Låten och inspirationen

Apropå King Crimson. Vid ett tillfälle när jag gick på mellanstadiet, fick vi under en lektion se ett bildspel från Pogo Pedagog om rockmusikens historia. Bildspelet tog sin början i Bill Haleys ”Rock around the Clock” och fortsatte sedan fram till våra dagar.

Någonstans mot slutet av bildspelet visades plötsligt två skivomslag och berättarrösten informerade lyssnarna att många artister försöker locka skivköpare med spektakulära skivomslag. Gärna med inslag av ockultism. Det här skulle man inte gå på mässade rösten. De här skivorna skulle man inte köpa. Skivomslagen ifråga var Iron Maidens The Number of the Beast och King Crimsons In the court of the Crimson King. Direkt när lektionen var över åkte jag raka vägen till skivaffären och köpte bägge två.

Omslaget till In the Court of the Crimson King är onekligen speciellt och har en intressant historia bakom. När det var dags att ge ut albumet hade Peter Sinfield fått i uppdrag av de andra bandmedlemmarna att ordna något bra albumomslag till den egensinniga musiken. Sinfield tog kontakt med en gammal kompis, dataprogrammeraren Barry Godber, som han brukade jobba nattskift med på English Electric Computers. Barry hade studerat på konstskola och var erkänt skicklig med pensel men han hade aldrig tidigare fått i uppdrag att delta i något konstprojekt, än mindre måla ett albumomslag.

Men Godber tog uppdraget. Sinfield gav honom fria händer. Han hade bara ett önskemål: Omslaget måste stå ut i skivaffären. Och stå ut skulle det göra. När medlemmarna i King Crimson fick se det färdiga resultatet trodde de inte sina ögon. De hade aldrig sett något liknande skivomslag. Det var groteskt. Bara en extrem närbild på ett stort skrikande ansikte. Bandets sångare Greg Lake minns ögonblicket: “We all stood around it, and it was like something out of Treasure Island where you’re all standing around a box of jewels and treasure… This fucking face screamed up from the floor, and what it said to us was ‘schizoid man’ – the very track we’d been working on. It was as if there was something magic going on.”

På många sätt är omslaget med sina grälla färger och surrealistiska mardrömslika uttryck kongenial med musiken. Det var exakt det här bandet ville förmedla, framförallt med låten ”21st century schizoid man”.

Albumet släpptes i oktober 1969. Vissa skivaffärer tog direkt fasta på det suggestiva albumomslaget och tryckte upp stora affischer på som täckte hela skyltfönstret för att marknadsföra plattan. Det måste ha utgjort en surrealistisk syn att vid den här tiden se det skrikande ansiktet på meterhöga affischer över hela staden. Och ja, omslaget stack ut i mängden. Barry Godber hade lyckats med sitt uppdrag.

Det blev inget mer skivomslag för Barry Godber. Året efter dog han i en hjärtattack endast 24 år gammal. Världen förlorade en stor konstnär. Jag kan säga att jag aldrig ha behövt ångra att jag köpte vare sig The Number of the Beast eller In the Court of the Crimson King. Bägge albumen är klassiker.

Tack Pogo Pedagog!