When The Levee Breaks

Led Zeppelin I 1971 

Mississippi är en av världens största och mäktigaste floder. Dess vattensystem sträcker sig från Kanada i norr till Mexikanska golfen i söder. Från staten New York och North Carolina i öster till Idaho och New Mexico i väster. En levande organism som slingrar sig från USA:s kärnland ner mot söderns mörka hjärta. Vars biflöden pulserar likt jättelika artärer genom det amerikanska samhället. Ett väsen som ger liv – och tar liv.

I slutet av augusti 1926 drabbades stora delar av centrala USA av ihållande regn. Sensommaren är normalt torrperiod i den här regionen men det fortsatte att regna långt in på hösten. Det dröjde inte länge förrän marken var mättad på regn och från flera av Mississippis biflöden rapporterades om översvämningar.

Stora delar av Mississippi är uppdämt av vallar (levees). Vissa påstår att flodens fördämningar är det största byggnadsverk som människan har skapat. Längre och högre än kinesiska muren, sträcker sig de gröna vallarna från Illinois i norr till New Orleans i söder. Ibland kan de vara upp till sex meter höga.

Vallarna var av enorm ekonomisk betydelse. Genom att dämma upp Mississippis floddalar frigjordes stora mängder bördig jordbruksmark. Men manipulerandet med naturen innebar en risk. Sedan tidigare hade man förseglat alla naturliga utlopp och underlåtit att bygga reservoarer dit man kunde leda vattnet vid en eventuell översvämning. Den rådande uppfattningen vid den här tiden var att genom att dämma upp floden skulle den som en naturlig process gröpa ur botten. Risken för översvämningar skulle på så sätt minska. I verkligheten var det precis tvärtom. Men myndigheternas tilltro till vallarnas hållbarhet var hundraprocentig.

Efter ett kort uppehåll i slutet av oktober fortsatte ovädret in på det nya året. Redan under sista halvan av 1926 hade nederbörden varit onaturligt hög och regnen bara fortsatte. Mississippi började sakta men säkert att stiga. Vid nyår var ebb- och flodnivån utslagen. Vattennivån var på ett permanent flodläge. Och vattnet fortsatte att stiga över alla nivåer.

I mer än 153 dagar skulle vattennivån i Mississippi vara kvar i flodläge. Fördämningarna bidrog till att vattennivån steg ytterligare. Trycket mot vallarna var extremt högt. Floden hade helt enkelt ingenstans att ta vägen. Under tiden fortsatte regnet att ösa ner.

Till saken hör att det här året ville vintern inte släppa sitt grepp om centrala USA. Våren var ovanligt kall i regionen. Vissa dagar kunde termometern krypa ner mot nollstrecket. Det stormade och regnande. Framåt mars började läget bli allt mer kritiskt. Vattnet stod nu i höjd med vallarna.

I det här läget valde myndigheterna att kalla ut Nationalgardet för att säkra vallarna. Den fattiga svarta befolkningen tvingades upp på jordhögarna för att täppa till hål och lägga på sandsäckar. Arbetet var obeskrivligt hårt och många gånger livsfarligt. Sandsäckarna blev om än tyngre av den blöta jorden. Under arbetets gång övervakades de svarta av de vita soldaterna med påsatta bajonetter. De som vägrade jobba sköts. Bara några decennier tidigare hade de svarta i sydstaterna blivit befriade från slaveriet av nordstatsarmén. Nu var allt tillbaka i det gamla igen. Det blev med ens mycket tydligt att det var skillnad på människor och människor.

I mitten av april hade den ena vallen efter den andra gett vika för vattenmassorna. Stora områden stod under vatten. Den nedre Mississippiregionen var redan översvämmad av regnen. I New Orleans vadade stadsborna omkring i knähögt vatten. I ren pur desperation försökte människor att spränga vallarna med dynamit. Rämnade vallen på den ena sidan, räddades bebyggelsen på den andra. Varje natt kom rapporter om nya försök. Dynamitarder som ertappades, avrättades på fläcken.

Det fanns även andra exempel på girighet. När vallarna i New Orleans riskerade att rämna bestämde sig myndigheterna för att spränga fördämningen vid Caernarvon med 30 ton dynamit. Caernarvon gränsade mot de fattigare delarna av staden och de styrande (i det här fallet kommunpolitiker samt representanter från näringslivet) valde att offra dessa områden för att rädda de rika delarna av staden. I efterhand har det kommit fram att sprängningen var meningslös. Vid det här laget hade redan såpass många vallar längre uppströms rämnat att New Orleans inte längre var hotat. Tusentals människor blev hemlösa och förlorade allt de ägde vid sprängningen.

Den 21 april klockan 12.30 på dagen brast fördämningen vid färjeläget Mounds Landing i Arkansas. Händelsen markerade det enskilt största dammbrottet under katastrofen. En tsunamiliknande våg svepte in över Arkansas och Mississippideltat och tog med sig allt som kom i dess väg; städer, hus, boskap, besparingar, drömmar, framtidshopp ...

Människorna var tvungna att fly upp på taken till sina hus för att rädda sig undan vattnet. I den brunaktiga sörjan flöt träd och boskap förbi. Kor, mulor. Räddningsmanskapet arbetade febrilt för att undsätta människor från taken innan byggnaderna rasade ihop. Ironiskt nog var vallarna den säkraste platsen att vara på.

Översvämningen 1927 är den värsta som USA hittills har skådat. En av de största naturkatastroferna någonsin på kontinenten. Fullt jämförbar med orkanen Katrina som drabbade New Orleans. I efterhand han man räknat ut att Mississippi bröt i genom vallarna på inte mindre än 145 ställen. Över 70 000 kvadratkilometer land översvämmades. På vissa ställen var vattnet över tio meter djupt. Det är svårt att beräkna kostnaderna för katastrofen. Lågt räknat hamnade den på 400 miljoner dollar vilket var en enorm summa på den tiden. Andra beräknar att det kostade den amerikanska staten upp till en miljard dollar.

Även antalet dödsfall är omstritt. Den officiella siffran är att 246 människor dog. Men de flesta forskare är ense om att dödssiffrorna blev betydligt högre. Ett stort antal av de som strök med hittades aldrig. De begravdes under metervis med gyttja eller spolades ut i mexikanska golfen.

Översvämningen berörde främst Arkansas, Illinois, Kentucky, Louisiana, Mississippi och Tennessee. Arkansas blev de delstat som drabbades hårdast. 14 procent av dess yta täcktes av vatten. Som exempel kan nämnas att vid maj 1927 hade Mississippi söder om Memphis nått en bredd av tio mil. Men katastrofen var ingen isolerad händelse. Den skulle även få andra konsekvenser; politiska konsekvenser, för många år framåt.

Översvämningen visade hur tydliga motsättningarna i det amerikanska samhället var. Att inbördeskriget och ”Jim Crow”- södern var långt ifrån borta. När vallarna brast var plötsligt rollerna åter desamma som innan inbördeskriget. Med hjälp av sina bajonetter höll armén tusentals svarta fångar, så de inte skulle ”smita” från sitt arbete på vallarna. Men även de svarta som inte arbetade på vallarna hölls under myndigheternas kontroll. Flyktingarna samlades i stora tältläger där bevakades av soldater. Farmägarna och myndigheterna var oroliga för att den billiga svarta arbetskraften skulle försöka fly norrut. Plantagen skulle därmed gå miste om sina anställda. Något som till varje pris skulle förhindras.

Redan tidigare hade en stor andel av de svarta i södern migrerat norrut mot de stora städerna i mellanvästern, främst Chicago. Under 20-talet hade dock migrationsvågen avstannat. I och med katastrofen satte den fart på nytt. De svarta valde att fly från förtrycket och förnedringen. I vissa av de mest utsatta delarna flyttade upp till två tredjedelar av den svarta befolkningen. På så sätt spred sig även bluesen och den svarta musikkulturen norrut och bidrog till att göra Chicago till en av populärmusikens centrum.

I samband med att översvämningarna var ett faktum bildade den amerikanska regeringen en katastrofkommitté för att ta hand om räddningsarbetet. Ordförande i kommittén var president Coolidge handelsminister, en viss Herbert Hoover. Fram tills dess hade han fört en anonym tillvaro men all uppmärksamhet kring katastrofen gjorde att han vann presidentvalet det året. Även i södern ritades den politiska kartan om ordentlig.

Några av dem som upplevde fasorna på nära håll var det äkta paret Memphis Minnie och Kansas Joe McCoy. Det sägs att när vallen i Mounds Landing brast, befann sig makarna i Mississippideltat i närheten av den lilla staden Greenville. Tillsammans med 13 000 andra flyktingar undsattes de på de återstående vallarna. Två år senare, 1929, spelade makarna in ”When The Levee Breaks” i Chicago.

