Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Unga älskare dör på jobbet

Publicerad 2020-04-05 17:56:00 i Allmänt,

Taro

alt-J I 2012 

Three point one four one five, alive no longer my amour
Faded for home May of '54

Capa och Taro levde, älskade och dog vid fronten. De skulle bli de mest kända krigsfotograferna under sin tid. Framförallt Robert Capa ändrade för evigt spelreglerna för krigsrapportering och hans bilder har blivit legendariska. Men få känner till att utan Taro skulle knappast Capa varit den han var.

Allt började med ett foto. 1934 befann sig den arbetslöse ungerske fotografen André Friedmann i exil i Paris. Han kämpade med att få pengarna att gå ihop och tog alla småjobb han kunde komma åt. Han har fått ett uppdrag av ett schweiziskt livförsäkringsbolag att ta några bilder till deras reklambroschyr. På jakt efter potentiella fotomodeller tog han kontakt med en ung schweizisk flykting, Ruth Cerf, som han hade fått syn på vid ett kafé i Paris Latin Quarters och övertalar henne att posera för honom vid en park i Montparnasse.

Ruth Cerf var dock lite misstänksam mot den ovårdade unge charmören och tog med sig sin väninna, Gerta Pohorylle, till sessionen. Gerta Pohorylle var en liten, rödhårig tjej med ett självsäkert sätt och ett vinnande leende. I parken i Montparnasse skulle en av 1900-talets mest ikoniska förhållande skapas. André fick genast upp ögonen för den charmiga kompisen. Innan kvällen var slut var de ett par. Ett förhållande som skulle ändra fotografins historia och den moderna människans syn på krig.

Tillsammans skulle André Friedmann och Gerta Pohorylle, ändra både sina namn och sin framtid. Över en natt blev de Robert Capa och Gerda Taro, de mest hyllade visuella krönikörerna av det spanska inbördeskriget. Tillsammans skulle de ändra krigsfotografiets själva natur och skapa den form som gäller än idag. Bägge två skulle dessutom möta döden i en ung ålder.

Capa skulle bli den mest berömda av de två och utan tvekan den mest berömda krigsfotografen under 1900-talet, framförallt för sina bilder från Omaha Beach under D-dagen. Hans mest berömda citat skulle bli ett axiom för hur generationer av krigsfotografer skulle arbeta: ”If your pictures aren’t good enough, you’re not close enough.”

Romansen mellan de två ungdomarna flammade snabbt upp. Men så mycket tid tillsammans skulle det dock inte bli. Kort efter deras första möte blev André sänd till Spanien på uppdrag av ett Berlinbaserat fotomagasin för att plåta den berömda påskveckan, Santa Semana, i Sevilla. Friedmann skrev kärleksbrev till sin Gerta under tiden han var på jobb på den Iberiska halvön.  Han skrev hur mycket han tänkte på henne. Och så fort André var tillbaka i Frankrike tillbringade han några sommarveckor tillsammans med Gerta och hennes vänner i ett hus i södra Frankrike. Kärleken spirade. I Alex Kershaws biografi Blood and Champagne: The Times and Lives of Robert Capa beskrivs hur Gerta fascinerades av Andrés egensinnighet och envishet medan han attraherades av hennes självständighet: "Here was a woman who didn't suffocate him with affection, and who was as unashamed by her sexuality as she was conscious of her outsider status in Paris as a German Jew."

På många sätt var André och Gerta det perfekta paret. De hade mycket gemensamt. Båda två var judiska flyktingar som levde i någon form av utanförskap i sitt nya hemland. Båda två var dessutom politiskt engagerade. De tillhörde motståndsrörelsen. André Friedmann hade flytt från Ungern till Berlin redan 1931. Som student hade han engagerat sig i vänsterkretsar. Det dröjde inte länge förrän han blev arresterad av den ungerska hemliga polisen. I Tyskland fortsatte han med sin aktivism. Men när Hitler tog makten i februari 1933 flydde han, endast 19 år gammal, först till Wien, därefter Budapest igen för att till sist slå sig till ro i Paris.

Även Gerta Pohorylle hade varit politiskt aktiv, blivit arresterad av polisen och behövt fly sitt hemland. Pohorylle var född i ett välbärgat hem i Stuttgart. Redan i tonåren anslöt sig Gerta till en kommunistisk organisation. Vid tiden då Friedmann flydde till Paris var hon fullt sysselsatt med att dela ut antinazistiska flygblad och sätta upp affischer på husväggarna. Den 19 mars 1933 blev hon arresterad av nazisterna och förhörd angående en misstänkt bolsjevikisk konspiration att störta Hitler.

När hon släpptes från fängelset, flydde hon genast landet med hjälp av ett falskt pass. I Paris togs hon omhand av ett kommunistiskt nätverk. Även om både Friedmann och Pohorylle var tämligen unga - var de redan erfarna politiska aktivister. Och även om båda två sökte ett nytt liv var de lojala till sin politiska bakgrund.

