En strejk på liv och död
Red Hill Mining Town
U2 I 1987
The seam is split
The coal face cracked
The lines are long
Det skulle bli den sista striden. Vinna eller försvinna. En sista strejk för att rädda jobben och gruvorna. Men den här gången hade facket gravt underskattat sin motståndare.
1974 utlyste den sittande konservativa regeringen under Edward Heath val på frågan: ”Vem ska styra England – regeringen eller kolgruvearbetarna?”
Heath förlorade.
Det engelska gruvarbetarfacket, NUM, hade av tradition alltid varit strejkvilliga och militanta. Och framförallt framgångsrika. Under 70-talet svarade de för en stor andel av strejkerna i England. Ofta med lyckat resultat. Med sina 234 000 medlemmar var samtidigt NUM en viktig maktfaktor i det engelska samhället. Eftersom kolgruvorna i England var statliga riktades strejkerna direkt mot den sittande regeringen.
Heath förlorade alltså. I stället följde en labourregering som även den fälldes av strejker. Men nu, 1979, började den brittiska allmänheten få nog av strejkande arbetare och röstade in Margaret Thatcher på 10 Downing Street. Järnladyn stod för en ny aggressiv politik mot facket. Den olönsamma kolgruveindustrin skulle rationaliseras, till vilket pris det än krävde.
Thatcher hävdade den privata äganderätten – staten ägde kolgruvorna och hade därmed rätten att även lägga ner dem. NUM i sin tur menade att de som arbetade på gruvorna hade rätten att bestämma över sina arbetsplatser. Facket ifrågasatte därmed grunden för hela Thatchers industripolitik.
I Margaret Thatchers neokonservativa England fanns ingen plats för facket. Hon hade inga planer på att regera i samråd med fackföreningsrörelsen. Hon ville helt enkelt krossa den. Facket å sin sida hade sett på hur Thatcherregimen hade gjort den ena neddragningen efter den andra i den offentliga sektorn och i de statsägda företagen. Parterna drogs allt närmare en slutgiltig uppgörelse. Gruvarbetarstrejken 1984 till 1985 var ett sista försök från fackets sida att bevara jobben.
Strejken inleddes i mars 1984. Dispyten satte igång efter att Ian McGregor, tidigare styrelseordförande i British Steel Corporation (där han blivit känd för att ha skurit ordentligt i organisationen), blev styrelseordförande för National Coal Board (NCB), det brittiska kolgruvekoncernen.
Genast aviserade han neddragningar. Den första kolgruvan som skulle läggas ner var Cortonwood. Till saken hör att bara en kort tid tidigare hade arbetarna i Cortonwood blivit lovade att gruvan skulle bli kvar minst fem till sex år. Nedläggningsbeskedet var strategiskt lagt i mars månad. Arbetsgivarna hade kallt räknat med att facket aldrig skulle ge sig utan strid, men under sommarmånaderna var behovet av kol som minst och en eventuell strejk skulle därmed inte drabba koncernen så hårt.
NUM:s karismatiske ledare Arthur Scargill visste vad som gällde. Tog de inte strid nu, skulle nedläggningarna stå som spön i backen. Enligt engelsk lagstiftning krävdes medlemsomröstning för att kunna sätta igång en strejk. På våren 1984 röstade NUM i frågan - strejkförespråkarna förlorade. Arthur Scargill valde då en annan taktik. Han lät enskilda distrikt gå ut i strejk.
Konflikten började i Yorkshire och spred sig sedan via strejkvakter till andra distrikt. För vakterna bevakade inte bara de egna gruvorna. De reste även till andra gruvor och uppmanade arbetarna där att gå ut i strejk – eller med våld hindra dem från att arbeta om så krävdes.
Det blev en av de fulaste, bittraste och våldsammaste strejkerna i Storbritanniens historia. Veritabla slag utkämpades mellan polis och strejkande arbetare. Det största stod vid koksfabriken i Orgreave som arbetarna försökte stänga med ett massivt uppbåd av strejkvakter, som mest 10 000 man. I maj 1984 drabbade 6 500 arbetare samman med 3 500 poliser. 71 gruvarbetare och 29 poliser skadades och ett hundratal arbetare greps av den tungt utrustade kravallpolisen.
Bägge sidor använde sig av fula tricks. Regeringen kommenderade ut kravallpolis mot de strejkande med våldsamma bataljer som följd. Olika fackföreningsledare greps för påhittade brott. Och hela tiden försökte regeringen smutskasta de strejkande i kampanjartade former. NUM var lika goda kålsupare. En av gruvstrejkens mer bisarra inslag var när NUM sökte ekonomiskt stöd hos dåvarande Sovjetunionen och hos Libyens diktator Khadaffi.
Men vad hjälpte det. Strejken blev ett enormt misslyckande för NUM och hela den brittiska fackföreningsrörelsen. Den varade i 358 dagar innan kolgruvearbetarna gradvis svältes tillbaka till arbetet. Någon kolbrist uppstod aldrig. Järnladyn stod som ensam vinnare.
Men samhällskostnaderna blev gigantiska. Enligt vissa beräkningar hade strejken orsakat 14 dödsfall, över 10 000 arresteringar, tusentals skadade bland både strejkande och poliser samt en kostnad för de brittiska skattebetalarna på närmare sju miljarder pund.
Värst drabbades kolgruvearbetarna och deras familjer. Många fick göra enorma uppoffringar. Endast strejkvakterna fick pengar från strejkkassorna. De flesta strejkande gick helt utan ersättning och drog på sig stora skulder. Framåt jul erbjöd arbetsgivarna kraftig bonus till de som var villiga att återgå till arbetet. Många arbetare nappade på erbjudandet, trots att de blev utskällda som ”scabs”, svartfötter, av sina egna.
Strejken resulterade också i att NUM splittrades upp i flera konkurrerande fackföreningar. Gruvorna i Nottinghamshire hade till exempel valt att helt stå utanför strejken. När krigsdammet hade lagt sig hade fanns bara spillror kvar av den forna så starka brittiska fackföreningsrörelsen. Thatcher hade lyckats med sitt uppsåt; att krossa facket. Än idag är den bara en skugga av sitt forna jag.
Kolgruvearbetarnas nederlag blev också ett nederlag för den militanta fackliga politiken som hade haft sådana framgångar sedan slutet av 60-talet, och för vänstern inom det europeiska facket. De lokalavdelningar som hade medverkat i strejken fick även känna på andra repressalier. En lång rad gruvor lades ner, trots tidigare löften från regeringen om motsatsen.
Strejken delade hela det brittiska samhället i två läger. Stora delar av Storbritanniens kulturelit engagerade sig i konflikten. Ett flertal av dåtidens stora engelska band samlade in pengar för de strejkande och dess familjer. Bland artisterna kan nämnas: Billy Bragg, Style Council, Aztec Camera, New Order, Elvis Costello, till och med Wham (!).
Sting som fram till dess hade hållit låg profil i politiska frågor släppte den finstämda och allvarliga ”We Work the Black Seam” på sitt storsäljande album The Dream Of the Blue Turtles. Låten är en hyllning till de brittiska kolgruvearbetarna och samtidigt svidande uppgörelse mot kärnkraftsindustrin (det här var innan klimatkrisens dagar).
Ett halvår efter konflikten var över besökte journalisten Tony Parker en av de gruvorter som varit involverade i strejken. I reportaget kallade han staden ”Red Hill”. Red Hill låg i anslutning till en kolgruva som NCB redan planerat att lägga ner. Invånarna i staden fick emellertid inget veta förrän strejken var över.
Det Tony Parker la märke till var att det stora öppna sår strejken hade rivit upp fortfarande inte hade lagt sig. Red Hill var på intet sätt annorlunda från andra kolgruvestäder. Vad som började som en demonstration för solidaritet och sammanhållning slutade, under ekonomisk och psykisk press, med att familjer och hela samhällen splittrades. Bröder vägrade prata med varandra efter den ene blivit strejkbrytare och återvänt till arbetsplatsen. Makar skildes åt sedan deras familjer blivit utblottade i den utdragna kampen. Framförallt hade hoppet sedan länge lämnat staden.
Vid det här laget, i mitten av 80-talet, var U2 öppet engagerade i den brittiska inrikespolitiken och tog demonstrativt avstånd från Margaret Thatcher. Många hade nog velat att U2 skulle göra en politisk manifestation av låten ”Red Hill Mining Town” på The Joshua Tree. Istället valde Bono att titta på de själsliga sidorna av en småstad i kris, de konsekvenser en nedläggning får för ett samhälle. Vad som händer med människor när man tar ifrån dem deras självkänsla.
”Red Hill Mining Town” var sången som aldrig blev en singel och som aldrig spelades live. Tanken var ursprungligen att låten skulle släppas som den andra singeln från The Joshua Tree. Man hade spelat in en dyr video regisserad av Neil Jordan och allt var färdigt för lansering. Men i sista stund lades den i malpåse till förmån för ”I Still Haven’t Found What I Looking For”.
När ”Red Hill Mining Town” skulle spelas live hade Bono svårt att nå upp i de höga tonerna. Så låten dumpades både som singel och spelades inte heller på konserterna. U2:s trummis Larry Mullen jr beskrev den som ”one of the lost songs”. Det var först under en konsert i Vancouver 2017 som U2 framförde den. Bono förklarade sig sedan i en intervju med BBC radio 2: "I used to write songs that I couldn't sing. And sometimes that was OK because the strains of the notes I couldn't reach was part of the drama, but occasionally they would really just wreck the next show. So I just left 'Red Hill Mining Town' off. But since then, I sing a bit better - or at least I've learned how to sing."
Många av de värderingar som styr det västerländska samhället är uppbyggda kring arbete. I vissa avseenden har det ersatt religionen. Vi får vår identitet via jobbet. Det ger oss mening i tillvaron. I England, precis som andra delar av västvärlden, kunde en hel stad vara beroende av en kolgruva eller en industri. Att stänga en kolgruva innebar mer eller mindre att stänga staden. När arbetsplatsen försvann förtvinade staden och dess människor. Låten tar också upp hur arbetarklassvärderingar långsamt börja försvinna. Hur yrkeskunskaper som ärvts från far till son plötsligt upphör med en nedläggning.
Under den här perioden brukade U2 spela en coverversion av Peggy Seegers ”Springhill Mining Disaster” under konserterna. En likadan berättelse som ”Red Hill Mining Town” fast från ett tidigare årtal när priset på kol var ”bone and blood”. För att få till politiska förändringar måste man nå fram till människornas känslor. Här spelar musiken en viktig roll. Det vet Bono.
"We had to fight the enemy without in the Falklands. We always have to be aware of the enemy within, which is much more difficult to fight and more dangerous to liberty."
