Låten och inspirationen

Lyckliga Gatan

Anna-Lena Löfgren I 1967 

Lyckliga gatan du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter

Lyckliga gatan är historien om ett samhälle som försvann under grävskoporna. Det är också historien om hemmafrun och småbarnsmamman som skulle bli Sveriges främsta hitmakare. Men den stora frågan är: Var låg den här mytiska gatan?

Rivningsraseriet pågick i över 20 år. Hela stadsdelar jämnades med marken för att ge plats åt det nya och moderna. Kontor skulle byggas, vägar anläggas och parkeringshus uppföras. I många svenska städer förstördes mer bebyggelse, än andra världskrigets bombmattor tillfogade andra europeiska städer. Faktum är att Stockholm är den stad som förändrats mest i Europa utan att ha blivit bombad. Mer än 700 hus strök med i den stora rivningsvågen på 60- och 70-talen.

Allt började med Norrmalmsregleringen. Redan 1945 tog Stockholms stadsfullmäktige beslut om en ny stadsplan som skulle ge plats för det moderna Stockholm city och samtidigt underlätta tunnelbanans utbyggnad. Rivningarna började 1952. Under de följande åren jämnade man de gamla Klarakvarteren med marken. Byggnader som hade frekventeras av Bellman och Sergel blev offer för grävskoporna. Och det fortsatte de kommande decennierna.

I Hasse å Tages Äppelkriget kan man se hur hela Stockholms innerstad är som en stor grop, en byggarbetsplats. För de som är intresserade rekommenderas Anders Wahlgrens dokumentär Staden i mitt hjärta som beskriver skövlingarna. Redan när det begav sig protesterades det mot ingreppen, men det var först egentligen med Almstriden 1971 som opinionen vände.

I en lägenhet i Bergshamra satt en medelålders politisk intresserad hemmafru och åsåg vansinnet. Hennes namn var Britt Lindeborg och hon skulle bli en av Sveriges främsta textförfattare.

Britt Lindeborg bildade tidigt familj och precis som många andra i den här generationen levde hon ett hemmafruliv. Trots att det var fullt upp i hemmet tillbringade hon sin lediga tid med att skriva låttexter. I början refuseras hennes alster vänligt men bestämt. Men med åren fick hon en hundralapp här och en hundralapp där för någon text hon skrivit till en utländsk låt.

Vid den här tidpunkten var hon ganska ensam som kvinna i branschen och hon togs inte riktigt på allvar av sina manliga kollegor. Men sakta men säkert kom framgångarna. 1958 blir hon som första kvinna antagen med en låt i melodifestivalen, en tävling där hon under många år skulle vara den enda kvinnan. I familjens lilla hus i Bergshamra fortsätter Britt Lindeborg att hamra fram den ena hiten efter den andra på skrivmaskinen. Dåtidens medier var förundrade över hemmafrun som både bytte blöjor och skrev schlagers.

Men det var inte bara schlagers för Britt Lindeborg. Hon var även politisk intresserad. Hon skrev ofta insändare och var djupt engagerad i lokalpolitiken. Framförallt kvinnofrågor men även andra dagsaktuella ämnen. Och i början av 70-talet tog hon socionomexamen på socialhögskolan. När hon nu såg hur schaktmaskinerna ödelade hennes stad skrev hon texten till det som skulle bli ”Lyckliga gatan”.

Musiken var baserad på den italienska låten ”Il Ragazzo della via Gluck” av Adriano Celentano. Först var tanken att Per Myrberg skulle spela in den men valet föll istället på Anna-Lena Löfgren vars karriär var på uppåtgående. Med lakonisk röst och ett enkelt, smakfullt arrangemang sjöng hon om förödelsen. Det skulle bli en hit utan dess like.

”Lyckliga gatan” låg hela 14 veckor på svensktoppen 1967. Och den sålde i (för svenska mått mätt) enorma 150 000 exemplar och var skivbolaget Metronomes mest sålda singel genom tiderna. Även i de andra skandinaviska länderna och i Tyskland gjorde sången stor succé. Men var låg nu Lyckliga gatan?

I Solna så klart. Södra Långgatan i Gamla Hagalund närmare bestämt.

Britt Lindeborg var född och uppvuxen på den här gatan i ett dragigt men charmigt gammalt hus. Gamla Hagalund var ett pittoreskt litet andningshål mitt i storstaden. Här bodde bland annat den kände konstnären Olle Olsson-Hagalund som har gjort stadsdelen känd för allmänheten med sina målningar. Här stod större hyreshus sida vid sida med egnahemsvillor. Slingrade gator, smala gränder, kåkar med snickarglädje, lummiga bersåer med fruktträd, gårdsmusikanter som spelade på innergårdarna.

Men det ansåg inte myndigheterna i Solna. De betraktade området som en kåkstad och beslutade att allt skulle rivas och ersättas med moderna hyresbostäder. 1966 satte grävskoporna igång. Protesterna mot rivningarna blev massiva. Olle Olsson-Hagalund stod i spetsen för upproret som skapade svallvågor i hela landet. Det blev en kamp mellan det gamla och det nya, idyllen mot det moderna. Hagalund blev en symbol för samhällsbygget som gått snett och ställde ogenerat frågan: vem ska bestämma hur och var man ska bo? 

För många Solnabor som bodde i Gamla Hagalund var det en otrolig smärta att se familjehemmen rivas. Istället ersattes de gamla kåkarna med gigantiska blå hyreskaserner som i folkmun snabbt döptes till Blåkulla. Till och med idag väcker rivningen av gamla Hagalund känslor.

”Hon växte ju upp mitt i det där, mitt i Hagalund. Hon protesterade mot att kåkarna revs för Blåkulla”, säger hennes son Hans Lindeborg i en intervju med tidningen Mitt i Solna.

Det var när Britt Lindeborg åsåg skövlingen som hon skrev ”Lyckliga Gatan” en protestsång, inte bara mot rivningar i sig. För det Britt Lindeborg förstod var att det inte bara var husen man rev. Även något helt annat försvann i rasresterna. Ett helt samhälle. Vår kollektiva arv och minne.

Lyckliga gatan du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat

Nu var ”Lyckliga gatan” inte den enda låten om rivningsraseriet . Per Myrbergs ”Trettifyran” toppade svensktoppen under flera veckor och även Alf Robertsons ”Riv inte vårt kvarter” fick stora framgångar. Anna-Lena Löfgren och Britt Lindeborg skulle få en ny hit på samma tema några år senare med ”Titta på Sta’n”, med den klassiska textraden: Parken är av cement / träden kallas för vegetationselement.

”Lyckliga gatan” blev Anna-Lena Löfgrens största hit och den hjälpte till att boosta hennes karriär. Precis som Siw Malmkvist fick hon stora framgångar i Västtyskland och släppte inte mindre än 22 singlar på tyska. Mot slutet av karriären ägnade hon sig mest åt andliga sånger. Som kuriosa kan nämnas att de sista decennierna bodde hon i den lilla orten Rånäs i Uppland. På Lyckliga gatan naturligtvis.

Britt Lindeborg skrev närmare 400 låtar och är den textförfattare som har haft flest hits på svensktoppen genom tiderna. Förutom ”Lyckliga gatan” kan nämnas ”Judy min vän” med Tommy Körberg som kom etta i melodifestivalen 1969, ”Diggilo Diggiley” med Herreys som både vann melodifestivalen tog hem schlagerfestivalen 1984 och inte att förglömma ”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland. Britt Lindeborg dog 1998, 70 år gammal. De sista decennierna bodde hon på Reimersholme. Men hon släppte aldrig Gamla Hagalund i sina tankar - och sitt hjärta. Efter hennes önskemål begravdes Britt Lindeborg i Solna. Hon förblev sina gamla kvarter trogen.

”Hon hade ju Solna i sitt hjärta, och hon förblev Solna trogen”