Den mystiska kvinnan i svart
Long Black Veil
The Band I 1968
Nobody knows, nobody sees
Nobody knows but me
Vem var hon? Den mystiska kvinnan helt klädd i svart och iförd en lång svart slöja som varje år dök hon upp vid Rudolph Valentinos grav, på årsdagen av hans död, och la en ros vid stenplattan. Ju längre tiden gick ju mer mytomspunnen blev kvinnan och man gjorde omfattande försök att avslöja hennes identitet. Och vad hade hon för motiv?
Många tror att ”Long Black Veil” är en urgammal folksång. En tragisk mördarballad som spelats av generation efter generation. Men inget kunde vara mer fel. ”Long Black Veil” skrevs av en countryartist från Tennessee vid namn Danny Dill med hjälp av Marijohn Wilkin. Vid den här tiden, i slutet av 50-talet, började bli trendigt med gamla folksånger. Artister som Pete Seeger och The Kingston Trio låg på listorna. Och Dill lät medvetet låten efterlikna en traditionell sång. Han kallade den en ”instant folksong”.
”Long Black Veil” handlar om en man som på felaktiga grunder blir anklagad för mord på annan man. Men han är oskyldig och han har dessutom ett alibi. Den fatala natten har han tillbringat med sin bästa kompis fru, som han har en affär med. Men för att inte försätta kvinnan i en svår situation, och avslöja hennes otrohet, väljer han att hålla tyst om sitt alibi. I stället blir han oskyldigt hängd. Varje år besöker älskarinnan i hemlighet hans grav för att lägga en ros.
Det finns få låtar som har ett så tragiskt tema. Den fångar lyssnaren och sätter känslorna i svall. Dill var inspirerad av två verkliga händelser. Dels mordet på en präst det året i New Jersey som han läst om i tidningen. Prästen blev mördad på öppen, och trots att det var ett 50-tal vittnet till dådet, lyckades man inte gripa gärningsmannen.
Den andra händelsen handlar om en mystisk kvinna klädd helt i svart. En kvinna som det skrivits spaltmeter om och som aldrig upphör att fascinera amerikanarna. Som med åren skapat en omfattande mytbildning i USA och nästan blivit en del av en amerikanska folkloristiken. Kvinnan som år efter år la en ros på Rudolph Valentinos grav.
När Rudolph Valentino lite oväntat dog, 31 år gammal 1926, av en blandning av blödande magsår och brusten blindtarm, sörjdes han av tusentals kvinnor runt om i USA. Det nästan utbröt en masshysteri. Valentino var en av stumfilmserans största filmstjärnor. Han var känd som ”The Latin Lover” eller ibland bara ”The Lover”. Han symboliserade något nytt på den vita duken. Hans sensuella, känsliga sätt som satte kvinnornas hjärtan i brand, stod i skarp kontrast till sina andra mer maskulina kollegor som till exempel Douglas Fairbanks.
Han satte tonen för en ny typ av karaktär och idol som skulle bli oerhört populär i det filmhungrande Amerika. Valentino var född i Italien men emigrerade till USA i ungdomen. Bland de filmer han gjorde under sin korta men intensiva karriär kan nämnas Shejken (1921) och De Fyra Ryttarna (1921). Hans stormiga privatliv var lika känt som hans filmer. Men när han hastigt dog kom det som en chock för många.
Ursprungligen var det tänkt att han skulle begravas i ett stort mausoleum flankerad av statyer från hans stora roller. Men i väntan på att mausoleet skulle byggas, ordnade hans nära vän June Mathis en provisorisk urnplats på Hollywood Forever Cemetery, innan hon själv dog av en hjärtattack något år senare. Något mausoleum blev aldrig byggt och Valentino ligger kvar på den provisoriska platsen. Fortfarande vallfärdar tusentals fans från hela världen för att hedra den store skådespelare genom att lämna blommor eller kyssa gravstenen. Men ingen av besökarna är mer känd än kvinnan i svart.
Efter några år började det dyka upp en kvinna helt klädd i svart som dolde sitt ansikte med en lång svart slöja, på årsdagen av hans död. Hon la alltid en röd ros på hans grav. Kvinnan väckte snart pressens och allmänhetens uppmärksamhet. Och många gånger brukade reportrar på årsdagen vänta vid kryptan för att få en bild på den sörjande kvinnan. Det spekulerades vilt vem hon var. Allt från en hemlig älskarinna till en sinnessjuk fanatiker. Det blev ett fenomen. Efter några år började det komma copycats som alla hävdade att de var den ”riktiga” woman in black.
Men den som är den mest troliga kandidaten är en viss Ditra Flame som i över 30 år besökte hans grav innan åldern satte stopp. För pressen avslöjade Ditra Flame (uttalas Flah-May) orsaken till besöket. Allt handlade om ett löfte. Rudolph Valentino var en nära vän till Flamefamiljen. När Ditra var 14 år blev hon allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus. En dag kom Rudolph på besök. Ha la en röd ros i hennes hand, tröstade henne och försäkrade den unga Ditra att hon inte skulle dö. ”You are going to live for many more years,” sa han till henne. “But one thing for sure, if I die before you do, please come and stay by me because I don’t want to be alone.”
Ditra Flame skulle aldrig bryta det löftet.
Men det finns även andra uppgifter. Elaka tungor säger att kvinnan i svart är något man kallar för uppfunnen ”Folklore”. Det påstås att PR-mannen Russ Birdwell hittade på historien om den sörjande kvinnan för att få publicitet till en dokumentär han gjorde om Rudolph Valentino och anlitade en skådespelerska att spela rollen. De kvinnor som tog upp stafettpinnen är helt enkelt Valentinofans som snappat upp historien.
Och kvinnan i svart fick verkligen fäste i det amerikanska folkmedvetandet. När Los Angeles Times häromåret besökte en minnesceremoni på Hollywood Forever Cemetery på årsdagen av Valentinos dödsdag var det ett flertal ”kvinnor i svart” där i något som tidningens reporter beskrev som en cirkus. Av Ditra Flames ensamma manifestation hade det blivit ett kommersiellt jippo med souvenirförsäljning, läsk och ballonger.
Åter till ”Long Black Veil”. Danny Dill hade vissa problem att få ihop storyn till låten och han tog hjälp av sin nära vän Marijohn Wilkin. Tillsammans lyckades de pussla ihop de sista delarna. Och till refrängen stal de några textrader från den klassiska countrysången ”God Walks These Hills With Me”.
De båda vännerna skapade en modern saga som med sitt kusliga tema och tragiska slut snabbt blev en odödlig del av dem amerikanska mytologin. Låtens budskap är enkelt: Kärleken är starkare än döden. Någonstans gick det här hem bland amerikanarna. I några få rader ryms en hel roman. En episk berättelse om omöjlig kärlek och ond bråd död. Och det har skrivits både böcker och serier baserade på texten till ”Long Black Veil”.
She walks these hills in a long black veil
She visits my grave when the night winds wail
Nobody knows, nobody sees
Nobody knows but me
Det ironiska är att Danny Dill hade försökt skapa en folksång men det var som en countrysång den blev en hit. 1959 spelade Lefty Frizzell in den i Nashville (med Dill på piano). Den nådde en sjätteplats på den amerikanska countrylistan. Men det var först när Johnny Cash tog sig an den några år senare som den nådde kultstatus. Och blev en omistlig del av det som vi kallar för americana.
Det har gjorts hundratals coverversioner av ”Long Black Veil” men ingen har gjort den bättre än The Band. Låten kom med på deras episka platta Music from The Big Pink och den här gången var det deras sympatiske bassist Rick Danko som sjöng. The Bands version är vemodig. När Danko sjunger står tiden still för ett ögonblick. Ingen annan artist har lyckats fånga dess inneboende smärta som bandet. Det hörs bland annat när gruppen spelade den live på Woodstockfestivalen.
Oavsett om kvinnan i svart är äkta eller ej så är en sak säker: Att Rudolph Valentino, som numera sippar piña coladas och umgås med andra hollywoodstjärnor i de sälla jaktmarkerna, fortfarande är saknad och älskad. Och att kvinnan i svart bara hjälper till att förstärka den känsla av saknad så många känner över denna fantastiska skådespelare och ikon.
Kärleken är starkare än döden.
