Låten och inspirationen

Marie Lavaux

Dr Hook & The Medicine Show I 1972

She live in a swamp in a hollow log with a one eyed snakeand a three legged dog

Någon gång på våren 1881 gjorde författaren George Washington Cable ett besök i en liten stuga på Saint Anne Street i New Orleans. Stugan var förfallen, i det närmaste ett ruckel, med nötta trägolv av cypress beströdd med söndersmulat tegel. I ett hörn i stugan satt en gammal gumma i en sliten gungstol omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Enligt de anhöriga var hon närmare 100 år gammal.

Hon var liten och krum. Med krokiga handleder och fingrar. Enligt Cable påminde hon om en sköldpadda. Men trots att ansiktet var rynkigt kunde man se att det en gång tillhört en mycket vacker kvinna. Och även om hon var liten och krokig fanns det fortfarande något majestätiskt över henne. I de insjunkna ögonen brann fortfarande en sällsam glöd. Hennes namn var Marie Laveau. En gång i tiden hade hon varit stadens Voodoodrottning.

1800-talets New Orleans var en smältdegel. Det var en av Nordamerikas största städer, en betydande hamnstad och även en av kontinentens finansiella hubbar. The Big Easy var en metropol med mängder av folkslag och kulturer. Fransmän, britter, amerikaner naturligtvis men även den inhemska kreolbefolkningen och slavar från Afrika. I den här smältdegeln frodades kulturen och kreativiteten. Och det är inte konstigt att både jazzen och bluesen växte fram här, mitt i hjärtat av Dixie. I New Orleans frodades även voodoon.

I sin bok Kreol har Gunnar Harding både skildrat den här epoken och voodookulten. Ordet voodoo – eller hoodoo som var den vanliga termen i New Orleans - är liksom religionen själv, av afrikanskt ursprung. På det västafrikanska ewe-språket betyder ordet ”vo” att injaga skräck. ”Vodu” är beteckningen för en gud som väcker fasa. I Ardra och Oidah på den afrikanska västkusten dyrkades pytonormen som en gud. Han betraktades som allvetande. Pytongudens präster och prästinnor ägnade sig åt extatisk dans. Gudens ande talade sedan genom prästens mun med en förvrängd och onaturlig röst. Enligt legenden skapades människan blind, men fick synförmågan efter en kyss från ormen.

Voodooreligionen kom till Haiti på 1700-talet med slavar från Dahomey. Efter slavupproret 1791 spreds den med flyktingar från Santo Domingo till New Orleans. En av anledningarna till att de afrikanska religionerna var starkare på de västindiska öarna än på det amerikanska fastlandet, var att där var de svarta i majoritet. En annan anledning var att slavägarna endast i undantagsfall släppte in präster på plantagen. Slaveri stod i djup kontrast till bibelns budskap, framförallt om att älska sin nästa, och slavplantagen sköttes knappast enligt kristna värderingar. Slavägare var skyldiga att döpa sina slavar – men därefter såg de svarta i regel aldrig mer pastorn. Och i kyrkans frånvaro kunde den inhemska afrikanska religionen frodas.

Den heliga ormens budskap förmedlades ursprungligen av en kung och en drottning, eller ”Mama” och ”papa” som de också kallades. Dessa innehade sina ämbeten på livstid och utövade oinskränkt makt över sina anhängare. Men det var drottningen och ormen som var de mest betydelsefulla. Den mest berömda av New Orleans voodoodrottningar var Marie Laveau.

Marie Laveau föddes på hösten 1801. Det finns olika uppgifter på vilka hennes föräldrar var men den mest trovärdiga uppger att hennes mamma och pappa var fria färgade. Inte mycket är känt om hennes tidiga år men 1819 gifter hon sig med en snickare vid namn Santiago Paris. Äktenskapet blir dock kortvarigt och en tid senare gifter hon om sig med en mulatt vid namn Louis Christophe Duminy de Glapion. Med honom får Marie Laveau femton barn.  

Efter uppbrottet med Santiago Paris börjar Marie Laveau arbeta som hårfrisörska för att få in pengar till familjen. Laveau är skicklig på sitt gebit och blir snabbt populär. Hon går runt till rika vita och kreolska familjer och arrangerar damernas frisyrer. På så sätt får Marie Laveau ett omfattande kontaktnät och mängder med inflytelserika vänner som ska visa sig betydelsefullt längre fram i livet.

Marie Lavaeu är född och uppväxt som katolik men någonstans börjar hon intressera sig för voodoo. Möjligtvis via sin nya man de Glapion. Laveau börjar gå i lära hos häxmästaren Dr John. Trots att de flesta voodooanhängarna var svarta slavar var voodoodrottningen i New Orleans alltid en fri färgad kvinna. Och 1830 tar Marie Laveau över den uppgiften. Marie Laveau skulle vara staden högsta voodooprästinna i över fyra decennier.

Den mest utförliga skildringen av Marie Laveau och voodookulten i 1800-talets New Orleans finns i Robert Taillants klassiska Voodoo in New Orleans från 1946. Även om den har anklagats för att vara fördomsfull kan den nog ändå ge en ganska bra bild hur det gick till på den tiden. Taillant byggde sin bok på en mängd intervjuer med personer som hade personliga erfarenheter av voodoon och som var med när det begav sig.

Det finns flera skildringar om hur Marie Laveau ledde ormdansen vid Bayou Saint John med sin orm Zombi hon hade som husdjur i sin lilla stuga på Saint Anne Street. Enligt legenden var ormen 20 fot lång och giftig.

Ceremonin inleddes med att dansarna, nakna eller halvnakna, formade en ring kring Marie Laveau. Sedan satte de igång med en mässande sång.

L’appé vini, Le grand Zombi,

L’Appé vini, pou fe gris-gris!

(Han kommer, den store Zombi, han kommer för att göra gris-gris*)

En manlig dansare i rött höftskynke dansade in med en liten kista i vilken ormen förvarades och placerade den vid voodooprästinnans fötter. Li grand Zombi! Li grand zombi! Mässade församlingen. Ormen representerade guden. Stående på den lilla kistan där den förvarades tolkade Marie Laveau gudens vilja för anhängarna medan församlingen blev mer och mer extatisk.

Man slet ur hjärtat på en levande kyckling medan blodet sprätte över deltagarna och gav det till Marie Laveau samtidigt som de närvarande sjöng en sång om hur hon fått sina magiska krafter genom att gå i lära hos krokodilerna. Och hur Le grand Zombi varje kväll efter solnedgången mötte Marie ute i träskmarkerna för att inviga henne i alla voodoomysterier:

Eh, ye ye, Mamzelle Marie,

Ye, ye, ye, li konin tou, gris-gris,

Li te kouri lekal, aver vieux kokodril

Oh, ouai, ye Mamzelle Marie …

Man dansade till en primitiv trumma, ackompanjerade av en fiol dekorerad med ormskinn. Marie utförde ormdansen genom att med kroppen imitera ormens rörelser utan att röra på fötterna. De närvarande kröp väsande omkring på marken som ormar.

Deltagarna dansade sig till extas. Där kunde de förnimma gudarna i sina egna kroppar. De blev för en kort tid själva gudar och fylldes av dess andar. Det hela avslutades med, som vissa uppfattade det, sexuella orgier.

Många har beskrivit slavarnas danser på Congo Square som voodooceremonier. Även om Marie Laveau närvarade även där, var det mer en uppvisning för allmänheten. Marie Laveau var mycket PR-inriktad och bjöd in både press och allmänhet till olika ceremonier. Men de riktiga voodooseanserna skedde i lönndom. De var hemliga och ägde rum på bakgården till Maries hus eller i en sexrumsvilla nära Milneburg kallad ”Maison Blanche”. Den viktigaste högtiden var Johannesnatten, midsommar, som firades ute i träskmarkerna nära Bayou Saint John.

Varje fredagskväll samlades voodooanhängarna i Maries trädgård bakom huset på Saint Anne Street. Huset var omgivet av ett högt plank som gjorde det svårt att få insyn. I den stora trädgården växte bananträd och bambu. Enligt legenden hade Marie fått huset av en rik vit man som hjälpt med att få han son frikänd vid en rättegång. Historien uppger att Marie i gryningen knäböjt under flera timmar i Saint Louis katedralen med tre paradisfrön under tungan. Sedan hade hon tagit sig in i domstolsbyggnaden och placerat dem under domarens stol.

Det finns ytterligare ett vittnesmål om Marie Laveaus seanser i Taillants bok:

”Ett vitt lakan låg utbrett på marken och tända ljus hade placerats längs kanten av det, och i mitten stod ungefär fem tomflaskor. Alla dansarna, såväl män som kvinnor, var nakna. Det första de gjorde var att dansa runt på lakanet med whiskyflaskor och romflaskor i händerna och stänka sprit på lakanet och på varandra. Sen började de utföra en annan slags dans och korsade händerna från den ena sidan till den andra, och hela tiden sjöng de såna där kreolsånger. Marie Laveau brukade stå i mitten, och hon var den enda som hade kläder på sig. Hon bar alltid en lång blå klänning som gick ner till vristen. Ibland bar hon håret utsläppt och det hängde långt ner på ryggen, och ibland bar hon en huvudduk knuten med sju knutar och flikarna stod rakt upp Det var vad som kallas en tignon. Hon bar alltid tjocka guldringar i öronen och stora guldarmband på armarna. (…) Ibland kunde hon ta munnen full av whisky och spruta den i ansiktet på någon. Min farfar sa att hon kunde locka till sig ormen och få den att krypa över benen på dansarna. (…) När dansen blev snabbare började folk vråla alla möjliga saker. De kunde låta ”Whew! Whew!” och spruta mer whisky på varandra. De fortsatte att röra sig upp och ner och svänga benen över ljusen och flaskorna. De kunde snurra så fort att de blev vimmelkantiga och ramlade omkull. Någon stänkte whisky på dem och de reste sig igen. Marie Laveau hade en dans som hon dansade alldeles ensam. Hon virade ormen kring axlarna och hon skakade och vred sig som hon var en orm. Hennes fötter rörde sig aldrig. Hon hade en annan dans med en fisk. Hon höll en stor röd fisk bakom huvudet och gjorde ormdansen. Min farfar sa att det var något alldeles speciellt.”

Marie Laveau var vacker, karismatisk och intelligent. Voodooreligionen har beskrivits som de förtrycktas religion. Slavarnas. Men det var i mångt och mycket även kvinnornas religion. Voodoons högsta utövare var alltid kvinnor. Aborter och barnbegränsning var strängt förbjudet och många kvinnor sökte sig därför till Marie Laveau för att få hjälp. Det sägs att både svarta och vita kvinnor fanns med under seanserna. Marie Laveau hade även stora kunskaper om örtmedicin och alternativ behandling (som det påstås att hon hade lärt sig av indianerna i området) vilket var ytterligare en anledning till att många sökte sig till voodoon.

Trots sin roll i voodoon var Marie Laveau även katolik. Och hon blev känd för att hon införde vissa katolska inslag i kulten som till exempel användandet av rökelse, helgonbilder och vigvatten. Liksom så mycket annat inom kreolkulturen kännetecknades voodoon av en blandning av element från olika kulturer.

Marie Laveau skulle med åren bli en betydande maktfaktor i New Orleans i sin roll som voodooprästinna. Både kyrkan och myndigheterna försökte krossa henne och få stopp på hennes voodookult. Men det skulle visa sig svårt. Man inledde den ena processen efter den andra mot henne, men hon vann dem alla. Och i det här fallet berodde det nog knappast på magi.

Under sina år som hårfrisörska hade hon skapat sig ett imponerade nätverk. Hos varje rik och mäktig familj i New Orleans fanns svarta tjänare. De rapporterade till Marie om detaljer i husfolket liv – i synnerhet de mest pikanta. Voodoodrottningen hade också ett finger med i stadens omfattande bordellrörelse vilket gav ytterligare värdefull information om stadens ledande män. De som anlitade henne vid rättegångar kunde se sig som vinnare i de mest hopplösa mål.

Bland vanligt folk var Marie Laveau både fruktad och älskad. Men voodoodrottningen hade ett genuint engagemang för staden fattiga. Hennes kunskaper i folkmedicin kom väl till pass vid ett flertal tillfällen. Hon kunde komma och gå som hon ville i stadens fängelser och hon var ofta där och tröstade och hjälpte fångar. Och mer en gång lyckades hon få dödsdomar uppskjutna. Många betraktade Marie Laveau som ett helgon.

Det fanns även manliga voodoopräster. De kallades häxdoktorer och stod i regel lägre än kvinnorna i rang. Men många av dem var ändå inflytelserika och färgstarka personligheter.

Ena av dem var Doktor Don Pedro. När New Orleanspolisen 1885 gjorde en razzia hos honom fann de ett dussin vita kvinnor och lika många svarta män invecklade i sexuella aktiviteter under Don Pedros ledning. Hela sällskapet arresterades. Don Pedro protesterade vilt i rätten och hävdade att de handlade om en kur mot reumatism. Det här tycks dock inte rätten ha nappat på. Samtliga inblandade dömdes. Dagen därpå begick en av kvinnornas män självmord.

En annan häxdoktor, Doktor Beauregard, hade långt hår som räckte ner till midjan i vilket han hade flätat in diverse saker: musselskal, torkade ödlor, fågelskallar, grodor, små flaskor med ormolja, ett ugglehuvud med mera. När polisen kom för att gripa honom höll han upp det uppstoppade ugglehuvudet på en pinne. Förgäves.

Den mest kända av häxdoktorerna är dock Doktor John**. Doktor John, eller Jean Montanée som var han riktiga namn, påstod att han var en prins från Senegal. Han var analfabet men tjänade stora pengar på att sälja diverse dekokter. Eftersom han inte litade på banker förvarade han pengarna i madrassen. Okända skojare lurade honom att investera i olika bluffprojekt och han förlorade alla sina slantar, trots att ha hade anställt en pojke i kvarteret att lära honom alfabetet. Det första pappret han fick signera var sitt eget konkursbrev. 

Från dessa vildhjärnor till rockens egna häxdoktorer, Dr Hook & The Medicine Show, är steget inte långt.

En journalist på anrika Melody Maker beskrev en gång Dr Hook & the Medicine Show som: “possibly the most incompetent group in the history of rock’n’roll”. Det Alabamabaserad bandet var känt för sin rootsiga rock och råa, stökiga scenshower. Bandet dök upp i början av 70-talet med Ray Sawyer som iögonfallande förgrundsgestalt. Sawyer, med sin svarta lapp för ögat och slitna cowboyhatt, som i grund och botten bara spelade percussion och sjöng bakgrundsstämma, blev ändå den mest kända medlemmen. Han hade spelat i en mängd olika småband i Dixie innan han bestämde sig för att sadla om till skogshuggare i Oregon. Väl där råkade han ut för en bilolycka och förlorade ena ögat och det dröjde inte länge förrän han var tillbaka på scenen igen eller som han kommenterade det: “I decided then that music was for me.  Anyway, I’ve always been too crazy for anything else.”

Dr Hook var ett ganska okänt barband till den dag gruppen och multikonstnären Shel Silversteins vägar råkade korsas. Silverstein skrev både barnböcker, lyrik, tecknade skämtteckningar och komponerade låtar. Det var bland annat Shel som skrev Johnny Cash superhit ”A Boy Named Sue”. Dr Hook och Silverstein skulle visa sig vara en perfekt matchning. De var som gjorda för varandra.

Silverstein skrev samtliga låtar till Dr Hooks två första album. På dem fanns flera odödliga hits bland annat: ”Sylvia’s Mother och ”The cover of the Rolling Stone”. Dr Hook gick från att ha varit ett barband till, som någon beskrev det, omslaget på Rolling Stone. Med på den första plattan fanns även en hyllning till New Orleans välkända prästinna. Eller?

”Marie Lavaux” handlar om en fiktiv ful häxa som lever i en ihålig stam Louisianas bayous tillsammans med sin orm och trebenta hund och som bara råkar ha samma namn som voodoodrottningen. En dag dyker en man vid namn ”Handsome Jack” upp och erbjuder sig att gifta sig med henne om han får en miljon dollar. Men när han väl fått pengarna dumpar han henne med motiveringen att hon är för ful för en rik man som han. Låten slutar med att Marie tar en fruktansvärd hämnd på honom. Som ni förstår är det här en typisk Silverstein text. Och dessutom har bandet stavat Maries efternamn fel.

”Marie Lavaux” blev ingen större hit för Dr Hook. Men två år senare, 1974, blev det en superhit för countryartisten Bobby Bare och gick upp som etta på den amerikanska countrylistan.

Bara några månader efter att George Washington Cable besökt hennes stuga 1881, avled Marie Laveau***. När hon dog hyllades hon av lokaltidningarna som ett helgon vilket fick Robert Taillant att bistert kommentera: ”Detta skrevs om den Marie Laveau som dansat med ormar, som druckit det varma offerblodet, som mässat kongolesiska sånger till tomtomtrummornas dunkande, som krupit längs nattliga gator för att placera likkistor och trolldomspulver på sina fienders förstutrappor.”

Ja, hon var ingen ängel – men hon var ändå älskad. I New Orleans har man inte glömt Marie Laveau. Med jämna mellanrum rapporteras om folk som har sett henne. Casinobesökare väser hennes namn innan de kastar tärningarna. Tomten på Saint Anne Street, där hennes hus stod, är numera ett välbesökt turistmål. Vid hennes grav kan man än idag se mystiska fetischer och själva stenen är fullklottrad av trolldomstecken. Fortfarande kan man höra gamla grånande jazzveteraner sjunga:

Folks still believe in the voodoo queen

Ways down yonder in New Orleans                                                                                                           

Marie Laveau är visserligen död. Men hennes ande lever vidare.

 

                                                    I den klassiska boken Voodoo in New Orleans uttalade sig författaren Robert Taillant om Marie Laveaus eftermäle.

 

 

*Gris gris = svart magi

**Japp, det är från den kände häxdoktorn artisten Dr John tagit sitt namn. Rent allmänt är många av Dr Johns låtar inspirerade av New Orleans hoodoon. I synnerhet på albumet Gris Gris finns många referenser till kulten.

*** Efter Marie Laveaus död tog hennes dotter med samma namn över verksamheten och blev voodoodrottning. Men Marie Laveau Jr saknade moderns karisma och handlingskraft. Kulten gled mer över till ren prostitution.

 

Lyssna på låten här: