Låten och inspirationen

New Speedway Boogie

Grateful Dead I 1970

Now, I don’t know but I was told
In the heat of the sun a man died of cold

Murdock hade blivit varnad av sin syster att inte gå på konserten. Det här var inte Berkeley. Ute på landsbygden hade man inte samma tolerans mot en svart man med en vit flickvän. Men Murdock beslöt sig för att gå ändå. Det skulle bli det sista han gjorde i det här livet.

Den annonserades som "Woodstock West". Den hastig och illa planerade endagsfestivalen. Rolling Stones stora USA-turné hade pågått under hela hösten 1969. De hade fått kraftig kritik från både pressen och besökarna för de höga biljettpriserna. För att kompensera detta ville de avsluta hela turnén med en stor gratiskonsert i San Fransisco. Naturligtvis var man även inspirerad av kärleksfestivalen i Woodstock som arrangerats under sommaren det här året på östkusten. Det sved nog lite för både Mick Jagger och Keith Richards att man missat det historiska evenemanget. Men för att rida på framgångsvågen från den ville man snabbt arrangera ännu en kärleksfestival. Den skulle bli västkustens motsvarighet till Woodstock.

Planeringen var dock under all kritik. Tanken var att festivalen skulle arrangeras den 6 december. Länge hade man hoppats på att kunna ha den invid Golden gate-bron. Men den 4 december, två dagar innan det var dags, fick man besked från myndigheterna att de avslagit deras ansökan om en gratiskonsert. Desperat började man nu söka en ny plats för evenemanget. Efter många turer blev de till slut erbjudna att ha festivalen på speedwaybanan i Altamont. En timmes bilkörning från San Fransisco.

På grund av att planeringen varit så bristfällig så saknades bajamajor och sjukvårdstält och många andra säkerhetsarrangemang. Platsen var dessutom illa vald. På arenan fanns inte de naturliga förutsättningarna för att sätta upp en stor scen. I stället för att ställa den på en höjd som är brukligt, så hamnade bygget längst ner i en sluttning. Vad som gjorde saken än värre var att scenen bara var en meter hög. Arrangörerna såg framför sig hur publiken stormade scenen när rockstjärnor gjorde sin show. Det var nu man begick det största misstaget; man anlitade Hells Angels lokalavdelning för att sköta säkerheten. De skulle stå som en ring runt scenen för att förhindra åskådarna att ta sig upp. Som betalning kom man överens att de skulle få öl för 500 dollar. Allt fler började få dåliga vibbar av festivalen. Eller som Grace Slick uttryckte i sin biografi: "The vibes were bad. Something was very peculiar, not particularly bad, just real peculiar. It was that kind of hazy, abrasive and unsure day. I had expected the loving vibes of Woodstock but that wasn't coming at me. This was a whole different thing."

**

Trots detta planerade tusentals ungdomar att gå på festivalen. En av dem var Murdock. Murdock, eller Meredith Hunter som var hans riktiga namn, hade oddsen emot sig redan från början. Han hade en milt sagt tuff uppväxt. Hans mamma var en prostituerad som dessutom led av schizofreni. Hans pappa var en indian som övergav familjen redan när Murdock var en bebis. Enligt boken The Rolling Stones, The Hells Angels, and the inside story of Rock's darkest day från 2017, var det Hunters äldre syster som tog hand om honom och fick uppfostra honom. Som barn höll Murdock duvor som husdjur och älskade att köra omkring på sin sparkcykel.

Men Hunters syster lämnade också hushållet vid en tidig ålder, efter mamman blivit ihop med en aggressiv hallick. Det påverkade Murdock starkt. Redan vid elva års ålder hamnade han i trubbel med rättvisan, började umgås med kriminella. En stor del av sina tonår tillbringade Murdock på olika ungdomsvårdsanstalter. 

När han blev äldre gillade Murdock att gå klädd i flashiga kläder. Den närmare 1,90 långe Hunter Meredith var kaxig och backade inte för någon. Han hade dessutom skaffat sig en vit flickvän, Patti Bredehoft som var 17 år, som han träffat på ett party under den heta sommaren 1969. De passade bra ihop. Både han och Patti gillade musik. Och veckan innan Altamont hade de varit på en konsert med The Temptations tillsammans.

När det nu var dags för Woodstock West var det självklart att de skulle gå. Altamont låg i det lilla samhället Tracy, en timmes bilfärd från universitetsstaden Berkeley. Dagen innan festivalen hade Hunters syster varnat honom för att gå. Tracy var betydligt mer konservativt än det mångkulturella Berkeley. Det skulle inte ses med blida ögon att han dök upp där med en vit flickvän. De etniska spänningarna var värre än någonsin.

Hunter struntade dock i sin systers varning. Men han beväpnade sig med sin .22 kalibers revolver, fall i fall. Murdock var noggrann med sin klädstil och när det blev dags att åka till festivalen tog han på sig sin favoritoutfit; en limegrön kostym med breda slag, svart silkesskjorta och en bredbrättad grön hatt. Paret, tillsammans med ett annat par, hoppade in i Murdocks Mustang av 1965 års modell som han lånat av sin mammas nya pojkvän. Sedan bar det av mot Speedwayarenan i Altamont.

**

Det var en imponerande samling artister man lyckats samla till festivalen; Jefferson Airplane, Crosby, Still, Nash & Young, The Flying Burrito Brothers, Santana, Grateful Dead och inte minst, huvudattraktionen, The Rolling Stones. Närmare 300 000 besökare hade letat sig ut till speedwaybanan i Altamont. Det var en jättepublik. Hells angels hade parkerat sina motorcyklar framför scenen och bildat ring så åskådarna inte skulle kunna ta sig förbi. De började redan nu bli ordentligt packade av all gratisölen. Fösta akten var Santana. Och hans spelning förlöpte lugnt. Men man kunde märka att det blev allt mer irriterat i publiken. 

Det cirkulerade droger. Mycket droger. Det ryktades om att det såldes LSD spetsat med amfetamin och man kunde märka att åskådarna blev allt mer oregerliga och tryckte på mot scenen. I Albert och David Maysles episka dokumentär Gimme Shelter kan man se när det är dags för nästa akt Jefferson Airplane, hur det bryter ut slagsmål mellan Hells Angels och publiken. Hells Angels misshandlar nakna åskådare med biljardköer. Mitt i stridens hetta hoppar Jefferson Airplanes sångare ner i publikhavet för att stoppa ett bråk men blir då knockad medvetslös av en mc-kille. Stämningen blir bara mer och mer laddad. Det enda som lyckas lugna publiken någorlunda är märkligt nog Flying Burrito Brothers. Men när sedan CSN&Y går på fortsätter bråken igen. När det blir Gratefuls Deads tur så väljer de från att avstå från sin spelning på grund av det dåliga säkerhetsläget. 

När solen har gått ner över trakten är det till slut dags för huvudattraktionen: The Rolling Stones. I Gimme Shelter kan man se hur Mick Jagger ser helt skräckslagen ut när han kör i gång deras set. Och nu börjar allt balla ur fullständigt. Under tredje låten "Sympathy for the Devil" tvingas Stones att ta en paus mitt i när bråket mellan Hells Angels och publiken blir allt vildare. Mick Jagger manar publiken till lugn: "Just be cool down in the front there, don't push around."

Det är nu han dyker upp i bild: Murdock. I ljuset från strålkastarna ser Meredith Hunters limegröna kostym närmast självlysande ut. Rolling Stones kör igång med "Under my Thumb". Man kan se hur publiken där Hunter står trycker på mot scenen. Helt plötsligt får Murdock ett slag mot huvudet. I nästa filmruta ser man hur Hunter öppnar sin kavaj för att försöka få tag på sin revolver. En Hells Angel, Alan Passaro, upptäcker situationen. Snabbt plockar han fram sin kniv som han har i hölster vid vaden, och tillsammans men några bikers dyker han på Murdock innan han hunnit få fram vapnet. Han hugger honom i nacken. Inför filmkamerorna dör den unge konsertbesökaren.

Meredith Hunter blev 18 år.

I bakgrunden hör man hur Rolling Stones på nytt stoppat musiken. Mick Jaggers spöklika röst hörs över nejden:  "We've really got someone hurt here... is there a doctor?" 

Mordet på speedwaybanan i Altamont blev förstasidesnyheter överallt. Meredith Hunters namn valsades runt i tidningspressar världen över. Några veckor senare gjorde Rolling Stone ett 14-sidigt reportage om händelserna med rubriken: The Rolling Stones Disaster At Altamont: Let It Bleed. Varför? Varför denna uppståndelse? Knivskärningar sker dagligen i USA, då som nu. Mord likaså. Det här var bara ett dödsfall i mängden. Eller? 

Men det här var inte ett vanligt dödsfall. Det var något ännu värre; en dröm som gått i kras. Kärleksfestivalen hade blivit till Dystopia. Visioner om kärlek, jämlikhet och ett mångkulturellt samhälle för alla hade fått en kniv i nacken. Av peace, love and understanding hade det blivit något annat. Nu var det dess mörka skuggsida som hade trätt fram. Kärlekssommaren hade övergått till droger, våld och trångsynthet. En som förstod hur snett det hade gått var sångaren och gitarristen i Grateful Dead, Jerry Garcia. 

Jerry Garcia, aka Captain Trip, var en galjonsfigur för hela hippierörelsen. Från sin lägenhet i hörnet av Haight och Ashbury hade han varit med och skapat det som skulle bli flower power. Den nya drogliberala alternativkulturen som skulle omvälva hela västvärlden med sitt kärleksbudskap. När han nu stod där vid speedwaybanan i Altamont, samtidigt som solen gick ner över nejden, förstod han nu hur fel allt hade blivit. En kort tid senare skrev han och Grateful Deads specielle textskrivare Robert Hunter låten "New Speedway Boogie" om händelserna på Altamont.  

"New Speedway Boogie" är en liten sorgsen låt om en dröm som gått i kras. Illusioner som krossats. Men samtidigt en uppmaning om att inte tappa hoppet. Att inte låta mörkret ta över.

"New Speedway Boogie" kom med på Grateful Deads klassiska album Workingmans Dead. Nu var det inte den enda låten Garcia och Hunter skrev om knivmordet. Bandet spelade även in "Mason" men droppade den till förmån för ”New Speedway Boogie”. 

Jerry Garcia dog 1995, ensam på det behandlingshem han hade skrivit in sig på någon dag innan, endast 53 år gammal. Vid tidpunkten var Grateful Dead, utan konkurrens, USA:s mest inkomstbringande band. De tjänade miljardbelopp på de eviga turnéer som drog hundratusentals amerikanare till deras konserter. Varje år hade bandet över 100 spelningar. Men Jerry Garcia lämnade ingenting efter sig. I dödsboet fanns bara skulder. Alla pengar han tjänat gick rakt ner i hålet i armen.

** 

Altamont blev för evigt synonymt med något som gått snett i vattumannens tidsålder. Allt detta personifierade Meredith Hunter. Numera nämner amerikanarna mordet i Altamont i samma andetag som Charles Manson, demokraternas kongress i Chicago, mordet på Robert Kennedy, och Martin Luther King. Händelser under det hoppfulla 60-talets sista skälvande minuter som förebådade att kärlekssommaren var slut och att en ny tid väntade.

Obduktionen av Meredith Hunter visade att han hade varit påverkad av metamfetamin. Precis som tusentals andra i publiken. I rättegången som följde hävdade Alan Passaro att begått dådet i självförsvar och han frikändes.

Ingen från konsertarrangörerna kontaktade någonsin Meredith Hunters mor; Alta Mae Anderson, efter hans död. The Rolling Stones nådde efter ett tag en överenskommelse med henne om ersättning för sonens dödsfall. Hon fick 10 000 dollar. Som av ett märkligt sammanträffade, åratal efter att ha blivit frikänd för mordet på Meredith Hunter, hittades Alan Passaro död, drunknad i en sjö, av en händelse hade han 10 000 dollar i fickan.

I en intervju med Washington Post 2019 berättade Meredith Hunters syster, Dixie Ward, att hon fortfarande saknade honom: “The tragedy of what happened still bothers me. My only regret is that I wished his life could have been much easier. And that’s what haunts me.” 

Meredith Hunter begravdes den 10 december 1969 på Skyview Memorial Lawn i Vallejo, Kalifornien i en omärkt grav. Några pengar till begravningen fanns inte. Först åratal senare. Efter att hans dödsfall uppmärksammats i en dokumentär fick han 2006 en gravsten.