Friedmann hade sällan hade råd att köpa film till sin kamera och allt som oftast var han tvungen att lämna in den på pantbanken för att ha råd med mat, men trots detta lyckades han ändå lära Gerta Pohorylle grunderna i fotografering och ordnade jobb till henne på den nybildade bildbyrån Alliance Photo. Gerta i sin tur lyckades med konststycket att, om än bara för en kort period, lyckas få Friedmann att vara kvar på en och samma plats. Eva Besnyö jobbade också som frilansfotograf i Paris när det begav sig. Hon kände paret Capa och Taro mycket väl. I Blood and Champagne berättar hon: "Without Gerta, André would not have made it. She picked him up, gave him direction. He had never wanted an ordinary life, and so when things didn't go well, he drank and gambled. He was in a bad way when they met, and maybe without her it would have been the end for him."

Ja, sanningen var att André Friedmann knappast var en idealpartner. Capa spelade bort sina pengar, drack stora mängder alkohol och var en notorisk kvinnokarl med oräkneliga älskarinnor, däribland Ingrid Bergman. Det var mer regel än undantag att Friedmann var otrogen mot Gerta.

Sakta men säkert började André Friedmanns karriär ta fart. Hans bror Cornell anslöt sig till paret i Paris och hjälpte till att framkalla deras bilder men även bilderna från andra kända fotografer som Henri Cartier-Bresson och David ”Chim” Seymour. Som mörkrum använde de toaletten i deras hotellrum vid Café du Dome. Capa och Taro hade nu skapat sig ett namn. De umgicks i kändiskretsarna. Minglade med kända filosofer, författare och artister. De festade och drömde om bättre tider. Det var nu André Friedmann och Gerta Pohorylle blev Robert Capa och Gerda Taro.  

En dag steg paret in på Alliance Photo och berättade att de upptäckt en känd amerikansk fotograf vid namn Robert Capa vars bilder de nu erbjöd bildbyrån. Makarna blev snart varse om att de kunde sälja bilder till franska bildbyråer för tre gånger det vanliga priset om de påstod att det var denna fiktive Capa som tagit dem. Sådan var statusen för besökande amerikanska fotografer. Deras bluff blev dock snart avslöjad men nu hade de redan skapat sig sina pseudonymer.

På många sätt säger det en hel del om det samhälle de levde i. Som judiska flyktingar i exil i Paris betraktades de som ointressanta. Men så fort de uppgav att det var en amerikansk fotograf som tagit bilderna – sålde de som smör.

Det är också nu de bestämmer sig att uppsöka fronten. I Spanien pågick inbördeskriget för fullt. De republikanska styrkorna pressades hårt av Francos fascistiska milis. Det var i det här läget som många av Europas intellektuella tog ställning för demokratin och mot fascismen. Ett flertal artister och författare, som George Orwell och André Malraux, anslöt sig som frivilliga på den republikanska sidan.

För André och Gertas del höll dock äventyret på att ta slut med förskräckelse innan det ens hade hunnit börja. Paret hade fått i uppdrag av det franska magasinet Vu att bevaka kriget. Planet som magasinet hade hyrt kraschlandade dock på ett fält utanför Barcelona. Tagna av händelsen, haltade Capa och Taro in mot Barcelona. De kom precis för att se en storstad i fullständig upplösning. Anarkin hade tagit över den katalanska metropolen och överallt pågick det plundring.

De fotograferade hur unga republikaner lämnade staden för fronten. Någon vecka senare reste Capa och Taro själva dit. De anlände till en liten by vid namn Cerro Muriano i närheten av Cordoba där de dokumenterade med sina kameror hur byborna lämnade sina hus samtidigt som fascisterna bomberna regnade ner över dem.

I en serie med kända bilder fångade Capa Taro när hon låg böjd bakom en mur, med kameran i sin hand, bredvid en republikansk soldat. I en ännu mer känd bild fångade Capa en milisman i dödsögonblicket, när han sköts ihjäl av en prickskytt. I det ögonblicket var legenden Capa född. Det är världens mest kända krigsfotografi men sanningshalten i det är fortfarande omstritt. Men bilden i sig själv har bildat skola för krigsfotografering.

I Spanien skapade sig Capa ett rykte om att ta bilder oavsett riskerna. Taro kunde man också se springa mellan frontlinjerna med sin kamera. Det är en fin gräns mellan mod och dumdristighet. Gerda reste fram och tillbaka mellan fronten och tog bilder av allt hon såg, oftast driven av en mix av humanitet, politiskt engagemang och en slug medvetenhet om bildens makt över den allmänna opinionen.

