Låten och inspirationen

The Magdalene Laundries

Joni Mitchell I 1994

Prostitutes and destitutes
And temptresses like me
Fallen women
Sentenced into dreamless drudgery ...

1993 gjorde några tjänstemän på det irländska fastighetsverket en märklig upptäckt. Den irländska staten hade precis köpt ett gammalt nunnekloster med tillhörande tvätteri i Dublin av den katolska nunneorden Sisters of Charity. På en liten begravningsplats på fastigheten fann tjänstemännen 133 omärkta gravar. Upptäckten innebar att en av de största skandaler som skakat både den irländska nationen och den katolska kyrkan kunde rullas upp.

I de omärkta gravarna låg kvarlevorna av 133 ”Magdalenasystrar”. Kvinnor som hade arbetat på klostrets tvätteri i större delen av sitt liv. Bortgömda från samhället och bortglömda av omvärlden hade de begravts utan att deras namn, födelsedatum eller någon annan uppgift som kunde avslöja deras identitet hade noterats.

Att inte rapportera dödsfall eller begrava någon utan dödsattest är ett brott i de flesta västerländska samhällen. Så också på Irland. Både myndigheterna och pressen började gräva i historien. Det visade sig att tvätteriet i Dublin bara var ett av hundratals ”Magdalenatvätterier” runt om på Irland. Här hade tusentals kvinnor spärrats in, oftast på livstid i något som bäst kan jämföras som ett katolskt svar på de sovjetiska Gulaglägren.

Dess historia går långt tillbaka i tiden. I mitten av 1800-talet grundades den irländska nunneorden Magdalenasystrarna. Namnet kom från Maria Magdalena, den fallna kvinnan, horan, som hade stått vid Jesus sida. Ordens uppgift var att ta hand om och rehabilitera prostituerade kvinnor. På klostren fanns tvätterier där kvinnorna jobbade under hårda förhållanden; tio timmar om dagen, sex dagar i veckan, 52 veckor om året. Att det var just tvätt som Magdalenasystrarna sysslade med var ingen tillfällighet. Tanken var att kvinnorna i klostret skulle ”skrubba bort” sina synder genom att tjäna Gud i tvätteriet.

Men efter några år ändrades inriktningen. Runt tiden för förra sekelskiftet började även Magdalenasystrarna ta emot unga kvinnor som på något sätt ansågs vara i någon form av moralisk fara. Till exempel ogifta mödrar eller andra unga tjejer som kyrkan, familjen eller den irländska staten ansåg vara efterblivna, sexuellt avvikande eller helt enkelt för frigjorda. Vissa Magdalenasystrar har vittnat om att den enda anklagelsen mot dem var att de setts hångla med någon pojke på stan.

De kvinnor som hamnade på någon av Magdalenatvätterierna kunde aldrig lämna det om inte deras familj eller kyrkan bedömde henne som tillräckligt ”rehabiliterad” för att kunna återinträda i samhället igen. De flesta blev aldrig rehabiliterade.

Grundtanken med Magdalenasystrarna var god. Ogifta kvinnor hade det svårt. För en ung, ensamstående kvinna i 1800-talets Irland var de enda alternativen emigration, tiggeri, prostitution eller att hamna på någon fångvårdsanstalt. I sådana fall kunde kyrkan vara ett alternativ. Men någonstans gick det snett. Mycket snett.

Istället för rehabilitering utvecklades verksamheten mer till att skambelägga och gömma bort kvinnorna från samhället. Kvinnorna sågs som paria. När de anlände till tvätterierna blev det avidentifierade. Det fick ett nytt namn, ibland endast ett nummer.

Barnen togs i från dem för att adopteras bort. Oftast placerades de på ett barnhem som var anlagt i anslutning till tvätteriet med en hög mur mellan. Många kvinnor har vittnat om hur de kunde höra rösterna från barnen från andra sidan muren. Utan att någonsin kunna få träffa dem.

Ända fram till 1970 fortsatte unga kvinnor att spärras in på tvätterierna. Det skulle dröja till 1996 innan det sista stängdes. Ingen vet hur många irländska kvinnor som hamnade på Magdalenahemmen. Kyrkan registrerade aldrig dem. Forskare tror emellertid att cirka 30 000 kvinnor skrubbade bort sina synder på någon av nunneordrarna.

Nu frågar sig vän av ordning: hur det här kunde hända? Hur kunde staten och kyrkan se på när unga kvinnor spärrades in på livstid i kloster och tvingades arbeta som slavar?

Man måste ta med i sammanhanget att på Irland var det mer eller mindre den katolska kyrkan som var staten ändra fram tills våra dagar. Det var ett mansdominerat samhälle. En kultur som i det närmaste var feodal i sin struktur, där prästen hade stor status och mannen i familjen bestämde i hemmet. Kvinnans sexualitet och frigjordhet ansågs underställd mannens. Kvinnan skulle vara tyst, lydig och from. I ett sådant samhälle är det inte svårt att se hur en ung kvinna kan betraktas som avvikande och få uthärda hårda sanktioner i någon av kyrkans tvätterier.

Kanske är det en ödets ironi att det var en kanadensisk, protestantisk artist och inte en irländsk som blev den första att ta upp Magdalenasystrarna i populärkulturen. Av en slump råkade Joni Mitchell läsa om historien i en av Kanadas dagstidningar. Berättelsen om de inspärrade kvinnorna gjorde Joni till den milda grad upprörd. Joni som själv blev gravid i tonåren och tvingades adoptera bort barnet kunde identifiera sig med kvinnorna och deras öde. Resultatet blev en av de starkaste låtarna i hennes repertoar; ”The Magdalene Laundries”.

Sången är en skarp uppgörelse med samhällets och kyrkans rådande värderingar och deras syn på kvinnan. I fyra verser beskriver Joni olika Magdalenasystrars öden.

I was an unmarried girl
I'd just turned twenty-seven
When they sent me to the sisters
For the way men looked at me

Låten kom med på det kritikerrosade albumet Turbulent Indigo. Efter en lång rad svaga album hyllades plattan som Joni stora comeback. Turbulent Indigo vann en grammy för bästa popalbum. Förutom Magdalenasystrarna är konst och konstnärer albumets stora tema. På omslaget framträder Joni på en pastisch av Vincent van Goghs självporträtt och hon sjunger både om van Gogh och Picasso. ”The Magdalene Laundries” är kanske albumets starkaste spår och en sång hon ofta brukar ha med på sina liveframträdande.

Vad hände nu med alla de kvinnor som släpptes fria när det sista tvätteriet stängde 1996? De flesta återvände till kyrkans hägn. Åren på institution hade gjort att de hade svårt att anpassa sig till ett liv utanför murarna. Alternativet blev oftast någon av kyrkans boenden.

Historien om tvätterierna väckte emellertid det irländska folkets vrede. Och många krävde ett svar av kyrkan hur tvätterierna kunnat fortleva så länge, utan att kyrkans högsta ledning lyft ett finger för att försöka få ett slut på verksamheten.

Men den katolska kyrkan i Irland valde att lägga locket på och inte kommentera tvätterierna. Till dags dato har fortfarande inte de anhöriga till offren fått någon förklaring eller någon ursäkt från kyrkan. 

Under tiden pågår arbetet med att försöka identifiera alla Magdalenasystrar som ”försvann”. Vilka kvinnor som ligger i de omärkta gravarna på Sisters of Charitys tomt i Dublin – är fortfarande okänt.