Låten och inspirationen

Go Your Own Way

Fleetwood Mac I 1977

Loving you
Isn't the right thing to do

Någon har beskrivit det som att befinna sig mitt i en tornado. Inspelningen av Fleetwood Macs album Rumours skulle bli stormig med äkta makar och äktenskap som disintegrerades i studion. Rumours var inget vanligt album – det var en såpopera på vinyl.

Historien är klassisk hur Mick Fleetwood bara skulle åka till affären för och handla, utanför sitt fashionabla hem i Laurel Canyon i Los Angeles, när han stötte på en skivbolagskille han kände som bjöd in honom att kolla in en ny studio. I studion spelade de upp ett band med en okänd grupp som nyligen blivit dumpad av sitt skivbolag. Duon kallade sig BuckinghamNicks. Mick Fleetwood häpnade över vad han hörde. Det lät fantastiskt.  

När Fleetwood Macs gitarrist, Bob Welch, några månader senare hoppade av bandet på grund av ett omänskligt turnerade och ett äktenskap som höll på att upplösas, erbjöd Mick Fleetwood genast Lindsey Buckingham att bli bandets nya gitarrist. Lindsey tackade för erbjudandet men var noga med att understryka att han och Stevie Nick kom som ett paket. De var ett. Båda eller ingen. Ingen Stevie Nicks – ingen Lindsey Buckingham. Medlemmarna i Fleetwood Mac var imponerade av duons solidaritet gentemot varandra och anställde även Stevie.

“It was family first, it was loyal,” skrev Mick Fleetwood i sin biografi från 2014 Play on: Now, Then and Fleetwood Mac: “They were like-minded – they wrote together, lived together, loved together. They were very much what Fleetwood Mac was all about.”

Fleetwood Mac var vid den här tidpunkten ett gammalt bluesrockband på dekis, en grupp som sett sina bästa dagar. Ett gäng föredettingar som tappat räkningen på alla medlemsbyten. Skivförsäljningen hade rasat och fansen svek dem. Helt plötsligt hade bandet nu tre drivna låtskrivare och ett helt nytt sound.

I januari 1975 satte arbetet i gång med deras nya album. Efter att ha repat i tio dagar gick de in i studion. Inspelningen gick snabbt och resultatet blev över förväntan. Det nya Fleetwood Mac spelade en radiovänlig rock. Bandet hade tagit till sig det kaliforniska västkustsoundet, en radiovänlig polerad rock med mjuka harmonier, kryddad med Buckinghams bluesiga gitarrstil och rytmsektionens tajta drivande puls.  

De kallade albumet rätt och slätt Fleetwood Mac. Albumet blev inte, som det påstås, en omedelbar succé men inte långt därifrån. Det dröjde några månader men sedan gick den upp på förstaplatsen på den amerikanska billboardlistan. När året var slut var det endast Peter Framptons livealbum Frampton Comes Alive som sålt bättre.

Förväntningarna var skyhöga när bandet, året efter, i början av 1976, gick in i studion för att spela in uppföljaren. Men under året som gått hade saker och ting förändrats. Framgången hade tagit sin tribut. Droganvändandet hade ökat lavinartat och relationerna knakade i fogarna.

Det äkta paret John och Christines McVies äktenskap var i upplösning, och Mick Fleetwood gick igenom samma process med sin fru. Och det visade sig att även Lindsey Buckingham och Stevie Nicks relation, som de andra medlemmarna hade betraktat som ”det perfekta bohemiska paret”, var i kris. Inspelningen av det som skulle bli Rumours skulle bli en av rockhistoriens mest plågsamma såpoperor.

När de väl gick in i studion var stämningen explosiv. Det gick att ta på spänningen mellan de enskilda medlemmarna. Det förstärktes dessutom av att det fanns alkohol och droger i överflöd. Kokainet bokstavligen flödade. Och medlemmarna knarkade som det inte fanns någon morgondag.

“It was like being trapped inside a tornado. Some moments we were in the eye of the storm and all was calm, people were laughing and joking… A moment later everything changed and people were screaming at each other, breaking things; assistants were running for cover.”, berättade den assisterande producenten Ken Caillant i en intervju med Classic Rock 2007.

Studions ägare Chris Stone har i senare intervjuer berättat att inspelningarna brukade sätta igång vid sjutiden på kvällen, först festade medlemmarna till ett eller två på natten och när de väl satte igång med att spela in var de så väck att de inte kunde göra någonting. Det var fraktioner inom fraktionerna. John McVie, Mick Fleetwood och Lindsey Buckingham bodde tillsammans i ett hus i närheten medan Stevie Nicks och Christine McVie delade på en liten lägenhet. 

Och det blev allt värre i studion. Hela tiden verbala knivar i ryggen. Makarna McVie hade bestämt sig för att prata med varandra bara om det som rörde jobbet, det vill säga musiken. Christine McVie hade skaffat sig en älskare; bandets ljustekniker Curry Grant. Och saken blev inte bättre när de spelade in ”You Make Loving Fun”; Christine McVies hyllning till sin älskare. Det sägs att även ”Oh Daddy” handlar om Grant. John McVie bet ihop och gjorde sitt i studion. Men istället tog han till flaskan. Sin lediga tid spenderade han ensam med att supa på sin segelbåt på Marina del Rey. 