Större delen av 1937 tillbringade Taro vid fronten, antingen med Capa eller på egen hand. Paret lyckades återvända till Frankrike för en kort semester i juli det året. De firade nationaldagen med att dansa på gatorna utanför Sacré-Coeur och smida stora planer för framtiden. Efteråt återvände Taro ensam till Spanien, trots vännernas protester. De hade förstått allvaret när de hade sett hennes bilder och var oroliga för hennes säkerhet.

Taro trotsade det förbud som fanns mot journalister vid fronten. Den här gången tog hon med sig den kanadensiske journalisten Ted Allan. En nära vän och reskamrat till henne som sedermera skulle bli hennes stora kärlek. De åkte raka vägen till den lilla byn Brunete där de visste att det pågick våldsamma stridigheter. I sin dagbok skrev Ted Allen att de tillbringade: "mornings afternoons and evenings together chasing stories ... For three or four weeks we were constant companions. And finally, one afternoon, we ended up in her hotel room." Från den dagen var de älskare.

Söndagen den 25 juli fann paret att de var fast i en skyttegrav i närheten av Brunete medan bomberna haglade ner över dem. De var omringade av fienden. Taro fortsatte att fotografera för allt tygen höll. Hon höll kameran över skyttegravskanten och lät avtryckaren gå medan Ted skyddade henne med en filmkamera. Allt för att dokumentera blodbadet. Skotten ven. Granater och stenar regnar ner över dem. I det läget, började de republikanska trupperna att retirera från området.

Taro och Ted Allen sprang upp ur skyttegraven och fick lift med en retirerande bil. Francosidans flygplan besköt den flyende konvojen alltefter de sakta körde iväg. Mitt i kaoset blev parets bil rammad av en republikansk stridsvagn och Taro och Allen kastades ner i diket. De kördes med en gång till ett fältsjukhus. Men Taro var i för dåligt skick. Morgonen därpå avled hon av skadorna efter krocken. Hon blev 26 år. Den likaledes skadade Ted Allen fick aldrig se henne igen. Enligt sjuksköterskan på sjukhuset var hennes sista ord: ”Tog de hand om min kamera?”

Gerda Taro begravdes i Paris inför tiotusentals sörjande. Däribland Robert Capa, Chim och Ted Allen. Begravningen var regisserad av det franska kommunistpartiet och blev som någon uttryckte det: ”a spectacular manifestation of international solidarity with the spanish republic.” Efter sin död hade Taro blivit en hjälte.

Robert Capa skulle gå vidare och bli en av seklets mest hyllade och legendomsusade krigsfotografer. Han skulle precis som Taro dö på jobbet. 1954 råkade han trampa på en mina på uppdrag i franska Indokina. Han blev 40 år.

Alt-J är ett gäng konstskolestuderande från Leeds. De valde att döpa sitt band efter kortkommandot för ∆-symbolen, vilken används i matematiska formler som ett tecken för att något ändras. Bandet såg det som en metafor för sin musik. I en av sina mest kända låtar ”Taro” tar bandet upp det unga parets öde.

Alt-J:s frontman Joe Newman berättar i en intervju med The Guardian hur han fascinerades av de två krigsfotograferna: "It was only after reading all this that I discovered she was his love interest and they were engaged. I liked those two and that story. That really gripped me and I really trawled through as much as I could to get a good song out of it."

”Taro” skildrar Robert Capas sista sekunder i livet. Lyssnaren får följa med till ett febrigt Indokina där striderna pågår för fullt mellan den franska kolonialmakten och den kommunistiska gerillan. I ett plötsligt infall stannar Capa jeepen han färdas i för att knäppa en bild. När han stiger ur fordonet trampar han på en landmina. Medan livet snabbt rinner iväg tänker han på sin Taro; sin partner, sin kollega, sin sammansvurna.

Eller som Joe Newman lakoniskt uttryckte det i en intervju med NME: ”The song’s about that period just before he steps on the landmine. The two seconds before and two seconds after. It’s a four-minute song about four seconds”

”Taro” kom med på Alt-J:s hyllade debutalbum An Awesome Wave. Låten är hjärtskärande vacker, en hyllning till de två makarna som förändrade världen och offrade sina liv för det. Skir som livet självt. ”Taro” lanserades med en sinnlig, för att inte säga sensuell video. I dags dato har den 85 000 000 visningar på Youtube.

I efterhand har det kommit fram att många av de foton som Robert Capa fått äran för egentligen var tagna av Gerda Taro. I början av karriären använde de samma byline: CAPA. Och de är först nu, flera decennier senare, som Taro har trätt fram ur skuggan av Capa och fått de erkännande hon borde haft redan från början.

I många avseenden var Gerda Taro en pionjär. Inte bara som fotograf och krigsskildrare utan även som kvinna och politisk aktivist. Både Robert Capa och Gerda Taro var övertygade om att deras fotografier kunde förändra världen och förändra människors sätt att tänka. De fick rätt.

 "Did they take care of my camera?"
Gerda Taros sista ord innan hon dog på fältsjukhuset.
 
 
 
Lyssna på låten här:

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela