Låten och inspirationen

Fairytale of New York

The Pogues I 1987

Happy Christmas your arse
I pray God it's our last

Alla som har tillbringat Saint Patricks Day i New York eller Boston, och sett hela staden färgats grön och orange av alla dessa festande människor som fyller gatorna, förstår hur stor andel av den amerikanska befolkningen som har irländska rötter. Det handlar om hundratals miljoner, om inte miljarder amerikaner. Och allt började med en liten svamp.

Sommaren 1845 var ovanligt blöt och sval på Irland. Följden blev att en svampsjukdom angrep potatisskördarna. Det här låter inte allt för dramatiskt men det var det. Irland var vid den här tiden en del av det brittiska imperiet. För att få en bild av situationen bör man ha klart för sig att engelsmännen ägde i princip all mark på den gröna ön. Medan större delen av Irlands befolkning på cirka nio miljoner bodde i ”fönsterlösa lerhyddor med ett enda rum”.

Britterna hade infört strafflagar i landet som gjorde det olagligt för katolska irländare att äga eller hyra ut mark. Majoriteten av befolkningen levde på fattigdomsgränsen och arrenderade mark av engelsmännen. De var hyresgäster i sitt eget land. Potatis var basgrödan för de flesta irländare: den var enkel att odla och gav förhållandevis stora skördar. När nu svampsjukdomen dök upp och skörden uteblev innebar det katastrof.

Överallt ruttnade potatisen bort. Hela den irländska landsbygden fylldes av en stank av kväljande förruttnelse och död. Eller som ett vittne, överste Knox Gore, beskrev det:  "Från Mullingar till Maynooth varenda åker var svart." Följden av de felslagna skördarna kunde bara bli en: svält.

Nu hör det till saken att Irland i grund och botten inte var något fattigt land. Tvärtom om var det en rik jordbruksbygd. Och även om potatisskörden slog fel producerade landet mer spannmål och mejeriprodukter än någonsin – till England. För trots att befolkningen svalt fortsatte utflödet av mat till grannön.

Svälten sammanföll med den ekonomiska liberalismens genombrott och tankarna om frihandel i England. Motståndet mot statliga ingripande ökade och en hårdare attityd mot fattiga gjorde sig gällande.

I London vägrade Whig-regeringen att stoppa exporten av livsmedel ur Irland, trots att de allt mer desperata irländska parlamentsledamöter vädjade till regeringen att tänka om. Men regeringen vägrade

Resultatet blev den värsta fredstida katastrof som inträffade i Europa under 1800-talet. På Irland är den känd som ”The Great hunger” på andra håll kallas den potatissvälten. Den enorma hungerkatastrof som drabbade Irland mellan 1845 och 1850. Man beräknar att närmare en miljon irländare dukade under av svält eller följdsjukdomar som kolera och tyfus. Och ytterligare två miljoner emigrerade, främst till USA och New York.  

Svältkatastrofen skapade ett hat mot engelsmännen som styrde Irland. Det var nu de nationalistiska rörelserna i Irland satte fart och de fick god hjälp av den irländska diasporan i Amerika som sympatiserade med sina bröder på Eire.

Innan hungerkatastrofen hade utvandringen från Irland till USA var blygsam, endast några tusen per år. Men helt plötsligt blev det som en massexodus. 1850 var en fjärdedel av New Yorks befolkning irländare och USA kom att för evigt präglas av alla dessa invandrade från den gröna ön.

**

Några decennier senare, i en annan del av världen, satt ex-irländaren Shane MacGowan med en stor pint Guiness och grubblade. MacGowan fick en gång frågan av en journalist vad han önskade sig i julklapp: ”En ny hjärna”, blev svaret.

Shane MacGowan; mannen som gett juniorfyllan ett ansikte. Mannen vars tandstatus fått oss alla att inse att det årliga besöket hos tandhygienisten faktiskt kan vara värt pengarna. MacGowan kan väl bäst beskrivas som punkig folksångare eller gatumusikant men få artister personifierar rock’n’roll som han.

Shane MacGowan, vars föräldrar var irländare, flyttade med familjen till England när han var tonåring. Som barn sjöng han i kyrkokören. Men därefter gick det utför. Redan 1977 hade en påpasslig pressfotograf tagit en bild på hans blodiga öra (någon hade ryckt ut hans örhänge) under en Clashkonsert och lokaltidningens rubrik skrek ut: CANNIBALISM AT CLASH GIG. Sedan dess har MacGowans liv varit kantat av skandaler. Det påstås att Shane MacGowan inte har haft en nykter dag sedan han var 14 år, och det blev stora rubriker när han åkte dit för droginnehav efter att ingen mindre än Sinead O’Connor tjallat till polisen*.

MacGowan har sin egen stil. Han sluddrar och skrålar fram sångerna. Ibland sjunger han falskt. De tillfällen han ens står på scen det vill säga. Många gånger har han varit så full att han fått lämna walkover och hans vapendragare, Spider Stacey, fått ta över sångmicken under konserten. Men han är ändå allas vår Shane med stort S. Och trots att spritångorna står höga är han en oerhört driven textförfattare med många bra låtar på sin cv.

Från början hade The Pogues skivbolag planerat att gruppen skulle göra ett album med julcovers. Men bandet stod på sig och aviserade att de minsann tänkte skriva en egen julsång och under hösten 1985 satte de i gång med arbetet. Dessutom hade det gått prestige i projektet. För att retas hade Elvis Costello slagit vad med Shane MacGowan att han inte skulle lyckas skriva någon julsång.

Men MacGowan skred till verket med en gång. Han satte sig ner och började skriva texten medan The Pogues banjospelare, Jem Finer, fokuserade på melodin. Sakta men säkert växte mästerverket fram. ”Fairytale of New York” är en duett mellan två lätt alkoholiserade irländare i exil. Låtens titel stal de från JP Donleavys kultroman om irländare i USA. Egentligen var tanken att Cait O’Riordan, The Pogues bassist (och Elvis Costellos dåvarande fru), skulle sjunga den kvinnliga delen av duetten. Men det blev aldrig något vettigt av det. I stället lät producenten Steve Lillywhite sin fru, folkmusikern Kirsty McColl sjunga in den kvinnliga stämman.

Efter mycket om och men fick Shane MacGowan och de andra medlemmarna i The Pogues ur sig en julsingel. Men de lyckades med konststycket att missa julen. På grund av fylla, bråk och allmän skörlevnad i studion var inte inspelningen färdig förrän i mitten av januari. I stället fick de släppa singeln lagom till julen 1987. Men nu lyckades de tajma högtiden

”Fairytale of New York” är inte som andra julsånger. Den beskriver inte det lilla Jesusbarnet i krubban i Betlehem, Jultomten och alla hans renar eller julrusig familjelycka och harmoni. Den är en fiktiv julhistoria som utspelar sig på julafton i en tid då: ”Sinatra was swinging”. Två irländska invandrare, ett par på marginalen (möjligtvis skådespelare eller artister), ska försöka fira högtiden med alla dess inbyggda fallgropar.

Låten inleds med att mannen sitter bakfull i en av storstadens alla fylleceller. Där grubblar han över allt sina tillkortakommande i livet, och hur han kunde ha blivit något. När han senare träffar sin älskade, försätter hon inte tillfället att ge honom en skrapa och om än ännu sämre samvete.

Någon har kallat texten ”bitterljuv”. I en rå duett grälar paret på varandra. Munhuggs. Slänger ur sig den ena giftiga kommentaren efter den andra. Aldrig tidigare har liknande ordväxlingar hörts i en jullåt:

You're a bum
You're a punk
You're an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last

”Fairytale of New York” blev en dundersuccé när den kom den gick direkt in på andraplatsen på den brittiska listan endast slagen av Pet Shop Boys Elviscover ”Always in my mind”. Överallt hyllades den. Den legendariske rockskribenten Lennart Persson skrev bland annat: ”Mannen som är en enda vandrande varningsetikett lyckas sjunga om både knark, rövar, skitstövlar och luder i en julsång så vackert och uppgivet melankoliskt att man vill att det ska vara jul hela året”

Och Rolling Stone beskrev den som ”The musical equivalent of a pub crawl”.

”Fairytale of New York” är julsångernas julsång. Framröstad gång på gång som den bästa julsången någonsin. Sången är en hyllning till alla irländare i förskingringen. Tillägnad alla dessa ättlingar till potatissvältens offer som på grund av politiskt förtryck och en ondsint svamp var tvungna att lämna sin älskade gröna ö. Oavsett om de nu bor i New York eller London.

Men den är mer än så. Det är en låt till alla människor i förskingringen. Alla dessa som kämpar för att få tillvaron att gå ihop; som tampas mot fattigdom, repression och droger. Som trots att man har oddsen emot sig ändå försöker få tillvaron att flyta.

Men framför allt är det en ömsint kärlekssång. Som tar fram essensen ur julens budskap; att älska sin nästa, förbehållslöst. Kanske är det en händelse att Shane MacGowan själv fyller år på självaste juldagen. Så låt oss nu ta till oss låtens budskap och se till att alla våra medmänniskor får en fin och fröjdefull högtid.

 

 

 

 En riktigt God jul önskar

Låten & Inspirationen.