Om paret McVie försökte bita ihop och uppföra sig civiliserat var det raka motsatsen med paret Buckingham/Nicks. De grälade och bråkade öppet i studion. Sarkasmerna studsade mellan väggarna. Det enda tillfället när de inte gapade och skrek på varandra var när det var dags för tagning. Då fick de i stället utlopp för sina känslor i låtarna.

Först hade Lindsey Buckingham skrivit ”Second Hand News” som var riktad mot Nicks. En låt där han berättar att Nicks är historia och att han minsann tänkte träffa andra tjejer. Leva livet. Han följde upp den med ”Go Your own way”. Rent musikmässigt var den inspirerad av Rolling Stones ”Street Fighting man” med sitt gitarriff och drivande rytm. I låten talar han direkt till Stevie. Med en blandning av triumf och bitterhet säger han att hon kan gå sin väg. Dra åt helvete. Han har andra planer. 

Loving you
Isn't the right thing to do
How can I ever change things
That I feel

Det sved nog för Stevie Nicks att höra ”Go Your Own Way”. I efterhand har hon berättat att hon avskydde texten som hon tvingades sjunga stämsång till. Det som sårade henne mest var raden Packing up/ shacking up’s all you wanna do som antydde att hon skulle vara lösaktig och otrogen med andra män. I en intervju med Rolling Stone förklarade hon: “I very much resented him telling the world that ‘packing up, shacking up’ with different men was all I wanted to do. He knew it wasn’t true. It was just an angry thing that he said.”. Hon vädjade till Buckingham att ändra texten.

Men Buckingham vägrade. 

I det läget skrev Stevie Nicks ”Dreams” som ett svar på ”Go Your Own Way”. ”Dreams” går i ett avslappnat tempo. Det är en cool Nicks som träder fram, nästan lite sorgsen. Sorgsen över ett förhållande som tagit slut. Men hon är samtidigt luttrad och trött. Trött på de eviga grälen. Scenerna. Otroheten. På en man som tänker med kuken. Hon förklarar för honom att i det långa loppet är inte så roligt att vara singel och ha one night stands varje helg. Hon råder honom att:

Listen carefully to the sound
Of your loneliness
Like a heartbeat drives you mad
In the stillness of remembering what you had

”’Dreams’ and ’Go Your Own way’ are what I call the ’twin songs.’ They’re the same song written by two people about the same relationship”, berättade Stevie Nicks åratal senare i en intervju med Q. 

Rumours är medlemmarna i Fleetwood Mac som talar till varandra. Nästan samtliga låtar handlar om deras inbördes relationer. När man inte längre kan prata med varandra på vanligt sätt, får man kommunicera via låtarna. Som en enda stor dysfunktionell familj. Som kuriosa kan nämnas att Christine Mc Vie under inspelningarna skrev ”Don’t Stop” som ett försök att gjuta olja på vågorna. En uppmaning till sina bandkollegor att hålla ut. Allt kommer att bli bättre.

Den stora frågan är hur de överhuvudtaget lyckades skapa en platta i den stormiga atmosfären i studion? I en intervju med Classic Rock 2013 försökte Mick Fleetwood förklara: ”How did we survive making it with all these ex-lovers blowing up in each other’s faces? It was emotionally charged. We forced ourselves into a one-on-one, twenty-four-seven, pressing creative world. That’s a lot to ask when every time you look at someone your heart is in your mouth, or you’re feeling so hurt you just want to get a dagger and stick it in his or her back.”

Det tog över ett år att göra färdigt Rumours men när den släpptes 1977 blev den en supersuccé med en gång. Plattan bygger på samma koncept som föregångaren. Samma AOR med blandning av akustiska och elektriska partier, rika harmonier och drivande melodier. Men det som gör albumet så starkt är att alla, precis alla, låtar är bra.  

Albumet gick direkt in på billboards förstaplats. Inom ett år hade den sålt tio miljoner exemplar, gått upp till förstaplatsen även i Storbritannien och vunnit en grammy för bästa album. Till dags dato har albumet sålt mer än 40 miljoner ex över hela världen. Eagles och Fleetwood Mac var vid den här tiden de främsta representanterna för det kaliforniska västkustsoundet. Tillsammans med Hotel California är kanske Rumours det mest kommersiellt framgångsrika softrockalbumet under 70-talet.

Den överväldigande framgången för Rumours innebar bara att bandmedlemmarnas excesser blev värre och värre. Deras nya livsstil innebar egna privatflygplan, en hel flotta av limousiner och hysteriska riders (det sägs att Stevie Nicks krävde ett rosa rum med en vit flygel på vartenda ställe där de spelade). Drogerna köptes in i parti. Allt började balla ur.

Det tog några år innan de kom ner på jorden igen. Aningen stukade men med livet och förståndet i behåll. Rumours är ett bevis på att den djupaste smärta kan skapa skön konst. Albumet lever kvar som ett minne från kvällarna i studion då kokainet yrde, känslorna svallade och äktenskapen gick i kras som porslin mot stengolv.