Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

All good rock’n’roll speeds up!

Publicerad 2020-08-09 16:12:00 i Allmänt,

Midnight To Stevens

The Clash I 1979 

But the wild side of life
Is the one that we need

De riktig stora demonproducenterna tenderar alla att var lite excentriska, för att inte säga rubbade. Den dömde mördaren Phil Spector uppgav att den enda psykisk friska medlemmen i hans familj var hans syster, och hon sitter inspärrad på en låst avdelning på psyket. Brian Wilson trodde att hans banbrytande studioteknik under inspelningen av Smile kunde få skogsbränder att utbryta i Kalifornien. Och studiomagikern Joe Meek påstod sig ha kontakt med de döda. Men galnast av dem alla var ändå Guy Stevens. 

Guy Stevens hade en imponerande CV: Förste riktige mods dj:n på the Scene Club 1964, samma år hjälpte han Chuck Berry ut ur fängelset, skivbolaget Islands förste husproducent där han sajnade och producerade Free och Spooky Toth, skapade Mott the Hoople, presenterade Keith Reid för Procol Harum, vilka i sin tur genererade ”A Whiter Shade of Pale” med mera, med mera. Meritlistan kan göras hur lång som helst. Guy Stevens hade inte bara rock’n’roll i blodet. Han var rock’n’roll. 

Stevens roll för rockens utveckling få inte underskattas. Han hade en avgörande roll för den bluesboom som härjade på de brittiska öarna i början av 60-talet. Framförallt var det hans jobb som dj på Scene Club som gjorde honom så inflytelserik. Där fick han utlopp för sin passionerade kärlek till R&B, soul, ska, jazz och rock’n’roll. Alla de artister som några år senare skulle tillhöra rockens giganter: The Who, Rolling Stones, Beatles, Clapton och Small Faces var stammisar på klubben. Deras inriktning påverkades i mångt och mycket av Stevens. De använde hans kunnande om den amerikanska musiken som en källa till sin egen repertoar.

När Clash skulle sätta igång och spela in sitt tredje album London Calling visste bandmedlemmarna att de var Guy de ville ha som producent. Guy Stevens främsta merit som producent var att han hade en förmåga att inspirera och skapa en kreativ atmosfär. Den främsta nackdelen var att hans produktioner tenderade att bli kostbara. Inte därför att de drog ut på tiden. Tvärtom, Guy brukade bara vilja göra en tagning. Utan därför han var komplett bindgalen. Efter en inspelning med Guy Stevens var ofta lokalerna så vandaliserade och förstörda att den inte gick att använda igen. Vid inspelningen av Mott The Hooples Brain Capers satte han till och med eld på studion.

Men det bekymrade medlemmarna i The Clash föga. Stevens var deras man, den perfekta förbindelselänken med rockens, soulen och bluesens rötter som The Clash ville lära känna. Problemet var bara var de skulle hitta honom. Sedan början av 70-talet var Stevens milt sagt på dekis. Hans förkärlek för speed och alkohol hade gjort att han gått ner sig fullständigt. The Clash finkammade London och efter mycket letande hittade de honom på en pub på Oxford street. 

Stevens var mer än villig att ställa upp som producent igen. Arbetet med London Calling satte igång i augusti 1979 och det tog bara en månad att färdigställa albumet. Som väntat med Stevens vid spakarna var inspelningarna ett totalt kaos redan från dag ett. Bandet började med att spela in ”Brand New Cadillac”. Redan efter första tagningen skrek Stevens ”perfect” från sitt bås. Clash Trummis Topper Headon protesterade:

”But it speeds up ...”

”All good rock’n’roll speeds up”, gormade Stevens tillbaka.

Det finns en uppsjö av anekdoter från inspelningen av London Calling. Sin vana trogen bidrog Stevens med en lång rad hyss. Bland annat skulle han varje morgon bli körd till Arsenals hemmaarena Highbury. Där gick han ut och ställde sig vid mittcirkeln för att hedra Londonlagets stjärnspelare Liam Brady. 

Vid ett tillfälle tog han med sig en okänd person in till studion som han presenterade som sin ”skötare”. Mannen satt lugnt och stilla under de arton timmar arbetet i studion varade. När dagen var till ända visade sig att mannen var en taxichaffis som kört Stevens till studion och utanför stod taxin med taxametern på! När den studioansvarige vägrade att betala taxiräkningen blev Stevens så rasande att han hällde ut två liter (!) rödvin i studions nyinköpta flygel.

Sanningen var att Stevens bara producerade ett fåtal av låtarna på London Calling. Det var först när han gått för dagen som det riktiga arbetet med albumet kunde sätta igång – med Mick Jones bakom spakarna. Om han ens kom till studion. Guy var vid den här tiden så djupt inne i sitt drogmissbruk att han i det närmaste var psykotisk. Men The Clash klagade inte, de var väl medvetna om Stevens olika sidor. 

Precis som många befarade blev det till slut drogerna som 1981 blev Stevens död. Ironisk nog hade Stevens vid den här tidpunkten bestämt sig för att ta sig ur sitt drogberoende. Istället lyckades han överdosera de piller läkaren hade ordinerat honom för att avhålla sig från alkohol.

Samma år skrev medlemmarna i The Clash en hyllningslåt till sin guru: ”Midnight to Stevens”. En sång som inte låter som något annat i bandets repertoar. Det skulle dröja i över tio år innan det kom med på något Clashalbum. Först på samlingen Clash on Broadway dyker den upp. ”Midnight to Stevens” är en ömsint skildring av mannen som betytt så mycket för rockmusiken. Den tar upp både hans galenskaper och hans genialitet. Låten avslutas med några rörande ord som lika gärna kunde ha stått på hans gravsten: 

Guy you've finished the booze
And you run out of speed
But the wild side of life
Is the one that we need

Även om Guy Stevens kanske inte stod för så mycket av det praktiska arbetet till London Calling, svävar hans ande definitivt över plattan. Av många ansedd som den bästa rockplattan någonsin blev London Calling det sista tillskottet till Guys redan tidigare imponerande CV.

"There are only two Phil Spectors in the world... and I'm one of them!"
                                                                  Guy Stevens ger sin syn på sin egen insats i musikhistorien i BBC:s dokumentär The Ballad of Mott The Hoople
 
 
 

Lyssna på låten här:

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela