När Edmund Fitzgerald sjösattes i juni 1958 var det största och mest påkostade fraktfartyg som verkat på ”The Great Lakes”. Fartyget var gigantiskt. Det mätte 222 meter på längden och kunde frakta mer än 30 000 ton. Skeppet var en koloss av sällan skådat slag.

Edmund Fitzgerald fraktade framförallt låggradig malm, kallat Taconite, från gruvorna i Minnesota till Detroit eller Toledo, Ohio. Skeppet var speciellt i många bemärkelser. Det tillhörde inte något rederi utan ett försäkringsbolag och var döpt efter företagets styrelseordförande.

Fartyget var känt och omtyckt på de stora sjöarna. Både av boende i området och av båtskådare. Eftersom fartyget var så stort, gick det inte att ta miste på. Det var en imponerande syn när hon stövade fram över vattnet. Under årens lopp fick hon många kärleksfulla smeknamn som “The Queen of the Great Lakes”, “The Toledo Express” eller det lite olycksbådande “Titanic of the Great Lakes”. Men oftast kallade man skeppet rätt och slätt: “The Fitz”.

Redan när båten sjösattes 1958 kunde man se illavarslande järtecken. Mer än 15 000 åskådare hade samlats vid varvet för att se båten göra sin jungfrutur. Men när styrelseordförandens fru, Elizabeth Fitzgerald, skulle döpa fartyget genom ett krossa en flaska champagne mot skrovet, ville flaskan inte gå sönder. Det tog henne tre försök innan det slutligen lyckades. Och när båten sedan skulle ner i vattnet fick inte varvspersonalen loss kölblocken och då de väl släppte, så åkte skeppet okontrollerat ner i vattnet, rammade en pir och skapade en stor våg som sköljde in över åskådarna. En i publiken dog av en hjärtattack till följd av händelserna.

När båten nu lämnade hamnen i Duluth var det kapten Ernest McSorley som stod vid rodret. Det var hans sista resa med skeppet innan han skulle gå i pension efter lång och trogen tjänst. Vädertjänsten hade utfärdat varning för dåligt väder redan när skeppet lämnade hamn och som en försiktighetsåtgärd så seglade ett annat fartyg, Arthur M. Anderson, några kilometer bakom the Fitz. De två skeppen hade kontinuerlig radiokontakt under hela färden.

Dagen därpå, den 10 november, hade vädertjänsten uppgraderad sin prognos till en formell stormvarning. Ute på Lake Superior var det nu orkanvindar på upp till 40 m/s i byarna och nästan elva meter höga vågor. Snöstormen gjorde dessutom fartyget svårt att se på radarn. Edmund Fitzgerald hade kontaktat kustbevakningen och meddelat att de hade problem utan att närmare beskriva vad för slags problem man hade.

Vid kvart över sju på kvällen kom ett meddelande från The Fitz. Kapten McSorley försäkrade kollegorna på Arthur M. Anderson att allt var under kontroll med kommentaren: “We holding our own. Det var det sista någon hörde från besättningen på Edmund Fitzgerald. Sedan försvann det från radarn. Inga nödanrop, inga nödraketer, ingenting. Fartyget gick under med man och allt. Det förliste i det iskalla vattnet några sjömil norr om Whitefish Point. 29 besättningsmän följde med The Fitz ner i det svarta djupet.

The captain wired in he had water comin' in
And the good ship and crew was in peril
And later that night when 'is lights went outta sight
Came the wreck of the Edmund Fitzgerald

En räddningsaktion drog genast igång. Flera fartyg, bland annat Arthur M. Anderson, sökte efter The Fitz men utan resultat. Man fann inga överlevande. De enda man hittade var några livbåtar och lite bråte som flöt på ytan.

Katastrofen med Edmund Fitzgerald har under alla år varit omgärdad av rykten. Fortfarande i dags dato är det okänt varför skeppet sjönk. Orsaken kan ha varit det dåliga vädret? Att fartyget börjat ta in vatten? Att lasten blivit förskjuten under stormen? Vattentäta skott som inte fungerade? Ingen vet. Och frågorna hopar sig varför det inte kom några nödanrop? Varför ingen klarade sig till livbåtarna? Och hur det kunde sjunka så snabbt?

Drygt ett år senare, i maj 1975, lyckade man lokalisera vraket på 160 meters djup, uppbruten i två delar. Men därefter har den kanadensiska regeringen förbjudit tillträde till platsen och den betraktas numera som en gravplats. En tid efter förlisningen hölls en minnesgudstjänst över de omkomna i en katedral i Detroit. Kyrkklockorna ringde 29 gånger - en för varje förolyckad besättningsman.

Gordon Ligthfoot fick först reda på katastrofen när han läste om det i en artikel, “The cruelest month”, i Newsweek. Han blev så gripen av historien att han genast skrev en låt. “The Wreck of the Edmund Fitzgerald” är som en tidningsartikel. Den redogör in i minsta detalj för hela händelseförloppet, från början till slut. Från att fartyget lämnar hemmahamnen till dess att prästen håller sin vaka över de döda. Endast en detalj har den kanadensiske singer/songwritern fått fel. I låten sägs skeppet ha varit på väg mot Cleveland, vilket var fel. Å andra sidan är det inte det lättaste att rimma på Detroit …

The Wreck of the Edmund Fitzgerald” blev en dunderhit när den kom och gick som en raket på de Nordamerikanska listorna. På billboardlistan lyckades den nå andraplatsen och låg där under två veckor. Den lyckades dock inte klättra förbi Rod Stewarts “Tonight's the night” som höll greppet som stabil etta. I resten av världen gjorde den dock inget större avtryck. “The Wreck of the Edmund Fitzgerald” är Gordon Lightfoots största hit efter den countrydoftande “Sundown”.

Att fartyg förliser på de Stora Sjöarna händer i stort sett varje år. Och det dröjde inte länge förrän även Edmund Fitzgerald var förlorad i den allmänna glömskan. Precis som de flesta sommarplågor (även de mest osannolika) så hade “The Wreck of the Edmund Fitzgerald” en kort livslängd.

Häromåret utsåg en tidskrift “The Wreck of the Edmund Fitzgerald” till en av de mest deprimerande låtarna i pophistorien. Men det var kanske ett lite väl hårt omdöme. Utan Lightfoots sång hade fartygskatastrofen glömts bort, försvunnit ur folks medvetande, och bara blivit en i raden av alla olyckor som inträffat. Snarare är balladen den mest kusliga låt som skrivits. När novembermörkret nu sänker sig. Tänk på de 29 män som försvann ner i det svarta, kalla djupet. För att aldrig mer komma tillbaka.

We holding our own.
Kapten McSorley sista ord över radion innan Edmund Fitzgerald försvann ner i djupet
 
 

Fler låtar om fartygskatastrofer:

 The Pogues ”In The Wake of Medusa”

Om den franska kronofregatten La Méduse som förliste utanför Senegals kust 1816

Beach Boys ”Sloop John B”

Folksång från Bahamas om en ”spongeboat” som strandade i närheten av Nassau

Woody Guthrie ”The Sinking of Reuben James”

USS Reuben James var det första amerikanska fartyget som blev sänkt i andra världskriget

Woody Guthrie ”When that great ship went down”

Om Titanic

Bob Dylan ”Talkin' Bear Mountain Picnic Massacre Blues”

Om en turistbåt som kapsejsade på Hudsonfloden

Mikael Wiehe ”Titanic” (Andraklasspassagerarens Sista Sång)

Wiehe använde den kända fartygskatastrofen som allegori över det dåtida Sverige

 

Lyssna på låten här:

 

 

 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela