Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Kyrkans satsning på dygdiga miljöer slutade i bögorgier

Publicerad 2020-03-15 17:27:47 i Allmänt,

YMCA

Village People I 1978 

They have everything for you men to enjoy
You can hang out with all the boys

Med stöd från kyrkans högsta ledning startade den 23-årige textilhandlaren George Williams Young Men’s Christian Association (YMCA) i London 1844. Industrialiseringen som nu hade nått sin höjdpunkt innebar att många unga, ensamstående män drogs till storstäderna. Här grasserade prostitutionen och på de dunkla bakgatorna spenderade de fattiga fabriksarbetarna sina sista slantar på någon av de ändlösa småkrogarna.

Det saknades helt enkelt vettiga fritidsaktiviteter. Något att göra efter jobbet. Högt uppsatta personer inom kyrkan insåg faran med att dessa män hamnade i tvivelaktiga miljöer och i skörlevnad. De ville i istället styra dem mot mer dygdesamma aktiviteter - som till exempel bibelstudier.

Tanken med YMCA var att ge unga män ett alternativ. För endast män var välkomna (den kvinnliga motsvarigheten skulle dröja några år). Redan från början var rörelsens inriktad på fysiska och spirituella aktiviteter enligt devisen: En sund själ i en sund kropp. Eller som de slog fast i den första stadgan: ”for the improving of the spiritual condition of young men engaged in drapery and other trades”.

Den själsliga biten skulle uppfyllas genom bibelläsning medan den fysiska skulle uppnås med hjälp av frisksport. I synnerhet det sistnämnda skulle förebygga ”omoraliskt beteende”. Att ägna sig åt idrott på fritiden var vid den här tiden tämligen nytt. YMCA erbjöd påkostade träningsanläggningar; gym tillsammans med banor för bollsporter. Ofta hade faciliteterna simbassäng vilket även det var ganska sällsynt vid den här tiden. Organisationen erbjöd också andra verksamhetsgrenar som utbildning, vandrarhem och allehanda kurser.

YMCA blev snabbt en succé. Redan tio år efter starten hade rörelsen spridit sig till en lång rad länder i Europa och Nordamerika. Allt enligt samma koncept. Det är viktigt att nämna att YMCA har haft en betydelsefull roll för idrottens utveckling. För att inte säga hela föreningsrörelsen. Bland annat uppfann kanadicken James Naismith basket 1891 när han studerade på ett av YMCA:s college. Och 1895 uppfann William G. Morgan på YMCA:s Massachusettssektion volleyboll. Och ur ”Y”:s folkbildningsideal växte det fram college som numera är etablerade lärosäten.

Men parallellt med den hälsosamma idrottstrenden växte även en annan kultur fram på KFUM-anläggningarna. Något som stod i bjärt kontrast till kyrkans ursprungliga tankegångar. För att inte säga hela dess filosofi. För ett ställe för män, bestående bara av män; vad kan vara bättre om man vill träffa ... män?

YMCA upptäcktes snabbt av manliga homosexuella som ett bra ställe att knyta kontakter på. En fristad för raggande och sex. I omklädningsrummen på gymen och i järnsängarna på YMCA:s sovsalar pågick ohämmade kärleksakter mellan bögar i alla åldrar.

Överhuvudtaget måste hela miljön med alla dessa styrketränande karlar ha varit en frestelse. Som exempel kan nämnas simhallarna. Vid den här tiden var filtreringssystemen för simbassängerna inte så avancerade. Dåtidens baddräkter av bomull och ylle gjorde att avloppet slammade igen. Besökarna på YMCA:s simhallar uppmanades därför att bada nakna. Man kan lätt föreställa sig blickarna mellan de manliga besökarna vid poolen.

Det tog lite tid men vid sekelskiftet började YMCA:s kristna ledarskikt upptäcka företeelsen. Diskret genomförde de olika åtgärder för att få stopp på raggandet. Men då var det för sent. Kanske på grund av att ett stort antal av YMCA:s anställda själva var homosexuella ...

Nu får man inte glömma att allmänheten inte såg med blida ögon på homosexualitet förr i tiden. För bögarna var det livsfarligt att visa sin läggning. Dessutom var det kriminellt. Under årens lopp har YMCA gång på gång varit på tapeten i samband med polisrazzior. 1912 blev till exempel 50 män gripna efter en ”gayraggskandal” på ett YMCA i Portland, Oregon. Vad som mest chockade allmänheten i Portland var att de flesta gripna tillhörde staden välbärgade medelklass – läkare, advokater, affärsmän – och knappast de läspande fjollor som så många fördomsfullt trodde.

En liknande skandal uppdagades några år senare, 1919, i Newport, Rhode Island. Staden var på den tiden en stor flottförläggning och i anslutning till den fanns ett KFUM som ofta var överfullt när krigsfartygen låg inne. Flottan hade sedan tidigare beslutat att inleda en hemlig operation för att rensa bort homosexuella från kåren. Vid ett flertal tillslag mot stadens ”Y” det året greps inte mindre än tre dussin flottister och civila för otukt.

Vittnesmål pekade mot att Newport KFUM var stadens främsta mötesplats för homosexuella. Till och med Vita husets stabschef under Lyndon Johnson, Walter Jenkins, blev gripen 1964 av polisen tillsammans med en annan man under ett kärleksmöte i ett av Washingtons YMCA.

Men det fanns även andra ställen än YMCA där homosexuella kunde träffas. I slutet av 60-talet var baren Stonewall Inn på Christopher Street i hjärtat av Greenwich Village, New York på sitt sätt unikt. Det var den enda gayklubben i 20-miljonersstaden där bögarna var tillåtna att dansa med varandra. Varje helg samlades här ett stort antal svarta, vita och puertoricanska homosexuella för att umgås och ha trevligt. Att stället var sunkigt och nedgånget spelade inte så stor roll när man här fick chansen att ha kul och framförallt – dansa. Från jukeboxen i hörnet strömmade dåtidens souldängor ut.

Men trots att klubben hade en hel del friheter gentemot lagstiftningen, fanns det även restriktioner. Bögarna var till exempel inte tillåtna att hålla om varandra när de dansade. Det var inte heller tillåtet att klä sig hursomhelst. Klädseln skulle vara ”appropriate to one’s gender”. Transarna fick snällt lämna klänningen och behån där hemma.

Polisen gjorde ständiga raider för att upprätthålla lagarna. Ofta tipsade de i förväg om raiderna i utbyte mot mutor. I taket ovanför dansgolvet fanns det vita strålkastare som sattes igång så fort polismakten var i faggorna. Paren som dansade tätt omslingrade fick då snabbt byta positioner.

Den 28 juni 1969 gick det emellertid inte som polisen planerat när de som vanligt stormade Stonewall Inn. Istället för att passivt acceptera de nästan rituella trakasserierna som fått bögarna att gå under jorden med sin läggning, gjorde gästerna på krogen nu tvärtom. De vägrade lyda polisens order. Hela stället bokstavligen exploderade i en uppdämd vrede mot myndigheterna.

Det hela började som ett rutinuppdrag. Polisen kom och grep barpersonalen samt tre transvestiter. Men när de försökte baxa in en lesbisk kvinna i polispiketen började plötsligt kvinnan göra motstånd. De övriga gästerna som samlats på gatan utanför hakade på. 

Det blev ett våldsamt upplopp. Den stora skara bögar som samlats på gatan utanför kastade flaskor, mynt, ölburkar, gatstenar samt en parkeringsmätare (!) mot polisen samtidigt som de skrek: ”gay power”. Polisen svarade med vattenkanoner och batonger. Mitt uppe i infernot dyker plötsligt ett gäng transar iförda kvinnokläder upp. De ställer upp sig i en balettlinje och gör bensparkar i luften samtidigt som de sjunger: "We wear no underwear / We show our pubic hair”.

Upploppet vid Stonewall Inn hade en enorm betydelse för de homosexuellas rättigheter. Tidigare hade det mer eller mindre varit tabu att vara bög eller flata. Nu vågade de homosexuella öppet protestera mot diskrimineringen i samhället. Stonewall Inn blev början till the Gay Rights Movement. Efter den här händelsen vågade homosexuella komma ut ur sina garderober och kräva sina rättigheter.

I mitten av 70-talet kom den franske kompositören/producenten Jacques Morali på besök till New York. Väl där blev han inbjuden till en maskerad på Les Mouches, ett känt bögdisco i Greenwich Village. När han blickade ut över festsalen, slogs han av alla ” stereotyper på machomän” han fick se. Morali fick idén att skapa ett band av sångare och dansare, där var och en skulle spela en bögfantasi figur.

Morali gick till verket med en gång. Bara under festen lyckade han värva tre personer till bandet. Några dagar senare var verket fullbordat. Den siste medlemmen i gruppen blev Broadwayskådespelaren Victor Willis (polismannen i bandet) som också var bandets leadsinger och textförfattare. Eftersom alla hade blivit rekryterade i Greenwich Village – döptes bandet till Village People. 

Första plattan The Village People var direkt riktad till gaymarknaden och sålde i blygsamma siffror. Det var först med det tredje albumet Cruisin’ som det stora genombrottet kom. Då framförallt med ”YMCA”.

För ”YMCA”blev en superhit när den släpptes på hösten 1978. Den gick upp som etta på listor över hela världen. Totalt såldes singeln i tolv miljoner exemplar. I videon till ”YMCA” får man se medlemmarna i Village People dansa omkring bland de nerbrunna resterna av Stonewall Inn, för att i nästa sekvens dansa utanför ett YMCA.

På YMCA var de först tveksamma till låten, eftersom de inte var säkra på vilka Village People var, och om den verkligen var en hyllning eller ett sätt att misskreditera organisationen. Men när de blev varse om discohittens segertåg över världen såg de låten som bra gratisreklam. 

Även den banalaste poplåt kan berätta en historia. Village Peoples superhit från 70-talet berättar om människors kamp för rätten till att utöva sin kärlek. Och hur kyrkans satsning på dygdiga miljöer slutade i bögorgier. Village Peoples discodänga är idag en gayhymn. En hyllning till två av de institutioner, YMCA och Stonewall Inn, som spelat en avgörande roll för att sprida och utveckla bögkulturen i världen. Och framförallt, en avgörande roll i de homosexuellas kamp för medborgerliga rättigheter. Frågan är bara vad grundarna till YMCA skulle gillat sången? Troligen roterar de i sina gravar.

 

We never sang about broken hearts, lost love or shattered dreams. We always dealt with positive things, and a very positive place is the YMCA. I think people have forgotten about Y’s and their positive qualities. They’ve provided food, shelter, and spiritual encouragement for a lot of people for more than a century. They provide excellent physical programs for young and old, and it’s a very positive institution. Thats why we decided to sing about it.”

 

                                                                                   Randy Jones, comboysaren i bandet, förklarar varför YMCA var ett av Village Peoples favoritställen.

 

 

Lyssna på låten här:

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela