Låten och inspirationen

Mary Long

Deep Purple I 1973

How did you lose your virginity, Mary Long?
When will you lose your stupidity, Mary Long?

Hon var lärarinnan som fått nog. Nog av omoralen som hon såg överallt. Nog av snusket som spred sig på de brittiska öarna och höll på att ta över samhället. Hon beslöt sig för att starta sitt eget personliga korståg mot skörlevnaden. Och hon skulle bli framgångsrik.

Allt började under en sexualundervisningslektion 1963 på Madeley School i Shropshire, Midlands, där Mary Whitehouse jobbade som teckningslärare samt biträdande rektor. Under lektionen ertappade hon några elever med att imitera samlagsrörelser. När Whitehouse frågade dem vad de höll på med, svarade de att de härmade Christine Keeler och Mandy Rice-Davies, som de hade sett på teve.

Från den dagen förstod Mary Whitehouse att hon på egen hand måste stoppa den tsunami av snusk och osedligheter som svepte över nationen. Hon skulle bli Storbritanniens självutnämnda moraliska väktare, dess samvete, och göra allt i sin makt för att få stop på oanständigheterna. Och hon började med de som hon ansåg distribuera snusket: BBC.

Hon gick direkt mot ormens huvud – Sir Hugh Carleton Greene, som vid tidpunkten var BBC:s generaldirektör. Whitehouse var upprörd över satirprogram som That was the Week That was, som efter den här tidens mått tänjde på gränserna vad som fick sägas i rutan samt komikern Alf Garnett och hans show Till Death us do part, där man kastade ur sig svordomar som ”bloody” i minst var tionde sekund.

Men hennes första angrepp var på debattprogrammet This Nation Tomorrow. I en sändning hade den anarkistiske författaren Dr Alan Comfort, som skrivit boken Sex in Society, medverkat och dessutom haft mage att säga att äktenskapet bara hölls uppe via otrohet och att kyskhet inte var mer dygdigt än undernäring.  Whitehouse krävde att få ett möte med generaldirektören, men Greene vägrade träffa den lilla damen från Midlands. Istället tog hon kontakt med BBC:s styrelse som, den här gången, backade sin generaldirektör.

Men Mrs Whitehouse tänkte inte släppa det. Hon väntade på sin hämnd och kommenterade: "If you were to ask me to name the one man who more than anybody else had been responsible for the moral collapse in this country, I would name Greene."

Det här var bara början. Mary Whitehouse märkte att hon hade vind i seglen och hon hade dessutom börjat få anhängare. Hon grundade nu sin organisation National Viewers and Listerners Association som framförallt skulle verka för vad som skulle visas på teve.

Året efter, 1964, sammankallade hon till ett stort möte i Birminghams stadshus för att protestera mot det som hon såg som den moraliska kollapsen i samhället. Folk kom från hela Storbritannien för att närvara på mötet. De kom med tåg, med bussar, till fots. De 2 000 platserna i stadshuset var sedan länge utsålda och för att få in så många som möjlig fick en hel del besökare stå upp. Och utanför väntade tusentals fler som inte lyckats ta sig in. Det var naturligtvis en enorm framgång för lärarinnan från Shropshire och det var nu hon startade sin ”Clean-up TV”-kampanj.

Många förleddes av den djupt religiösa Mary Whitehouse blida uppenbarelse. Hon såg ut som en liten tant med sina tjockbågade mormorsglasögon, hårt permanentade frissa och gammaldags klänningar. Men de misstog sig. Mary Whitehouse hade en vilja av stål, en vass tunga, ett sinne för att få publicitet i medierna och att manipulera makten. Hon var hänsynslös mot sina motståndare och ett stort antal personer föll offer för hennes korståg.

Mary Whitehouse var orubblig i sin övertygelse att hon gjorde det rätta och det gav lärarinnan många fiender. Under de följande åren var många gånger kritiken och personangreppen mot henne tuffa. Hon har i intervjuer berättat att hon hade dukat under om inte Gud hade stöttat henne och berättat för henne vad hon skulle göra. Whitehouse påstod sig ha en direktlinje till Gud.

Mary Whitehouse höll ett högt tempo. Hon höll över 300 föreläsningar om året och turnerade land och rike på sitt personliga korståg. Därhemma tog hennes trogne man hand om hushållet och de tre barnen. Och Mary Whitehouse var alltid noga med att påpeka att de sov i separata sovrum.

Sir Hugh hade kraftigt underskattat sin motståndare. Han ignorerade hennes kampanj och vägrade in i det längsta att träffa henne (det sägs att han till och med köpte en oljemålning som föreställde Mary Whitehouse med fem bröst). Men det skulle straffa sig. Att ha både Whitehouse och Gud emot sig, blev till slut för mycket för den liberale generaldirektören. Efter hårda påtryckningar från Mary Whitehouse och hennes organisation fick Sir Hugh sparken från BBC. Lärarinnan njöt segerns sötma.

Och nu fortsatte Mary Whitehouse med förnyad kraft sitt krig mot oanständigheterna. Hon accepterade inga svordomar, inga könsord, inga anspelningar på sex i etern. Och hennes ”Clean-up TV”-kampanj skulle drabba, inte bara BBC, utan hela kultursektorn.

>> Hon drog ett flertal författare och tidningsutgivare inför rätta för böcker eller artiklar hon tyckte var kätterska. Och hon var framgångsrik. Ett magasin som ofta drabbades var undergroundpublikationen Oz som gång på gång drogs in i kostsamma rättstvister. Även författare som till exempel Dennis Potter drabbades av Shropshirelärarinnans vrede.

>> När Mary Whitehouse gick till angrepp och ville stoppa Stanley Kubricks film A Clockwork Orange från att gå upp på brittiska biografer, valde den legendariske regissören att kasta in handduken och drog tillbaka filmen.

>> Men även rocken drabbades. Chuck Berrys ”My Ding-a-Ling” var som ett rött skynke för Whitehouse. Trots en hård kampanj för att få BBC att bannlysa den, lyckades hon inte den här gången. Däremot lyckades hon få bort Alice Coopers ”Schools out” från Pop of The Tops.

Mary Whitehouse skulle under resten av sitt liv vara en maktfaktor att räkna med i den brittiska politiken. En institution som skrämde slaget på hela kultursektorn. Men framförallt hade hon en fiende; mannen som hade förstört generationer av unga britter. Bidragit till imperiets förfall. Solkat ner den stolta nationen med sina dåliga skämt och oanständigheter. Gjort kungadömet till en skugga av dess forna storhet – Benny Hill.

Benny Hill!?

Nu kan man tycka Benny Hill var harmlös med sin billiga buskis, dratta på ändan skämt och brudar som visade brösten – men det tyckte inte Mary Whitehouse*. Hon såg honom som det främsta tecknet på den moraliska upplösningen i den brittiska nationen. Ett hot mot rikets själva grundvalar. En motståndare som måste förintas. Som måste bort. För Mary Whitehouse var Benny Hill samhällets fiende nr 1 och hon svor på att krossa honom.

Här stannar vi ett tag.

Nu var Mary Whitehouse inte den första. Och hon kommer med all säkerhet inte vara den siste heller. Personer och grupper som fört korståg mot omoralen i samhället har alltid funnits och kommer alltid att finnas. I synnerhet under 80-talet, i Ronald Reagans neokonservativa USA där moralfrågor stod högt på dagordningen, var en tid då de här grupperna frodades. De började när teveevangelisten Jerry Falwell (mannen som anklagade barnprogrammet Teletubbies för att förespråka homosexualitet) grundade Moral Majority, som framförallt ägnade sig åt att jaga rockartister som de misstänkte vara sataniska under den så kallade ”Satanic Panic”-perioden.

I mitten av 80-talet dök Parents Music Resource Center (PMRC) upp på scenen. Allt hade börjat med att senatorsfrun Tipper Gore, den förre vicepresidenten Al Gores maka, hade hört sin elvaåriga dotter spela Prince ”Darling Nikki” därhemma. Hon samlade nu ett antal politikerfruar i Washington och bildades föräldraorganisationen PMRC. De var bekymrade över den utveckling rockmusiken hade tagit och att det riskerade att helt spåra ur.  

PMRC skulle bli mycket mäktiga i USA. Till att börja med lämnade de en lista på ”förslag” till skivbolagsbranschen. Det första var att skivbolagen själva skulle upplysa konsumenterna om innehållet på albumen. Och det lät väl rimligt. Men sedan fortsatte de med att radio- och tevestationer inte skulle få spela låtar med sexuellt innehåll, tvinga skivaffärer att album med explicita bilder inte fick stå i hyllorna och pressade skivbolagen att förhandla om avtalen med de artister som hade med något som helst sexuellt eller våldsinnehåll i sina shower. Tipper Gore lyckade i mångt och mycket med sitt uppsåt. Stora kedjor som Walmart och Sears gick direkt med på PMRC:s krav.

Tillsammans med de här förslagen släppte PMRC även en lista med femton låtar de ansåg vara extra avskyvärda. De kallade listan ”Filthy Fifteen.” Med på listan fanns en mängd olika artister och genres, allt från Cyndi Laupers ”She Bop” som de påstod handla om masturbation till Venoms ”Possessed” som de sa hade ett ockult innehåll.

I september 1985 hade PMRC sin stund i strålkastarljuset då den amerikanska senaten gick med på att hålla en utfrågning i något som de kallade ”Porn Rock”. PMRC svartlistade mängder av artister under sin tid. Bland dem (som vanligt) Frank Zappa och Dee Snider i Twisted Sister men även snällpoparen John Denver som hamnat på deras lista efter de hade klassat hans låt ”Rocky Mountain High” som drogreklam, inför politiker och den amerikanska allmänheten fick de förklara sina låtar.

PMRC:s lobbyarbete mynnade i november 1985 ut i att skivbolagen frivilligt gick med på att sätta varningsetiketter (Parental Advisory), en så kallas ”Tipper sticker”, på de album som kunde innehålla explicit eller annat kontroversiellt material. I det långa loppet gav det här resultat. Många varuhus vägrade sälja skivor med tipper stickers och även föräldrar tvekade att köpa dem. Den här moralkonservativa eran ebbade ut i slutet av 80-talet. Reagans tid i vita huset var över och kanske amerikanarna hade tröttnat på pekpinnar?

Åter till Mary Whitehouse. En som definitivt inte gillade den biträdande rektorn eller hennes värderingar heller för den delen, var Ian Gillan, Deep Purples karismatiske sångare. Nu hör det till saken att satirprogrammet Till Death Us Do Part med Alf Garnett var en av Gillans absoluta favoriter. Men han gillade även komikerna Benny Hill och Dave Allen. Varje dag kunde han se Mary Whitehouse i teve göra hätska utfall mot moralens förfall och alla de artister som Gillan faktiskt tyckte om. Han såg Mary Whitehouse som en stor hycklare.

Vid den här tiden var även den förra labourministern och riddaren av strumpebandsorden Lord Longford en flitig gäst i medierna. Lord Longfords hjärtefråga var en mer human kriminalvård, vilket får sägas vara behjärtansvärt, men när han även började propagera för att Myra Hindley skulle bli frigiven slog de brittiska invånarna bakut. I vredesmod skrev Ian Gillan ”Mary Long”, de två personer som han hatade mest smälte ihop till en. Mary Whitehouse och Lord Longford blev ”Mary Long”.

”Mary Long” kom med på albumet Who Do We Think We Are som släpptes 1973. Fyra decennier senare berättar Ian Gillan för Loudersound: “Mary Whitehouse and Lord Longford were particularly high-profile figures at the time with very waggy-waggy finger attitudes. On reflection, it’s a little bit unfair because the generation before – in the post-war period – were extremely generous to us. But it’s just natural to rebel.

I låten hymlar inte Ian Gillan vad han tycker om de här personerna:

Mary Long is a hypocrite
She does all the things that she tells us not to do
Selling filth from a corner shop
And knitting patterns to the high street queue
She paints roses, even makes them smell good
And then she draws titties on the khazy wall
Drowns kittens just to get a thrill
And writes sermons in the Sunday Chronicle

Hårda ord av en hård rocker. Även om det kanske var lite överdrivet att insinuera att Mary Whitehouse skulle sälja porr i en kvartersbutik eller att dränka kattungar för skojs skull. Nåväl, ”Mary Long” handlade även om en tredje person. En man som Ian Gillan numera endast refererar till som ”banjokillen”.

Vid den här tiden stod Deep Purple på sin absoluta höjdpunkt. Ett av de populäraste rockbanden i världen. Deras album Machine Head hade blivit en dundersuccé och de hade turnerat 18 månader i sträck. Samtidigt hade det eviga turnerade skapat slitningar i bandet. Det var nu den episka osämjan mellan Ian Gillan och bandets gitarrist, Ritchie Blackmore, tog sin början. Och i ”Mary Long” får även Ritchie Blackmore sin släng av sleven.

Det var nog många som andades ut när Mary Whitehouse dog 2001. In i det sista var hon aktiv med sitt korståg mot snusket. Och på slutet av sitt liv fick hon till och med lite av en revival. Mary Whitehouse ställde till med stor skada inom kultursektorn och en känd kulturpersonlighet sa en gång: "If she had been ignored for the last 30 years the world would have been a better place." Hennes hat mot satir är kanske inte så konstigt. Moralister brukar sällan ha någon humor. En som hon dock inte lyckades krossa var sin ärkefiende: Benny Hill. Hans show, med miljontals tittare varje vecka, levde kvar ända in i slutet av 80-talet.

Tack och lov.