Låten och inspirationen

Skinned

Blind Lemon I 1995 

I'll make a shoehorn outta your skin
I'll make a lampshade of durable skin

Hela köket var en studie i kaos. Fullt av sopor och multnande köksrester. Det stank av förruttnelse. Det var knappt så Plainfieldpoliserna klarade av ta sig igenom rummen på grund av all bråte. Sheriff Arthur Schley höll handen för ansiktet samtidigt som han försökte orientera sig i mörkret. Han lät ljuskäglan från sin ficklampa lysa upp rummet så gott det gick.

Tidigare den här dagen, den 17 november 1957, hade en järnaffär inne Plainfield rånats. Affärsinnehavaren, 50-åriga Bernice Worden, var dessutom försvunnen. Vittnen uppgav att en viss Ed Gein hade varit den sista kunden. Han hade också setts irra omkring på området vid ett senare tillfälle.

När polisen nu sökte igenom det kråkslott han bodde i långt utanför Plainfield stötte sheriff Schley plötsligt mot något med armen. Det såg ut som ett djurkadaver som hängde från taket. Jakt är ett populärt folknöje i Wisconsin och jaktsäsongen hade precis kommit igång, så Schley antog till att börja med att det var en skjuten hjort han hade stött emot. Även om det kanske var lite märkligt att hänga upp djuret i köket. Kroppen var halshugget, tömd på inälvorna och uppskuret längs med bålen - precis som ett slaktdjur. Men när han belyste kadavret med ficklampan gjorde han en fasansfull upptäckt. Det var en människokropp som hängde fastspänd i anklarna från taket. Det visade sig vara kvarlevorna efter Bernice Worden.

Mitt framför ögonen på de förvånade och äcklade poliserna avslöjades en av de mest bisarra och groteska historierna i den amerikanska historien. För att inte säga hela världen. När polisen sökte vidare i huset gjorde de det ena makabra fyndet efter det andra. En konstig liten skål i köket visade sig vara överdelen av en människoskalle. Sopptallrikarna var alla gjorda av människohuvuden. Lampskärmarna och en papperskorg var gjorda av människohud. Även vissa stolsitsar. I ugnen fann polisen ett människohjärta. I en skokartong hittade de en vagina. På sängstolparna satt fyra människoskallar.

Men de värsta upptäckterna gjordes i Ed Geins klädkammare. Där hittade de bokstavligt talat en hel garderob tillverkad av döda människor. Ett bälte gjort av bröstvårtor. Ett halsband tillverkat av läppar. En väst (som Gein själv kallade “bröstvästen”) sammansydd av kvinnobröst och vaginor. En mask av gjort av ansiktskinn. Dessutom fann de en kostym tillverkad helt av människohud.

Ed Gein hade inte bara mördat Bernice Worden. Poliserna misstänkte att han även mördat och flått flera andra personer. De hade nu ett digert arbete framför sig att spåra upp alla människor som fanns dolda i Geins handarbete.

I förstone var personen Ed Gein en enda stor gåta. Men allt efter tiden gick började bilden av mannen klarna. Av ortsborna inne i Plainfield var den blyge Ed Gein allmänt omtyckt. Han ansågs vara snäll och trevlig om än lite bakom. Gården han bodde på var helt isolerad från omvärlden. Det var flera kilometer till närmaste granne. Gein livnärde sig på olika småsysslor. Bland annat barnpassning. Han var en uppskattad “dagpappa”.

Efter att hans mamma dött 1945 hade Gein blivit allt mer ensam och isolerad. Han tillbringade det mesta av sin fritid med att läsa billiga kioskromaner och anatomiböcker. Överhuvudtaget var han en flitig läsare. Från litteraturen lärde han sig att mumifiera lik, krympa huvuden och bereda skinn. Ed Gein läste även lokaltidningen. Framförallt dödsannonserna.

Det uppdagades att Ed Gein varit en flitigt gäst på traktens kyrkogård. Via dödsannonserna kunde han hålla koll på när någon kvinna i närområdet dött. På nätterna grävde han upp lik som han sedan tog med sig hem. I så gott som samtliga fall var det medelålders kvinnor.

I polisförhören med honom kom det fram att han grävde upp liken för att få utlopp för sin sexuella drift. Gein hade aldrig haft samlag eller för den skulle någon form av intim kontakt med någon kvinna. Han förnekade att han någonsin hade haft sex med liken - de luktade helt enkelt för illa. Men han fick lustkänslor av att flå de döda kropparna. Efteråt tillverkade han olika föremål av likdelarna. Framförallt kläder.

Gein uppgav att han var nyfiken på hur det var att vara kvinna. Hur det kändes att ha kvinnobröst och en vagina. Och syftet med många av kläderna han skapade var att de skulle fungera som någon slags förklädnad; en dräkt som han satte på sig när han ville byta kön för en stund.

Till saken hör att vid den här tiden. I slutet av 40- och början av 50-talet hade en lång rad personer blivit anmälda försvunna i Wisconsin. I synnerhet fyra ärenden gäckade polisen. En åttaårig flicka, Georgia Weckler, hade spårlöst försvunnit 1 maj 1947 på vägen hem från skolan. Sex år senare försvann en 15-åriga Evelyn Hartley. Hon blev bortförd när hon extraknäckte som barnpassare. Hon återfanns aldrig. Detsamma gäller två medelålders män, Victor Travis och Ray Burgess som var på väg att jaga hjort. Massiva eftersökningar gjordes men männen återfanns aldrig. Även en lokal barägare vid namn Mary Hogan försvann på ett mystiskt vis vintern 1954. Den gemensamma nämnare för samtliga dessa fyra fallen var att alla försvinnande skedde i trakten av Plainfield.

I förhören nekade Ed Gein kategoriskt till att han skulle mördat några fler än Bernie Worden. Men efter polisen pressat honom under långa förhör erkände han att han även mördat Mary Hogan. Han kunde dock inte redogöra för hur han mördat vare sig henne eller Worden - eller varför. Han uppgav att han under mordakten varit i ett psykotiskt tillstånd och därför inte hade några minnen av händelserna.

Ed Gein är fortfarande misstänkt för de andra morden men några bevis har aldrig säkrats. Gein själv hävdade att de flesta offren för hans excesser kom från de lokala kyrkogården. Polisen hade ett mödosamt jobb att identifiera alla lik. Bland annat fick de gräva upp en massa gravar från kyrkogården för att se vilka kistor som var uppbrutna. Det visade sig att ett stort antal gravar blivit plundrade och att de flesta “souvenirerna” inne från huset kom de här liken. Allt som allt hittade polisen resterna efter elva kvinnor på Geins farm, varav två blivit mördade genom att han skjutit dem i huvudet.

Under förhören visade Gein ingen ånger. Tvärtom redogjorde han för morden och kyrkogårdseskapaderna med en saklighet och känslokyla som förvånade poliserna. Ibland verkade han till och med glad och upprymd. Han verkade inte ha någon uppfattning om brottens omfattning.

Hur kan då ett lite barn utvecklas till en Ed Gein? Ett monster? Svaret går nog att finna i Geins barndom. Gein föddes 1906 i LaCrosse, Wisconsin. Han och hans storebror växte upp med en dominant mor och en alkoholiserad far. Modern var djupt, för att inte säga fanatiskt, religiös. Hon var fast besluten att uppfostra barnen efter sin egna kristna övertygelse. Hon höll svavelosande predikningar från bibeln och varnade barnen för alla syndare som fanns på jorden. Och synder. Allt som hade med alkohol, spel och kvinnor var strikt förbjudet. I synnerhet kvinnor. Barnen skulle avhålla sig från damer som modern karaktäriserade som prostituerade. Sex, om man nu överhuvudtaget skulle ha det, var för rent reproduktiva skäl.

Eds far var vek och alkoholiserad. Arbetslös större delen av tiden. Han behandlades både av modern och av barnen som en “icke-existerande“ varelse. Han hade inget att säga till om barnen uppfostran.

1914 flyttade familjen ut till en isolerad farm i Plainfield. Syftet med flytten var att modern ville isolera barnen från alla synder som kunde finnas inne i staden. Barnen hölls effektivt borta från omvärlden. De fick inte träffa några kompisar. Flickor var det inte tal om. Den enda möjligheten för Ed Gein att fly den isolerade tillvaron var att läsa äventyrsböcker. Under hela tonårstiden och deras tidiga vuxenår var bröderna nästan helt avskurna från yttervärlden. De umgicks endast med varandra.

Det fanns dock ett område där modern inte kunde stänga ute Ed från samhället: han var tvungen att gå till skolan. Men i skolan blev Ed Gein utfryst av de andra barnen. Han var helt enkelt för avvikande. De drog sig undan honom. Med sitt blyga och feminina sätt blev han ibland också retad av klasskompisarna. Och fick han mot förmodan någon kompis så avbröt modern effektivt relationen.

För Ed Gein var modern allt. Han hade en komplicerad, för att inte säga ohälsosam, relation med henne. Till saken hör att Geins bror, Henry, dog under mystiska omständigheter 1944. Vid det laget var fadern död sedan många år tillbaka. I samband med att en gräsbrand hade brutit ut på gården kontaktade Ed Gein polisen. Tillsammans med Henry hade han bekämpat branden när brodern plötsligt hade försvunnit. Polisen organiserade en spårkedja men Ed kunde leda dem nästa direkt till liket.

Det gjordes aldrig någon obduktion på brodern. Man uteslöt helt enkelt att Ed Gein skulle vara kapabel att mörda Henry och dödsorsaken fastställdes istället till kvävning av brandröken trots att det inte hade brunnit på det ställe han hittades på, och trots att bakhuvudet uppvisade uppenbara tecken på att ha utsatts för våld.

I efterhand har det ansetts alltmer sannolikt att det faktiskt var Ed Gein som mördade sin bror. Motivet var att Henry vid den här tiden allt mer hade börjat opponera sig och revoltera mot modern. Han hade också oroat sig för Eds bisarra relation med modern och kritisera henne för det här. I Eds värld var modern något heligt. Orörbar.

Året därpå dog modern av en stroke. Många menar att Ed vid det här tillfället förlorade sin enda vän och sin enda sanna kärlek. Ed lät då försegla de delar av huset som modern mest hade vistats i. Han bommade igen rummen och lät allt vara som de hade varit innan dödstillfället.    

Ed Gein beskrivs som socialt och känslomässigt efterbliven. De psykologiska studier som har gjorts på honom visar att det var hans motsägelsefulla känslor för kvinnor som skapade hans märkliga drift. Å ena sidan hade han sin naturliga sexualitet, å andra sidan dominerades han av moderns attityder att kvinnor och könsumgänge var något syndfullt. Hans hatkärlek gentemot kvinnor förvandlades sedermera till närmast psykotiska drag. Han är det mest kända och dokumenterade fallet av kombinationen: nekrofili, transvestism och fetischism.

Inom brottshistorien är Ed Gein ett unikum. Till och med bland den amerikanska kontinentens alla massmördare sticker han ut. Mycket på grund av hans dåd är så groteska och så bisarra. Men där massmördare som Charlie Manson eller Ted Bundy är personifikationer av ondskan - framstår Ed Gein mer sorglig och förvirrad. Han begav sig till kyrkogården för att hitta kvinnor och kärlek. Han behövde döda, lik, för att få känna intimitet, beröring och närhet.

Under tiden han satt häktad ansågs han helt enkelt för psykiskt sjuk för att kunna medverka i en rättegång. Det dröjde tio år, till slutet av 60-talet, innan hans fall kom upp i domstolen. Ed Gein dömdes till slut endast för två mord och ett stort antal fall av gravplundring och likskändning. Åklagarna lyckades aldrig styrka några fler mord. Ed Gein dömdes till rättspsykiatrisk vård och tillbringade resten av sitt liv på ett mentalsjukhus.

Någon som kommer ihåg Blind Melon? Blind Melon var ett av 90-talets mest underskattade band. I början av decenniet fick de ett supergenombrott med hiten “No Rain”. Efter det blev det lite för mycket av det goda. För mycket fester och knark. Sångaren Shannon Hoon dog rock’n’roll döden av en överdos och sedan försvann bandet in i glömskan.

“Skinned” från det mästerliga albumet Soup är bandets hyllning till Ed Gein. I intervjuer berättade Shannon Hoon att han skrev sången efter att ha läst om Gein i en bok om seriemördare. “Skinned” ska inte tas alltför allvarligt. Det är snarare en ganska dråplig skildring av den beryktade mördaren. I samma intervju tillade Hoon att det finns olika sidor av allt och i “Skinned” ville han visa upp den humoristiska sidan av Gein.

Det finns mängder av poplåtar om Ed Gein av kända och okända band som samtliga tar upp olika sidor av fenomenet. Om “Skinned” är lättsam är Slayers “Dead Skin Mask” desto mörkare. Den tar definitivt upp den onda sidan hos Gein. Nämnas i sammanhanget bör också Mudvaynes “Nothing to Gein” och TAD:s “Nipple Belt”

Ed Gein har i vår tid blivit en av de största inspirationskällorna och förgrundsgestalterna inom populärkulturen. Redan under sin livstid blev Gein en levande turistattraktion. När historien om hans makabra dåd började rullas upp strömmade folk i tusental till det lilla Plainfield. Alla ville se huset där de ohyggliga dåden hade genomförts.

En stor del av hans ägodelar auktionerades ut till hugade spekulanter. Bland annat såldes hans bil där han hade fraktat många av sina offer för 760 dollar (en stor summa på den tiden). Bilen hamnade sedan på ett tivoli där besökarna mot betalning fick titta på “the ghoul car”.

Ryktet om Gein spred sig över jorden. Hans namn blev synonymt med galenskap och massmord. Ed Gein blev snart ett uttryck. Bland annat uppstod vid den här tiden en form av makabra vitsar, “geiner’s”, som snabbt blev populära över hela västvärlden.

Men det är framförallt inom filmen som man märker hans influenser. I synnerhet tre filmer är i olika grad baserade på Gein.

Den förvirrade Normans Bates i Alfred Hitchcocks klassiker Psycho bär tydliga drag av Plainfieldmördaren även om författaren till boken bakom filmen, Robert Bloch, vid vissa tillfällen förnekat att så skulle vara fallet.

I Tobe Hoopers Motorsågsmassakern springer Leatherface omkring med en mask gjord av människohud. Filmen är löst baserad på Gein. Och ni kommer väl ihåg Buffalo Bill, massmördaren i filmen När Lammen Tystnar. Precis som Eddie sydde han en kvinnodräkt av människohud i samma sinnesjuka transvestitritual. Även När Lammen Tystnar är delvis baserad på Ed Gein.

1984 dog Ed Gein av cancer. Han begravdes bredvid sin mamma på samma kyrkogård som han hade plundrat några år tidigare. Många menar att de sista åren på mentalsjukhuset var de lyckligaste i hans liv. Han beskrivs som en mönsterpatient. Han åt tre mål mat om dagen och tillbringade större delen av sin fritid åt att läsa böcker och åt handarbete som till exempel syslöjd. I synnerhet var Gein förtjust i handarbete.

Gein var omtyckt både av personalen och de andra vårdtagarna. På det stora hela uppvisade han inga speciella sjukdomssymptom. Han var en av de få patienterna på sjukhuset som inte behövde någon medicinering. Det hade varit svårt att säga att han var galen överhuvudtaget om det inte vore för en liten detalj. De konstiga blickar som han då och då gav sjuksköterskorna och de andra kvinnliga anställda.