Den magiska kullen
Solsbury Hill
Peter Gabriel I 1977
My heart was going boom boom, boom
Son, he said, grab your things, I’ve come to take you home
En vårmorgon 1977 beslöt sig Peter Gabriel för att ta en promenad i de vackra omgivningarna i Somerset. Vid den här tiden bodde han och hans familj i Bath som ligger inbäddad bland grevskapets böljande landskap. Det var en solig morgon. En varm bris som smekte hans hud. Man kunde höra fågelkvitter. Höga slöjmoln dekorerade himlen.
Efter ett tag passerade han ett litet berg. Han stannade till ett tag bara för att betrakta berget. Peter Gabriel hade vid den här tidpunkten precis hoppat av från Genesis. Eftersom han nu var tillfälligt arbetslös brukade han tillbringa dagarna med att ta långa promenader. Vid flera tillfällen hade han noterat den egendomliga naturformationen. Men det var först nu som han verkligen fick tillfälle att studera det. Berget, eller kullen är nog en bättre benämning, hade ett märkligt utseende med sin platta topp. Det stack liksom ut i landskapet.
Han tog några steg för att betrakta kullen från en annan vinkel. Han hade en konstig känsla i kroppen. Efter en stunds tvekande beslöt han sig för att bestiga berget. Han hade inget annat vettigt för sig, så varför inte. Det tog en stund att komma upp på toppen men när han väl var där uppe hade han en fantastisk utsikt över omgivningarna. Trots att promenaden hade varit krävande kände han sig märkligt nog full av energi.
När han nu stod här uppe och kunde känna vindarna smeka hans ansikte var det som en religiös uppenbarelse. Ett magiskt ögonblick. Som en katharsis. Han kände en sådan omedelbar och total frihetskänsla. Och med en gång, som en plötslig insikt, blev det klart för honom vad som var viktigt i hans liv.
När man känner till kullens historia är det inte märkligt att Peter Gabriel kunde känna en kosmisk energi. Dolt under mullen finns generationer efter generationer av historia. Solsbury Hill var ursprungligen en järnåldersborg som var i bruk någon gång från 300 till 100 före Kristus. Det hade både försvarsvallar och en liten by med små korsvirkeshus på toppen av höjden. Man tror att det ägde rum en blodig strid här under det som i England kallas för den ”Belgiska invasionen”, då galler från nuvarande trakterna av Belgien invaderade regionen. Fortet och den tillhörande byn brändes ner för att aldrig byggas upp igen.
Efter det har kullen, som är belägen precis bredvid en gammal romersk väg, varit skådeplats för en mängd blodiga krig. Inget är mer känt än slaget vid Mount Badon, en strid mellan saxare och kelter, och som enligt legenden var ledd av den legendariske kung Arthur ungefär år 496 efter Kristus.
Namnet Solsbury* gör att många engelsmän blandar i ihop det med det likaledes historiska Salisbury. Men Solsbury är uppkallad efter den keltiska gudinnan Sulis, som även dyrkades i den närbelägna staden Bath.
Numera är Solsbury Hill ett populärt utflyktsmål. Med sina 191 meter över havet har man en magnifik vy över omgivningarna och nedanför flyter floden Avon sävligt förbi. Från höjden kan man se den närbelägna byn Batheaston samt stora delar av Cotswoldområdet som är känd för sin enastående skönhet. Här kan man känna historiens vingslag.
En tid senare skrev Peter Gabriel ”Solsbury Hill”. I förstone kan man tro att sången är en hyllning till kullen i fråga, eller beskriver en spirituell upplevelse. Men låten handlar egentligen om helt andra saker. Eller som han själv förklarade det: "It's about being prepared to lose what you have for what you might get ... It's about letting go."
So I went from day to day
Tho' my life was in a rut
"Till I thought of what I'd say
Which connection I should cut
I was feeling part of the scenery
I walked right out of the machinery
My heart going boom boom boom
"Hey" he said "Grab your things
I've come to take you home."
Kanske var bara tanken att lämna Genesis och starta en solokariär en uppenbarelse i sig. Den ögonblickliga insikten han fick där på kullen. Enligt Gabriels egna uttalande är det en allegori över uppbrottet med Genesis. Om våndan och utmaningen av att stå på egna ben.
“Solsbury Hill” var den första singeln på hans första soloplatta. Det album som brukar kallas “Car” När den kom stod det enkla arrangemanget i skarp kontrast till de pompösa produktionerna han tidigare gjort med Genesis.
“Solsbury Hill” blev en mindre hit i både Storbritannien och USA när den släpptes. Efter det har den växt till att bli en av Gabriels populäraste sånger och en stapelvara på FM-radion. Låten är inspelad i det ovanliga 7/4 delars takt. Som kuriosa kan nämnas att efter varje vers adderas fler och fler instrument. Låten är en av Gabriel egna favoriter och så gott som alltid med på hans livekonserter.
Nu är Peter Gabriel inte den enda person som fått i det närmaste en andlig upplevelse på platser de besökt. Ian Anderson, Jethro Tulls frontfigur, kan räknas in i den skaran. Hans besök vid Dun Ringill är välkänd.
Dun Ringill?
Det är inte lätt att hitta, du får ha gott om tålamod. Det här smultronstället ligger på ön Skye längs med västkusten på skotska högländerna. Från Broadford tar du väg B8083 mot Elgol. Ta det lugnt. Vägen är smal och kurvig och får du möte blir det krångligt. Men å andra sidan är det ett svindlande sceneri. När du kommer fram till Kilmarie tar du till vänster och följer skylten ”Kilmarie Old Burial Ground”.
Parkera bilen vid begravningsplatsen. Alldeles bredvid dig finns en bro som går över en liten bäck. Korsa bron och följ den lilla stigen som går utmed kusten. Efter cirka en halvmil är du framme. Framför dig har du Dun Ringill.
Dun Ringill är, precis som Solsbury Hill, en gammal borg från järnåldern. Det här var klanen Mackinnons fäste innan de flyttade till slottet Moil i Kyleakin. Inte mycket av byggnaden finns kvar. Endast meterhöga murrester som är övervuxna med tistlar och ogräs. Men utsikten är hänförande. Borgen ligger på kanten av en klippa och ser ut att kunna rasa ner i havet vilken sekund som helst.
Ian Anderson är född i Skottland och tillbringade sina första år i Edinburgh innan han flyttade till Blackpool. Anderson har varit noga med att vårda sina skotska rötter. Under 1970-talet hade han ett hus i närheten av Kilmarie. Man kan föreställa sig hur han gick ner till den gamla borgen vid skymningen bara för att betrakta de svindlande naturscenerierna. Hur Atlantens vågor piskar de nakna klipporna. Hur den gamla borgen vaknar till liv och de människor som en gång befolkade den än en gång träder fram. Allt sammanfattas i den fina akustiska ”Dun Ringill”.
”Dun Ringill” är en av Ian Andersons bästa låtar. Den skiljer sig från många av Jethro Tulls andra alster med sin monotona, hypnotiska, gitarrfigur. Låten kom med på albumet Stormwatch. Det tredje och sista albumet i en trilogi som föregicks av Songs from the Wood och Heavy Horses. Trilogin kännetecknades av en återgång till mer rustika, folkmusikinspirerade sånger.
Nu är det inte bara Jethro Tull som hyllat det skotska landskapet. Några mil söderut från Skye, i West Highlands, hittar man halvön Kintyre. Det var hit Paul McCartney redan på 60-talet flydde tillsammans med sin fru Linda för att undvika ett nervsammanbrott i samband med Beatles upplösning. Hans hyllning ”Mull of Kintyre”, av många ansedd som den mest avskyvärda rocklåt som någonsin gjorts, blev 70-talets bäst säljande singel i Storbritannien och sålde i över två miljoner exemplar, fler än någon annan Beatlessingel.
Vill du lyssna på en låt som verkligen fångar själen hos det skotska landskapet; karg men samtidigt varm och livfull, ska du lyssna på Dun Ringill. Eller varför inte rent utav besöka platsen? Så om du nu kommit fram till den gamla borgen. Vänta tills skymningen lägger sig. Du får kanske du får uppleva hur de gamla gudarna spelar.
Peter Gabriel, å sin sida, släppte aldrig Solsbury Hill i sina tankar. 2011 återvände han till kullen för att spela in de naturliga ljud som förekommer för albumspåret ”A Quiet Moment”, låten som ligger före Solsbury Hill på albumet New Blood. Vissa platser lämnar en aldrig. Vissa platser lever kvar i en.
