Låten och inspirationen

Street Fighting Man

The Rolling Stones I 1968

… cause in sleepy London town
Theres no place for a street fighting man …

1968 var revolutionens år. Oroligheternas år. I Prag slogs ett folkligt uppror ner av Sovjettrupper, i USA mördades King och Kennedy, i Nigeria utbröt inbördeskrig och i Brasilien tog en militärjunta makten med brutalt våld. Och över hela västvärlden spred sig studentupplopp som snabbt uppblossade gräsbränder.

Studenterna protesterade mot orättvisorna i samhället i allmänhet och det flammande Vietnamkriget i synnerhet. Universitet ockuperades, manifestationer undertecknades och flaggor brändes. Oroligheterna började i USA och spred sig till resten av västvärlden med våldsamma kravaller som följd. Inget annat land drabbades värre än Frankrike. Där pågick upploppen dagligen under flera månader och resulterade i ett flertal döda, tusentals skadade och gripna. Parlamentet upplöstes och i förlängningen tvingades president De Gaulle att avgå. Revolten gjorde till och med avtryck i Sverige i den famösa (eller infamösa) kårhusockupationen. Men det fanns undantag. Storbritannien drabbades aldrig av, bortsett från några smärre incidenter, av de våldsamma protesterna. London var som ett vakuum i en annars orolig värld.

Storbritannien stödde USA:s krig i Vietnam men när Lyndon B. Johnson begärde att kungadömet skulle sända trupper till konflikten tvärvägrade premiärminister Harold Wilson. Många britter, i synnerhet bland studenterna var arga och frustrerade över Englands lama attityd gentemot kriget i Sydostasien. Den här våren arrangerades flera demonstrationer organiserade av Vietnam Solidarity Committee (VSC) med studentradikalen Tariq Ali i spetsen. 

Den 17 mars 1968 hade VSC planerat en protestmarsch till den amerikanska ambassaden i det lummiga Grosvenor Square. 20 000 demonstranter slöt upp vid Trafalgar Square där Tariq Ali och skådespelerskan Vanessa Redgrave eldade upp publiken. Sedan begav sig de församlade mot ambassaden.

Avsikten med demonstrationen var lite oklar. Skulle de nöja sig med att skrika ut sitt missnöje utanför ambassaden eller skulle de försöka forcera portarna och genomföra en regelrätt ockupation? Ingen visste. Inte arrangörerna och absolut inte den nervösa polisstyrka som skulle bevaka evenemanget. När väl demonstranterna kom fram till Grosvenor Square överreagerade polisen och kravaller utbröt. Under de två timmar tumultet pågick liknade det mest ett kavallerislag från 1800-talet. Polis till häst försökte slå ner protesterna med sina batonger medan studenterna med hjälp av trädgrenar och jordkockor försökte fälla ryttarna.

Mitt ibland detta kaos befann sig Mick Jagger. Ryktet spred sig snabbt bland ungdomarna och efter ett tag upptäckte även pressfotograferna hans kända nuna. Nu tillhörde inte Jagger de mest aktiva, under hela demonstrationen höll han sig försiktigt i periferin. Han småpratade vänlig med studenterna och fotograferade tillställningen med en liten kamera han hade med sig. När demonstrationen övergick till våld, smet Jagger in i en av de närbelägna villorna vid Grosvenor Square.   

Till skillnad från Beatles uttalade sig Stones sällan i politiska frågor. Anledningen till att Jagger befanns sig utanför den amerikanska ambassaden handlar nog mer om nyfikenhet. Vid den här tiden var det lite trendigt bland den övre medelklassen och kultureliten att ta ställning mot Vietnamkriget. Dessutom skadade det inte precis Jaggers image att bli sedd tillsammans bland radikaler. Men någon radikal var knappast Jagger. Inte revolutionär heller för den delen. I en intervju efteråt uttalade han sig i förvirrade ordalag om demonstrationen: ”Demonstration in Grosvenor Square - for what? I mean, I don’t really put it down. I think it’s a gas.” 

Inspirerad av demonstrationen vid Grosvenor Square började Rolling Stones en vecka senare att spela in det som skulle bli deras revolutionära hymn för 1968. Ursprungligen var titeln ”Pay Your Dues” men efter att Jagger sett tevebilder från stridigheterna i Paris ändrade han sångtexten helt. Resultatet blev ”Street Fighting Man”.  Den första versionen var helt akustisk, elgitarr och elbas lades på i efterhand.

Låttexten är lika ambivalent som Jaggers egen hållning i frågan. Å ena sidan sjunger han om gatustrider och palatsrevolutioner, å andra ursäktar han sin egen frånvaro med att han ju egentligen bara är en vanlig rock’n’roll sångare i det sömniga London. 

Att skriva låtar om studentuppror var en känslig fråga. Myndigheterna såg inte med blida ögon på ”Street Fighting Man”. Den släpptes i USA i augusti samma år, precis innan det demokratiska konventet och bannlystes genast av radiostationer i Chicago av rädsla för att den skulle uppmuntra till kravaller.

Något Mick Jagger kommenterade några år senare: "The radio stations that banned the song told me that 'Street Fighting Man' was subversive. 'Of course it's subversive,' we said. It's stupid to think you can start a revolution with a record. I wish you could!" 

Nu var inte Rolling Stones ensamma om att kommentera studentkravallerna som översköljde västvärlden. Denna revolutionssommar, 1968, spelade the Beatles in Lennons låt ”Revolution”, en av bandets mest distiga och rockiga låtar. Det var John Lennons kommentar till händelserna. ”Revolution” var mycket mer försiktigt än stenarnas kampsång. Det märks framförallt i frasen:

... But when you talk about destruction 

Don’t you know you can count me out 

Det verkar som Lennon vacklade i sina åsikter och värderingar. Han spelade in två versioner av ”Revolution”. I den ena sjöng han count me in och i den andra out. Till slut valde han dock antivåldslinjen. Han stod upp för de hippieideal han varit med att skapa. Ändamålet fick inte helga medlen. Revolutionen måste vara oblodig.

Bara något år senare hade han ändrat sig. Då klädde han sig i maoistkeps. När han inte bar svart basker och svarta handskar och sjöng ”Power to the People”. Kanske är det ett ödets ironi att ”Revolution” 1987 användes i en Nikereklam för joggingskor.

Tiderna förändras.