Memphis Minnie och Kansas Joe McCoy akustiska originalversion är en i allra högsta grad politisk sång. I en lakonisk ton berättar Memphis Minnie om skräcken och tumultet på vallen. Och desperationen inför att även det återstående dämmet ska brista. Mellan raderna går det att spåra bitterheten inför orättvisorna. Nu var inte makarna ensamma om att skildra katastrofen, även ett flertal andra bluesartister som Blind Lemon Jefferson i ”Rising High Water Blues”, Charlie Pattons ”High Water Everywhere”och Bessie Smith i ”Backwater Blues” har berättat om ohyggligheterna.

Robert Plant hade originalinspelningen med Memphis Minnie och Kansas Joe McCoy i sin personliga skivsamling. Han flyttade om några stycken och adderade några rader kombinerat med ett helt nytt arrangemang av bluestolvan. Resultatet blev en av Led Zeppelins allra bästa låtar. Där Memphis Minnie och Kansas Joe McCoy version i det närmaste är uppgiven är zeppelinarnas variant suggestiv och vibrerande. I låten kan man nästan känna hur paniken och desperationen kryper närmare alltefter mer och mer av vallen försvinner ner i det geggiga flodvattnet.

Själva inspelningen av låten är en komplicerad historia. John Bonhams trumbeat ligger som grund för låten. Vid inspelningen var hans trumset placerad på botten av en trevånings trapphall. Resultatet blev blytungt. Det finns få beat som blivit så samplade i pophistorien som det från "When the Levee Breaks”. Framförallt av hiphopartister. Även den drivande malande gitarren och det ylande munspelet är resultatet av avancerad studioteknik.

“You’ve got backwards harmonica, backwards echo, phasing, and there’s also flanging, and at the end you get this super-dense sound, in layers, that’s all built around the drum track,” Berättade Jimmy Page i en intervju med rockskribenten Charles Shaar Murray 2016 och fortsatte: “And you’ve got Robert, constant in the middle, and everything starts to spiral around him. It’s all done with panning… each 12 bars has something new about it, though at first it might not be apparent. There’s a lot of different effects on there that at the time had never been used before. Phased vocals, a backwards echoed harmonica solo…”

Allt detta innebar att det var svårt att göra låten rättvisa live och Led Zeppelin hade endast med ”When the Levee breaks” på sina konserter vid ett fåtal tillfällen.

Led Zeppelins har annars spelat en i det närmaste ovärderlig roll för att sprida och popularisera den svarta bluesen. Tillsammans med Cream, The Rolling Stones och Fleetwood Mac såg de till att bortglömda gamla bluesdängor återigen dammades av och fick ett nytt liv. Bluesartister som i åratal legat i malpåse hemma i USA fick en andra karriär. Och dessutom fick de chansen att tjäna pengar på den musik de gjort under 20- och 30-talen. 

Det fanns bara en hake. Tyvärr gav de sällan ursprungsartisterna äran. Oftast stod det bara ”traditional” på skivomslaget. ”When The Levee Breaks” är inget undantag. Den är bara en av otaliga blueslåtar som Led Zeppelin tog till sig, arrangerade om och gjorde sin egen version av. På de två första plattorna är en stor del av repertoaren gammalt material. Låtar som ”Whole Lotta Love” eller ”The Lemon Song” är baserade på gamla original av Howlin' Wolf och Muddy Waters. Även andra artister som Robert Johnson, Bukka White och Sleepy John Estes finns representerade.

I efterhand (och efter ett flertal turer i olika domstolar) har dock zeppelinarna gett ursprungsartisterna upprättelse. ”When The Levee Breaks” är kanske det bästa exemplet på hur de gjort en gammal bortglömd låt odödlig. Få om ingen har dessutom lyckats skildra katastrofen på ett sådant levande sätt. Det är nästa så man känner hur desperationen växer inför ovetskapen om fördämningen ska hålla eller ej. Samtidigt som det kalla regnet fortsätter att ösa ner. Det är som T.S Eliot sa en gång: ”The sea is around us, but the river is in us.”

 

Fler låtar om översvämningen 1927:

Charley Patton ”High Water Everywhere”

Bob Dylan ”High Water” (for Charlie Patton)

Randy Newman ”Louisiana 1927”

Blind Lemon Jefferson ”Rising High Water Blues”

Bessie Smith ”Backwater Blues”

 

Lyssna på låten här: